Vietnam 78: Ett steg framåt, två steg tillbaka

Jag skulle vilja påstå att jag är hyfsat bra på matte. När jag bara kom över min dumma ödmjukhet flyttade jag faktiskt upp från B till A-gruppen på högstadiet. Men det här med att räkna dagar i månader, det är jag så himla kass på alltså. Säg om man ska räkna hur många dagar är det mellan 3e maj och 7e juni till exempel Jag förstår inte det här med att man ska räkna med dagen man är på och det blir alltid fel. Alltså brukar jag alltid få räkna på fingrarna för att det ska bli rätt.

Hans reseplan får inte överstiga 90 dagar. Jag hade kollat noga och väl på MrJet vilka datum som skulle vara aktuella innan jag klev in i den ryskaste byggnaden jag kunde hitta här i stada och gjorde en reseplan med Boris. Alla andra i hela huset, inklusive moppevakten, kunde bara prata ryska och vietnamesiska. Det var ett kusligt hus, jag tänker att det finns några hundar begravna där och många lik i garderoberna. Men vad vet jag, jag kanske bara har sett för mycket Beck. Boris kunde i alla fall så pass mycket halvengelska att vi kunde göra en bokning 4e juni till 2 september. Perfekt, 26 dagar i juni, 31 dagar i juli, 31 dagar i augusti och 2 dagar i september. Exakt 90 dagar. Jag funderade om jag skulle behöva räkna efter på fingrarna försäkerhetsskull, men sen tänkte jag att jag är ju faktiskt 27 år gammal nu och dessutom är det ju så jobbigt att räkna till 90. Nog ska ju det här stämma.

FAIL, kom jag på när jag skulle sova igår. Om han kommer 4e juni, då blir det ju 27 dagar i juni, inte sant Malin?? Ooh, jag ser inte framemot att behöva uppsöka Boris en gång till. Och jag blir frustrerad. Ska vi någonsin komma i mål?

Vietnam 77: Nedräkning

Imorgon är det tre veckor tills jag påbörjar min resa hemåt. Om jag vågar hoppas att han kommer att få visum (verifieringen av dokument på utlandsministeriet pågår i detta nu, på torsdag kan ansökan förhoppnings, förhoppningsvis lämnas in till ambassaden och sedan återstår 15 dagars väntan) och kommer några veckor efter mig så känns det helt okej. Jag är redo. Längtar mer och mer efter svensk mat och svenska vänner och familj. Känner mig rätt mätt på Hanoi och Vietnam efter fem månader här. Och det gör att jag får ont i magen. För på ett eller annat sätt kommer det ju bli så att någon av oss i framtiden kommer att få tillbringa betydligt mer än sex månader i den andres land.

Och sedan tänker jag att mäh, det blir ju inte svårt för honom att bo i min kultur. Vi har ju inte sådär konstig kultur som de har. Vi gör ju bara normala grejer, och äter surströmming ibland. Vi har ju som inte ens någon kultur i Sverige egentligen, vi är ju bara... normala. Det är ju vi som är grundläget - som det ska vara. Och jag ler åt min egen dumhet samtidigt som jag tänker det. Hur lätt det är att falla dit, att tänka att det är vi som är det normala och alla andra som är konstiga - alla andra som har kultur.

Vietnam 76: Sommar

Igår och idag har jag vaknat upp till strålande sol i Hanoi. Det är inte ofta det händer i denna försmogade stad kan jag säga. Men ack så trevligt när det väl händer!

När solen kommer fram händer roliga saker. Storskjortorna åker fram på de små vietnamesiskorna. Storskjortorna är specialsydda för att täcka så mycket som möjligt. De har extremt långa ärmar som i ändarna har flärpar som täcker fingrarna när man kör moppe. Kragarna har någon konstig knytning som jag inte förstått mig på, men med uppgiften att täcka halsen och nacken från solens strålar. Denna storskjorta kombineras gärna med den förlängda rånarluvan, som täcker panna, näsa, kinder, mun och sedan har en förlängning som täcker långt ner på bröstet.

