Ordbajseri

Jag lever snålt, på gränsen till existensminimum, inför resan. Det är spännande att ge sig en spärr om femtio kronor på Ica per vecka. Jag tvingas äta det som finns i skafferi och frys och inte det jag är sugen på. Jag pantar burkar för att få ihop till en mjölkliter.

Häromdan var jag på stan när det började gnölas i magen. Hungrig. Men en måltid på stan går ju ingalunda ihop med existensminimumet. Därav blev lösningen att sälja mitt blod i Nordstan i utbyte mot obegränsad mängd mackor, kakor och saft. En rörstrandsskål fick jag med på köpet också.

Jag undviker att köpa nya basvaror då jag ju ändå snart ska lämna stället. Men svartpeppar, min passion i livet, kan jag inte leva utan. En ny burk kostade tolv kronor, men jag hade bara kvar åtta kronor av veckorasonen. Och Santa Maria hade inte grovmalen, endast finmalen i refillformatet. Förstå lyckan att hitta en refillpåse från Ica för 6,95! Lyckan varade hela vägen hem, då jag upptäckte att jag i glädjeyran förivrat mig och få med hela pepparkorn istället för malda.

Grannarna undrar nog vad det tagit åt mig. Jag bankar kastruller i dickbänken för glatta livet för att krossa pepparkornen. Bankar glasslådor i bänken för att slå loss några frysta jordgubbar som jag äter istället för godis.

Men billigt, det blir det.

Ibland är det slitigt att vara sjuksköterska. När man är trött, sliten och inte orkar ge så mycket av sig själv som patienterna behöver. När man inte går de där extra tjugo stegen för att visa extra omtanke eller klarar av att vara god och snäll mot en krävande patient i en svår situation. Då tycker jag att det är som jobbigast att vara sjuksköterska. När jag inte orkar ge så mycket av mig själv som jag vet att mina patienter skulle må bra av. När glädjen inte riktigt finns där och det är svårt att bemöta patienternas behov på rätt sätt, för att man bara inte orkar.

Som lättast är det att vara sjuksköterska när man väcker en patient på morgonen och det första hon säger är: "är det du, Malin? Är det underbara Malin som kommer och väcker mig?" När man får tillbaka lika mycket som man ger, och mer därtill. Då är det så lätt och så givande att vara sjuksköterska.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska alla människor ges vård på lika villkor; oavsett etnicitet, kön, sexuell läggning, social status, var de bor etc.

En man boende i Norrbottens glesbygd söker på sin akutmottagning för kognitiva förändringar; han tappar bort saker, kan inte riktigt räkna, tappar tråden i samtal. Han är 60 år gammal. På sin akutmottagning får han beskedet att han ska röntgas. Om en månad eller så. Två veckor senare när han blivit ytterligare försämrad hoppar familjen på eget initiativ över den lokala akutmottagningen och uppsöker akuten på länssjukhuset 25 mil bort. Där blir han genast inlagd och samma vecka opereras han i Umeå för hjärntumör. Jag kan lova att hade han, en 60-årig man, sökt med sådana kognitiva förändringar på en av akutmottagningarna på Sahlgrenska hade han åkt rätt in datortomografen.

En Stockholmare får diarréer på besök hos sin dotter i Göteborg. Han söker olika akutmottagningar på Sahlgrenska, men blir inte inlagd då han bedöms kunna klara sig hemma. Tredje gången han söker och får beskedet, från tre olika läkare, att han får åka hem igen blir han rasande. Han kan under inga omständigheter acceptera att han inte blir inlagd då han inte kan tänka sig att vara hemma hos sin dotter med diarréer. Om bondtölparna i Göteborg vägrar läggar in honom så får de fan ordna ambulansflyg tillbaka till civilisationen (läs: Stockholm) för tillbaka till sin dotter går han inte. Antingen ordnar de ambulansflyg hem, eller så lägger de in honom. Något annat går han inte med på.

En mamma till en intensivvårdssjuksköterska har vårdats för diarréer som nu har avtagit och patienten bedöms som medicinskt färdigbehandlad. Hon ska dock göra en operation på en annan klinik en halv vecka senare och dottern, IVA-sköterskan, vill absolut att mamman ska få ligga inne tills det är dags för operation. Och eftersom överläkaren och sköterskan har jobbat ihop på IVA förut får hon ligga kvar.

Säg, är det vård på lika villkor? Och vad händer med de som inte har så starka stämmor? Som inte har någon som står upp för dem? Som inte orkar kräva att få vård?

Ärligt talat så är jag livrädd. Folk skiner upp när jag berättar om mina planer. Eller planer och planer, min brist på planer och min enkelbiljett. De tycker att jag gör rätt, de tycker att jag är modig. Och inne i mitt huvud tänker jag att jag är helt dum i huvudet. De säger att det bara är att komma hem igen om det inte funkar, men vad har jag att komma hem till? En lägenhet i Munkebäck. Familj i Piteå, Boden och Lövtorp. Inget jobb. Kompisar utspridda över landet.