De är roliga i sin strävan efter vithet, vietnameserna. Lika rolig är väl jag i min strävan efter brunhet. Idag fick jag en skarp tillsägelse av en äldre, manlig kaféägare att sätta mig på en stol under ett parasoll istället för under ett träd där jag satt. Trädens blad gav ju inte fullständig skugga. Igår när jag skulle köpa ansiktstvätt fick jag leta länge och väl bland hyllorna innan jag hittade något som inte hade "Whitening formula".

Roligast är det nästan vid trafikljusen, där mopparna helt plötsligt kan stanna 20-30-40 meter från själva trafikljuset. Första gången jag såg detta blev jag helt konfys, vad håller de på med? Tills jag såg att det var ju där linjen för skugga gick. Så där stod de uppradade på linje. Numera tycker jag det är kul och praktiskt, jag kan glida förbi klungan och ställa mig längst fram utan problem. Få lite sol på armarna under tiden. Win-win.

Vietnam 75: Ingenting är omöjligt

Nu verkar födelsebeviset vara bärgat i countryside. En och en halv miljon senare. Lika mycket som hela visumavgiften. Återstår bara att få det transporterat hit, översatt till engelska och verifierat av utlandsministeriet. Ska vi kunna gå hela vägen till ambassaden denna gång?

Stundtals under denna process av att skaffa pass och få fram de dokumenten Schengen kräver har jag hängt med huvudet och frågat honom: tror du att det är svårt att ordna fram det här dokumentet? Hans svar är alltid detsamma. "Not difficult, but maybe expensive." Så är Vietnam. Inte omöjligt, bara man har pengar. Det är enna annorlunda.

Vietnam 74: To look better

Bara för att jag raljerade om sjukdomsorsaker häromsistonens så blev jag på rikt sjuk av vädret i veckan. Men väderomslagen är ingen barnlek här i Hanoi. Ena dagen var det svinvarmt och sjukt fuktigt. Så fort jag rörde mig började svetten rinna. Jag gick uppför trapporna till mitt rum och kände på allvar hur det rann efter ryggen. Nästa morgon var åka-runt-hela-Hanoi-med-diverse-papper-dagen a.k.a antiklimax-dagen. Jag öppnade gardinerna och fönstret på morgonen som vanligt och upptäckte att det blivit svalare under natten. Men vad jag inte förstod var att vi var tillbaka på vintertemperaturer. Jag tog på mig långbyxor, långärmat och min långa kappa över detta. Och jag frös som en bäver. Det var helt sjukt kallt på moppen. Och nästa morgon var jag förkyld förstås.

Dr Chanh däremot, han tycker alltid att jag ser bättre ut. Varje gång vi ses, och det är väl oftast några gånger i veckan, säger han just detta. "Aah, you look better." "Aah, I see today you look better than before" Det lämnar förstås mig med frågan: hur ful var jag egentligen när jag kom till Vietnam? Med tanke på att jag ser ungefär hundra gånger bättre ut nu?

Vietnam 73: Antiklimax

Jag trodde dagen var kommen. De engelska oversattningarna skulle hamtas upp, verifieras pa utlandsministeriet, visumavgiften skulle betalas och en sa kallad resplan skulle goras med lamplig resebyra. Oversattningarna hamtades utan problem, visumavgiften betalades in och sa var det bara att defilera i mal via utrikesministeriet. Men dar tog det stopp. Fodelseattesten var inte originalet fran 27 ar sedan, utan ett nytt dokument dar polisen i byn intygar att han faktiskt foddes nar han foddes. Men se det dog inte. Originalet ska det va. Som ingen vet var det finns. Dar kom tararna. Och fortvivlan. Ska det nu skita sig pa ett sketet fodelsebevis, nar jag vet att det ar om han/vi har pengar som de egentligen bryr sig om?

Sa han maste sjalv aka till countryside och vanda upp och ner pa huset, kanske muta nan polis att skriva ut ett nytt fodelseattest som ser ut som originalet skulle ha gjort. Men det gar inte arbetsgivaren med pa, nu har han tagit alldeles for mycket arbetstid till att ordna med detta visum. Enough is enough. Sa han far saga upp sig for att fortsatta jobba med detta heltidsjobb som ar en visumansokan. Ska det behova vara sahar? Really?

Vi grater och vi grater men Schengens bestammelser ar Schengens bestammelser och inget att gora nagot at. Handlaggaren har pa ambassaden foljer bara riktlinjerna. Det ar inte rattvist nanstans. Jag vill bara att mitt land ska valkomna honom som hans har valkomnat mig.

Vietnam 72: Lam gi?

Lam gi = vad gor du? vad jobbar du med?

Jag skrev har for ett tag sedan om vad jag egentligen gor om dagarna. Det kanns som var det igar, men nar jag tanker efter sa var det nog ett bra tag sen. Tiden gar fort nar man har roligt, och nar man bara onskar att den kunde stanna en stund sa gar den annu fortare. Martin skrev en kommentar om vad ambassaden egentligen gor oh svaret pa det blev som ett blogginlagg i sig:

Jag forstar mig inte pa ambassaden och Sverige och Schengen i allmanhet, det verkar som att de med alla medel vill sta emot var karlek. Eller i alla fall att han ska komma till Sverige. For att manga vietnameser innan han kommit till Sverige och sedan blivit kvar. Sa bara for att fa ett sketet turistvisum pa tre manader for att han ska fa en liten inblick i hur ett liv i sverige skulle kunna vara sa maste vi riva upp fan och hans moster och nagra till. Jag skojar inte, jag ar mitt i det nu och egentligen ar det ett jakla heltidsjobb att aka runt mellan alla kontor och myndigheter och fa an det ena och an det andra pappret verifierat och oversatt och whatnot. For att inte tala om besvaret nar dokumenten inte finns i Hanoi och man inte kan lita pa postgangen. Hans pass var vi tvungen att aka buss tva timmar till grannstaden for att hamta, och sedan tva timmar tillbaka till Hanoi. Och hans fodelsebevis var pa countryside, sa forst var det tal om att jag skulle offra en hel dag pa att aka skumpbuss 3,5 timme till countryside, hamta pappret och aka 3,5 timme skumpbuss tillbaka. Som tur var var det nan som tog sitt fornuft till fanga (det var inte jag) och foreslog att pappan skulle skicka dokumenten med skumpbussen som vi kunde mota upp har i Hanoi. Smidigt varre. Men man ska anda vara glad att vi faktiskt ar i Hanoi, for visumet maste sokas "in person" pa ambassaden har i Hanoi, sa bor man inte har ar det bara att casha upp for en resa hit. Ja du forstar ju. Litegrann kanske nu. Att det ar ett jakla foretag. Inte som att posta in sitt pass, pengar och en visumansokan till vietnamesiska ambassaden i stockholm och ha ett visum i passet tre dagar senare. Oj det har blev en blogg i sig bara det.

Sa om ni undrar vad jag gor om dagarna, sa skriver jag en del uppsats, har snart hela teorin klar, lar ut engelska tva dagar i veckan, men framforallt ar min hjarna ockuperad av denna lista:

Ansokan for turistvisum till Schengenomradet:
1. Ifylld ansokan for visum till Schengen
2. Appendix D: Family Appendix for applicants, har ska man av nan anledning rabbla upp namnet pa hela tjocka slakten
3. Pass, giltigt tre manader efter hemkomst.
4. Passfoto, taget de senaste 6 manaderna.
Det var den latta delen.
5. Kopia pa fodelsebevis. Som ska oversattas till engelska av notarie. Och sedan verifieras av ministry for foreign affairs i Hanoi. Skit ner dig om du inte bor i Hanoi. Sedan ska ju fodelsebeviset fraktas hit fran countryside ocksa.
6. Bevis pa civilstatus i Vietnam, aktenskapsbevis eller skilsmassobevis. Oversatt till engelska och verifierat av dom henna.
7. Bevis pa anstallning/studier och bevis pa att man har lov att lamna arbete/studier for den tid man amnar vara borta.
8.  Bevis for att man har pengar att forsorja sig med under sin vistelse i Schengenomradet. Har duger det inte att ta fram cashen som man hade i madrassen - det allmanna sattet att forvara pengar i Vietnam - utan nu ska du ha haft ett bankkonto som varit oppet i ett halvar. Du ska ha kontoutdrag for de tre senaste manaderna. Och du ska ha ett bankomatkort kopplat till detta sa att du kan ta ut pengar i utlandet. de flesta vietnameser har inte ett bankkonto, de har salades heller inget bankomatkort och de har da absolut inget VISA eller Mastercard, det kan jag lova. Jag blir sa ledsen. Nu har ju jag pengar och kan ga i god for honom. Skriva ut mina kontoutdrag och ga i god for att jag ska tacka hans uppgifter. Men det ar ju inte alla vietnameser som vill turista som har det direkt.
9. En resebokning som inte overstiger 90 dagar. Okej, men man vill ju inte kopa biljetter om man inte har visum - forsokte jag. Nej, men da gar man till en resebyra (vilket gor att biljettpriset automagiskt stiger med ska vi saga atminstone 50%?) och far en itinerary darifran som man visar upp. Ok, men om man vill boka pa internet, man kanske kan skriva ut en reseplan darifran - forsokte jag. Nej, inga egna utdrag fran internet, ga till en resebyra och fa en officiell itinerary. Vilket javla svammel, sa barrockt. Alltsa gar jag till Air France, ber dem latsasboka en resa i hans namn pa samma datum som det egentligen ar billigt att flyga med Aeroflot, bara for att kunna visa upp en resplan. 
10. Tillsammans med ansokan ska ett kvitto fran ANZ Bank medfolja som bevisar att den sokande har betalat visumavgiften a 1,5 miljon - 600 svenska kronor (det ar 75% av hans manadsinkomst) som ar non-refundable om visumansokan inte skulle ga igenom.

Om man ar inbjuden av en svensk som mig ska man dessutom uppvisa:
A. Referee's appendix i original (ej faxat eller skannat, det vill saga det maste postas fran Sverige... Det var det har med postgangen... Fortfarande har inte mina julkort dykt upp), dar jag ska fylla i bade det ena och andra om hur val jag kanner min inbjudne.
B. Svenskt personbevis i original. Jag tackar gudarna for att jag har e-legitimation och kunde skriva ut det har.
C. En kopia pa svenskens pass.
D. Om svensken avser att sta for kostnaderna under vistelsen, bevis pa dennes likvida medel.

Om! Om nu nagon skulle ha orkat med allt detta, som vi forhoppningsvis har orkat med pa fredag och sedan dessutom fatt ansokan godkand om 15 dagar sa ska den sokande kunna visa upp en returbiljett till Vietnam samt en reseforsakring som tacker akutsjukvard, ambulanstransport och transport tillbaka till Vietnam. Den ska tacka 30 000 euro och vara giltig i alla Schengenlander.

Pheww. Tank om vi kommer sa langt en dag.

En reminder: Sa har gick det till nar jag skaffade visum till Vietnam: Jag skrev ut en ansokan fran Internet, fyllde i, skickade med den, pass och pengar till ambassaden i Stockholm. Nagon dag senare var mitt pass tillbaka med en visumlapp iklistrad.

Det ar inte rattvist nanstans.





Vietnam 71: It's the weather

Som sjuksköterska tycker jag förstås att det är speciellt intressant att ta del av vietnamesernas sjukdomssyn.

Den första och främsta anledning till sjukdom är alltid, oh alltid; vädret, Det spelar ingen roll vad som är fel på en. Jag kan säga att jag har feber (em co sôt), att jag är lite trött (em met), att jag har ont i huvudet (em co dau dau), att jag är ledsen (em buon) eller att min mage är kass (beats me). Svaret jag får är i 99,9 gånger av de 100 fallen: It's the weather. I början blev jag provocerad av detta. Kände att jag inte blev tagen på allvar, utan kände mig som nån vekling som inte klarade av väderomslag. Numera har jag accepterat det som en naturlig följd när jag förklarar mina symtom.

En annan intressant upplevelse fick jag på countryside där pappan tydligen var sjuk. Inte så att jag märkte något, han putsade motorcykeln och slaktade fågeln utan tillstymmelse till hosta eller andra symtom. Men sjuk var han tydligen, han pekade på halsen när jag försökte fråga vad som var fel. Så han hade gått till apoteket och köpt ampicillin och någon annan vanlig antibiotika jag inte minns nu. I injektionsform. Och en kanyl, en spruta och ett gäng ampuller sterilt vatten. Kanylen och sprutan rengjorde han i halv varmt tevatten som stått i en termos halva dagen innan han blandade till antibiotikan, mixade de två sorterna i sprutan och injicerade det hela (6 ml) subkutant i sin ena överarm. Det var smärtsamt att se, kan jag lova.