När jag pratar med honom blir jag lugn. När jag hör hans trygga röst som säger att allt kommer att bli bra, bara vi får vara tillsammans igen slappnar jag av och tänker att jag var tokig som oroade mig.

Sedan går det en timme igen och tankarna börjar spinna. Tänk om det skiter sig? Vad ska jag göra då? Åka hem till Pite? Men där finns ju inga jobb. Inte som sjuksköterska i alla fall. Hoppa in i taxibilen igen? Fortsätta min ensamma tillvaro på Erik Kuus?

Jag försöker tänka att det inte är så mycket jag lämnar. En timanställning och en lägenhet uthyrd i andra hand. Att jag inte har så mycket som håller mig kvar. Jag VET att jag skulle ångra mig när jag sitter här framför min tv en göteborgsregnig dag i oktober. Jag skulle banna mig själv för att jag inte vågade, jag skulle fundera på vad som skulle ha blivit av min kärlek och mig.

Men att våga är skitläskigt. Det skrämmer livet ur mig.

Den åttonde september lämnar jag Sverige för Hanoi för fjärde gången. Må det bära eller brista.

Jag har aldrig köpt en enkelbiljett förut. Aldrig åkt iväg på obestämd tid. Jag har åkt iväg på långa, geografiskt och tidsmässigt, resor flera gånger. Men de har alltid haft en tidsbegränsning, ett slutdatum. Utstakade mål och planer.

Så icke nu. Jag vet inte hur länge jag ska stanna. Det kan bli några månader, det kan bli några år. Jag vet inte var jag ska bo, jag vet inte var jag ska jobba. Men jag vet att jag kommer att få vara med honom. Och det är värt allt.

Hon pratar engelska på samma sätt som Kiêm. Samma uttryck och liknande accent. Och jag finner mig pratandes den halv-engelska som jag använder med Kiêm. När hon använder "same same" på samma sätt som Kiêm och alla andra vietnameser gör får jag tårar i ögonen mitt i blodprovstagningen. Sa jag någonting fel, undrar hon oroligt och jag kan bara berätta precis som det är. Hur det finns någon långt borta som jag saknar olidligt mycket när jag är inne hos henne, men hur jag ändå inte vill annat än att gå in till henne hela tiden för att jag då på något underligt sätt känner mig närmare honom. Jag berättar om visumet han inte fick och frågar försiktigt om hon fått uppehållstillstånd. Det har hon och råder oss att försöka igen. Jag säger att svenska ambassaden inte tror att han älskar mig på riktigt och hon svarar att det skulle ju ha kunnat vara hon som inte älskar sin sambo på riktigt, men hon fick ju visum. Sök igen, det kommer att ordna sig säger hon.

Jag tittar på min vän Ngas foton från våren i Göteborg. På ett foto har hon baseballkeps på sig och jag får inte ihop det. Nga, som alltid brukar ha så feminina, sirliga kläder på, nu plötsligt med baseballkeps. Det går inte ihop med hennes kjolar, blusar och kappor. Vad är detta för konstig svensk influens hon fått i sin stil tänker jag. Tills jag inser att det varit vår i Sverige. Solen har börjat titta fram och Nga kan inte gå omkring med ett paraply för att skydda mot solstrålarna. Då skulle alla svenskar titta konstigt på henne. Likaså om hon skulle dra på sig ansiktsmasken och solhatten så att bara hennes ögon syntes. Alltså blir det baseballkeps. Roliga de är, vietnameserna.

Inte helt sällan vårdar vi asylsökande på avdelningen. De berör mig. De berör mig något enormt. I deras anamneser finns ofta uppgifter om flera års resande för att komma hit, resor som gått via fängelser, flyktingläger och tortyr. Och fortfarande är de inte i trygg hamn.

Idag har min kollega bråkat med migrationsverket om att vi ska få vårda klart en patient för hans tuberkulos innan han blir avvisad till ett av europas rövhål för asylsökande: Italien. Och jag satt vid min dator och lät tårarna rinna nedför kinderna medan jag lyssnade på samtalet.

Jag blir så ledsen. Vill bara hjälpa alla. Varför kan vi inte bara hjälpa alla? Vi har ju så gott om plats?

Jag vaknar inte längre med sorg i maggropen över ännu en dag ifrån honom. Jag kan titta på fotona av honom utan att gråta. Jag känner doften från hans hårgelé men vet att han inte ligger brevid mig i sängen. Jag vänjer mig. Jag har vant mig vid alla vardagliga saker som påminner mig om honom så att de inte längre gör lika ont.

Sedan dyker något upp som ett knytnävsslag i magen. Ett vietnamesiskt namn på en dörr i en trappuppgång. En vietnamesisk restaurang på Google när jag letar recept på panerad kycklingfilé. Och det brister för mig, tårarna väller fram och det gör så jävla ont ont ont. Att inte just vi, som älskar varann så, får vara tillsammans. Jag hatar det jävla Schengenhelvetet.