Vietnam 70: Det här med att sova

De är onekligen rigida med sin eftermiddaglur, vietnameserna. Jag tog en stros på marknaden runt knuten efter lunch idag, för att jag tycker att det är så kul att se tanterna sova över sina fruktstånd, för att jag letade efter en liten handduk att skura badrumsgolvet med och för att jag ville köpa energidryck till han som tycker så mycket om att dricka dem.

Så stötte jag på min student/lärarkollega Son. Följande utspelar sig:
-Hey Malin, where are you going?
-Just walking around.
-Oh I think you should go back home.

Jag förstår ingenting, har inte känt av något begynnande väderomslag till regn och tittar frågande upp mot himmelen.
-I think at this time you should go to bed and have a rest.

Vietnam 69: Ny lördag, nytt bröllop

Så gick ännu en lördag. Och vi har varit på ännu ett bröllop utan att vara på själva bröllopet. Det vill säga, vi åt lunch. När det sedan drog ihop sig till vigsel var vi redan långt därifrån på moppen.

Som jag har åkt moppe idag. Till bröllopet som var 20 km bort. Och till Binhs countryside som ligger kanske 4 mil bort. Hoj, det känns i ryggen. Men på countryside var folk glada och jag gillar när folk är glada. Såhär fint var det:





Vietnam 68: Lycka är att ha ett pass





Ett steg på vägen. På måndag bär det av till ambassaden för att ställa dem och deras viseringar mot väggen. Och visa att vi verkligen, verkligen älskar varandra. Sjuk situation, och jag är så arg. Men jävlar i mig vad jag ska kämpa.

Vietnam 67: Ännu ett bröllop

Just när man trodde att man hade börjat förstå sig på det här med vietnamesiska bröllop. Att de går av stapeln under the wedding season, att de är över på en timme eller så, att en del kommer uppklädda till tusen i glittrande Ao Dai medan andra kommer i mjukisbyxor, att det mest handlar om att äta lunch medan det någonstans i bakgrunden pågår utbytande av vigselringar, bröllopsmarsch och skärande av bröllopstårta som ingen äter, att man innan man kommer in i lokalen får lämna ett kuvert med pengar till brudparet i en stor låda, att kuverten ska vara vanliga vita sådana - och inte färgglada med tillhörande kort i osv.

Så skulle jag på mitt första countryside-bröllop. Tänkte att det skulle vara ett bra tillfälle att bära min Ao Dai igen, men det skulle tydligen vara för mycket för countryside - sådant gör man bara i stan. Tänkte att bröllopet var på lördagen, men blev väckt på fredagen av en stressad chaperone som hade bråttom bråttom iväg klockan sju på morgonen. Men bröllopet är ju imorgon, försökte jag. Åh, du förstår inte, det roliga är ju idag, imorgon är det tråkigt. Vi åker dit så får du se. Jag förstod inte riktigt vilket ben jag skulle stå på, när bröllopet egentligen skulle gå av stapeln, men framförallt visste jag inte vad jag skulle ha på mig. Så jag frågade honom om råd, och självklart ville han visa upp mig för sina vänner och bekanta i min finaste klänning. Följdaktligen stod jag några timmar senare i klackeskor och spetsklänning på countryside medan de andra sprang omkring i sina pyjamasar och satte upp bröllopstältet.

Nåväl, där stod jag i min spetsklänning och kände mig fånigare än någonsin. Det är liksom nog svårt att få vara en i gemenskapen och hjälpa till ute på countryside när man inte delar något gemensamt språk. Har man klackeskor och spetsklänning i en lervälling blir det inte lättare. Men jag fick erbjudande om att sova istället, förstås.

Den första dagen gick mest åt till att ordna med förberedelserna inför bröllopet. Och att brudgummens kompisar skulle samlas och dricka thé och risvin, inte nödvändigtvis med brudgummen men i hans hem. Folk ur den blivande makens familj gick lite fram och tillbaka, plockade med något här och något annat där. Sex farbröder stod hukade runt en gammal dörr som fick agera skärbräda när de slaktade en hel gris. Ibland flög någon köttbit av dörren och ner i leran, men den plockades snabbt tillbaka upp på "skärbrädan" igen. Utan att torkas av, givetvis. Mest dracks det thé. Grannar kom och gick och några bekanta kom med en bil långväga ifrån. De drack thé när de kom, sedan gick de och vilade middag förstås. När grisen var färdigslaktad dukades det upp till middag. Allt get göttaste från grisen; tarmarna och levern och blodkaka och svålet. Tänk att det ska vara lättare att äta skalbaggar än tarmar.

Framåt kvällningen kom en farbror och spelade något slags live-karaoke på en keyboard. Jag ombads sjunga men fegade ur när han inte kunde kompa någon engelsk sång. Tältet var fullt med folk; det var äldre män, yngre män och pojkar. Någon enstaka kvinna och flicka som satt på sidan av. Och så den där blonda, hon som ser ut som en kvinna men beter sig som en man i sitt thé- och vindrickande, mitt i smeten av män.

På själva bröllopsdagen var det lika brått iväg klockan sju på morgonen. Och jag återanvände min spetsklänning. Nu hade ännu fler bekanta kommit långväga ifrån och i varje säng låg det ett gäng och sov. Vi drack ännu mer thé och blivande makens familj fortsatte förberedelserna, men fortfarande var jag den enda som var riktigt finklädd. Framåt halv elva dukades det upp till lunch, och jag tyckte att det var märkligt att blivande makens familj fortfarande sprang omkring i sina pyjamasar, nu skulle det väl ändå bli bröllop? Till bords satt blivande maken, fortfarande i mjukisbyxor och t-shirt och drack risvin med sina bordsgrannar. Jag förstod att jag fortfarande inte hade förstått. Och ännu mindre förstod jag när gästerna efter lunchen tackade för sig och gick hem igen och han började prata om att åka tillbaka till Hanoi. Nu när brudgummen, vinrosig om kinderna och med något ostadig gång, hade svidat om till kostym och hans mamma hade fått på sig en Ao Dai.

Så kom det sig att vi, tillsammans med kanske hälften av de andra gästerna, hade åkt ifrån bröllopsfesten innan bröllopet ens hade ägt rum. Ju längre jag stannar i detta landet, desto bättre förstår jag att jag kanske aldrig kommer att förstå fullt ut.

Vietnam 66: Fortsättning

Sedan tittade jag på andra delen av "Sluten Avdelning" på SVTPlay. Jag är så glad över att SVTPlay har bestämt sig för att funka nu. Även om det fick mig att hata Sverige, och framförallt EU, ännu mer. En LPT-vårdad kvinna i absolut kris och med kvarvarande posttraumatiskt stress syndrom och en apatisk son fick utvisningsbeslut. Det var så hemskt.

Se Sluten Avdelning om ni inte redan gjort det. Mycket bra dokumentärserie.

Vietnam 65: Det är inte rättvist!

Jag tänkte på det första gången för nästan ett år sedan nu, när en kompis bror frågade mig om jag hade haft svårt att få visum när jag åkte till USA och jag skamset fick svara att det inte hade varit några problem. Att det aldrig varit några problem för mig att få visum till något alls av de länder jag besökt. Jag tänkte det då. Att det inte är rättvist. Kompisens brorsa hade turen att komma från en något sånär rik familj och skulle med några års arbete kunna få ihop till flygbiljett till USA och hälsa på sina kusiner. Det var hans dröm. Inte många vietnameser kommer ens i närheten av att kunna uppfylla en sådan dröm, med en månadslön på 500-2500 svenska kronor. Men kompisens brorsa hade det som sagt lite bättre ställt, och skulle kunna få ihop de där pengarna. Men så var det ju det där med visum. Så svårt att få, även om man är något sånär rik vietnames. Och jag tänkte det då. Det är fan inte rättvist. Att vi stänger ute dem från våra länder men själva åker vi och turistar i deras och prutar ner deras tvåkronorsbaguetter och exploaterar deras strandremsor med flashiga hotell. Utan att ha några som helst problem med att få visum. Men the other way around: icke sa nicke.

Och idag tänkte jag det igen, med tårar strilande ned för kinderna. Det är fan inte rättvist. Jag hade just avslutat ett samtal med en svensk viseringstjänsteman på Svenska Ambassaden. Hon var trevlig och sympatisk, men hon har protokoll att följa från Migrationsverket, och att få visum till Sverige som vietnames är svårt. För att det blir så många avhopp, som hon kallade det. Vietnameser som inte reser tillbaka till Vietnam när de ska. Och jag är säker på att hon inte menade det så och inte förstod vad hon sa; men i mina öron satte hon en etikett på mannen jag älskar. Att han är en avhoppare. Att han inte är välkommen till mitt land. Och det gjorde ont. Och jag hatade Sverige då. Som jag hatade Sverige då. Och alla andra jävla västerländer som skulle stänga ute den finaste jag vet. Det är inte rättvist.

Jag har alltid, alltid blivit väl mottagen i Vietnam. Vart jag än kommer så är människor glada att se mig. Och första lilla steget han, genom mig, tar för att närma sig Sverige; så blir han genast sedd som en avhoppare. En vietnamesisk parasit. Jag blir så himla ledsen. Det är inte rättvist.

Vietnam 64: Vidare vietnamesiska observationer

Observerar vietnameser är som det jag gör mest hela dagarna nuförtiden. Och det räcker gott och väl. Ni skulle bara veta hur slut man bli i huvudet av att titta på en fem minuters konversation och försöka komma ihåg allt som sades och gjordes. Det är ett hårt liv.

Men på tal om det här med att alla vietnameser delar sängar med alla så gjorde jag två roliga observationer på avdelningen häromdagen som faller utanför ramarna för min forskning. Det skulle tas blodprov på en poliklinisk patient, det vill säga en patient som inte var inneliggande utan bara kom till avdelningen för detta blodprov. Dessa brukar vanligtvis tas vid skrivbordet i rummet där vi observerar, men just denna sjuksköterska gillade tydligen inte det utan ville ha patienterna liggande när det skulle tas blodprov.

I rummet finns tolv sänger som står uppställda brevid varandra utefter väggarna. Alla sängar var fulla, utom en, vars patient hade gått iväg på toaletten. Klart som korvspad att sjuksköterskan och den polikliniska patienten hi-jackar hennes säng! Patienten som besitter sängen kommer åter från toaletten mitt i blodprovtagningen, när den polikliniska patienten ligger med sina fötter på hennes huvudkudde, för att sjuksköterskan ska få en bra arbetsställning. Förstå vad den svenska patient som kom tillbaka från toaletten och finner en annan patients fötter på sin huvudkudde skulle bli förvånad och, tror jag, även arg! Men inte den vietnamesiska patienten inte. Hon står lugnt och väntar på att de ska bli klara så hon kan ta sin säng i besittning igen. Det drar dock ut på tiden eftersom den polikliniska patienten är svårstucken, så tillslut kryper hon helt sonika till sängs med den polikliniska patienten. Så ligger de där och skedar tills blodprovet är taget. 

Den andra observationen är snarlik. En annan poliklinisk patient ska lämna blodprov. Men nu är alla sängar upptagna. Och sjuksköterskan vill ju som sagt inte ta blodprov vid skrivbordet. I sängen närmast sitter en man upp och pratar i mobilen. Utan att fråga om lov eller säga någonting alls till den mobilpratande patienten kryper den polikliniska patienten upp bakom hans rygg och lägger sig till rätta brevid honom.

Störtskönt.

Vietnam 63: Sedan blev det en ny dag

Idag har jag fått soppatorsk. Och tillbaka internet på rummet. Och empati från mina kollegor. Och avslutat en engelskagrupp. Och hoppat hopprep med några studenter.

En dag då man hoppar hopprep är en bra dag.

Sedan, för er som inte har facebook (det vill säga mamma ungefär) så har jag idag sökt jobb hos Vuxenpsykiatrin i Öjebyn samt på Svenska Ambassaden i Hanoi. För jag vet precis vad jag vill och vart jag ska i framtiden.

Vietnam 62: Antingen är ni med mig, eller så är ni mot mig

Jag har inte haft den bästa dagen. Ingen nudelsoppa imorse, för Pho-tanten hade av någon outgrundlig anledning stängt. Jag gick till sjukhuset, det gjorde inte min översättare, så jag gick hem igen. Tänkte titta på TV, men hade ingen ström i rummet. Tänkte kolla internet, men hade inget sådant heller. Tänkte jobba med uppsatsen, men hade ingen ström i datorn. Dessutom har jag ungefär 322 gånger glömt saker jag verkligen behövt på rummet, kommit på det i receptionen och blivit tvungen att ta hissen upp igen.

Sådana här dagar är det ganska lätt att vända allt mot vietnameserna. Jag märker att jag gör det. Jag tål inte med att de inte kan prata ett enda ord engelska så de kan fatta att jag är strömlös (säger hon som är i deras land utan att lära sig deras språk ordentligt nog att säga att hon är strömlös), att de bjuder in mig till thé i tid och otid, att de ger mig mycket ris trots att jag ber om lite, att de inte förstår min frustration. Att ingen ser att jag är ledsen, tar tag i mig och frågar hur det är.

Och jag blir arg och otålig. Ingenting alls passar och jag blir arg på deras kultur. Tänker att de inte förstår mig, aldrig förstår de mig (för det är ju just därför jag är här, för att de ska förstå mig - inte för att jag ska förstå dem...) Och alla klumpas ihop till en enda gulsvart vietnamessörja. Jag slutar se dem som individer, med sina styrkor och brister, och de blir en enda stor 86 miljoners vietnames. Plötsligt är alla på ett visst sätt och just denna dag är alla emot mig.

Och jag tycker det är intressant, för nog vet jag att jag har dåliga dagar i Sverige också. Men inte börjar jag tänka att det är något fel på den svenska kulturen då. Eller tycka att precis alla är emot mig.

Vietnam 61: Bildbevis

Av det magra kommentarsfältet förstår jag att ni inte trodde mig när jag berättade om min barkmiddag häromdagen, så här kommer bildbevis från Huongs mobilkamera:

Här är babybina.

Här är myräggen.


Och här är gräshopporna!

Vietnam 60: Att få sova

De är som roliga med det här med sovandet, vietnameserna. När man går ut och äter lunch med någon säger man alltid när man skiljs åt: sov gott. För alla - ALLA - sover en stund på eftermiddan. Annars blir de cranky framåt kvällningen. Och har man ingen säng eller soffa att lägga sig på, då sover man över sitt skrivbord. Eller på två stolar som man ställer ihop. I bilen. På moppen. Det finns inga hinder, bara möjligheter.

När man kommer och hälsar på hos någon så blir man först bjuden på vietnamesthé. Man sitter och pratar och umgås litegrann. Sedan blir man oftast erbjuden att gå och lägga sig en stund. För mig, som svensk, är ju detta otroligt svårt att förstå sig på. Att man kommer och hälsar på nån, och sedan går och lägger sig i dennes säng. Det känns ju högst oartigt i min föreställningsvärld. Att åka och hälsa på nån och sedan gå och lägga sig. Men så gör de, vietnameserna. Och vems säng det är, det spelar just inte så stor roll. Alla sover i allas sängar och använder samma kuddar och täcken. Om det är nån man just träffat för fem minuter sedan eller ens svärföräldrar, det spelar som sagt ingen roll.

Skönt är det i alla fall, speciellt för ett inbitet fan av eftermiddaglurar som moi.

Vietnam 59: Äta insekter?

Ikväll tog två av mina studenter med mig på kaffe och efterföljande middag. Vi åt:

* Gräshoppor
* Grillade duvor, kompletta med ben, klor och huvud.
* Myrägg
* Baby-bin

Bina var inte så goda, alltför söta. Allt annat gick, faktiskt, ner utan större ansträngning. Gräshopporna var krunchiga och ganska smaklösa. Duvorna hade inte så mycket kött på sig, men smakade grillat gott. Myräggen vara bara lite sura.

Jag vidgar sannerligen mina vyer. Om mindre än två månader är jag tillbaka i hemlandet och kommer att tveka på att ens äta en fläskkotlett med fettrand.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0