Jag försöker acklimatisera mig till mitt eget land och min egen kultur.

När jag sitter och brunchar på Egg&Milk så är det inte det faktum att jag betalar en summa som motsvarar en veckas mat för mig i Hanoi för en enda måltid som känns mest underligt. Nej det är att lyssna till tjejerna i bordet bredvid som har en helt vanlig konversation om sig själva och sina bekanta. De pratar om vad de och deras vänner har sökt in till för utbildningar till hösten och jämför olika studieorters fördelar med varandra. En helt vanlig svensk konversation. Jag reagerar på hur öppen världen är för oss, för dem. Hur många valmöjligheter vi, de har. Som vi tar helt förgivna men som inte finns med i de flesta vietnamesers världsbild.

Jag åker tåg tvärs över mitt land och tänker på hur annorlunda det ser ut jämfört med hans. Jag älskar hans land, jag älskar risfälten och den disiga himlen, kalkstensklipporna och vattenbufflarna. Det är så vackert. Men mitt land är också vackert, med gröna fält och mjuka kullar. Det gör så ont i mig att inte få visa honom.

Jag går genom min stad och försöker se den som han hade sett den genom sina vackra bruna ögon. Föreställer mig hur han hade frågat mig var alla människor höll hus och förundrats över hur breda och lugna gator det var. Jag tror att han skulle tycka att husen var stora och vackra. Kanske skulle han generat fnissat åt hur korta kjolar tjejerna vi mötte hade. Jag vet att han skulle säga ”Vietnam and Sweden – not same same” och jag vet att jag skulle ha hållit med honom.

Jag saknar honom och jag saknar de lösa planerna jag hade gjort i mitt huvud. Fantasierna om att visa honom en svensk midsommar, att vi skulle titta på fotbolls-vm tillsammans, att vi skulle åka ut till skärgården och han skulle förbluffas av hur svenskarna tar av sig så mycket kläder som möjligt för att låta sin hy bli brun av solens strålar när han är van att göra precis tvärtom.

Att se honom åka iväg på min moppe var det svåraste jag gjort. Jag ville bara springa efter, ville bara vara nära lite till. Vi hade varit som sammanvuxna de senaste fem dagarna och bara timmar tidigare fått det sista lilla hoppet om att kunna vara tillsammans i sommar släckt av ambassadpersonal. Jag ville stanna i hans armar lite till, för i hans armar är jag säker på vår framtid tillsammans. Utan honom kommer tvivlen på att vi någonsin kommer att hitta en bra lösning där vi kan vara tillsammans.

Jag vaknade utan ljuden av badmintonspelande vietnameser imorse. Utan att den vackraste människan jag vet log mot mig. Och treochenhalv månad kändes som en oändligt lång tid.

Jag har varit ute på countryside och tagit det lugnt. Tränat min vietnamesiska och träffat de jag tycker om. Fått vara nära han jag tycker allra bäst om. En vecka utan Internet, engelskspråkig tv, vattentoalett, dusch... En vecka med tedrickande, bröllop, utflykter och bara allmänna studier av vietnamesiskt liv och leverne. Chu Bich knackade upp hela gårdsplanen och drog upp en stor rot. Ngas mamma tyckte det var så fruktansvärt roligt att jag ville bli brun, att jag tycker att de är vackra i sin hudfärg att hon inte slutade prata om det på flera dagar. Så fort vi sågs skrattade hon till och mumlade om att svenskar gillar svart hud, som vietnameserna vill kalla den. Alla hon träffade berättade hon också det för. Kan ni förstå, Malin tycker att det är fint med svart hud, hon tycker inte om att hon är så vit.



Jag och några av mina tidigare studenter besökte ett galet ställe. En konstnär som gått lite bananas och byggt upp en park i en sluttning och fyllt den med alla möjliga hus och lerkrukor och udda figurer överallt. Enda liknelsen jag kan komma på är Parc Guell i Barcelona. Udda ställe.


Jag har ätit Thit Ga, kycklingkött och druckit öl. För att Thit Ga med citronsalt kan vara bland det bästa man kan äta och för att Kiem är den bästa.



Jag äter Pho hos Co Vinh, tant Vinh, varje morgon och ler åt den roliga affischen. Tänker på Madeleine som kallar mig karltokig.

Jag gråter och gråter men sedan måste man också få perspektiv. Så jag läser bloggen av hon med hjärntumören och tänker att hon och hennes älskade förbereder sig för att ta farväl för alltid och jämfört med det känns tre månader som flugskit.

Därmed inte sagt att det känns förjävla orättvist att en tant bakom ett skrivbord på en ambassad ska få besluta om vi ska vara tilllsammans i Sverige eller inte.

Men som de som är äldre och klokare än mig, såsom min mor och mina kollegor på HMU, säger. Om vi verkligen älskar varandra och verkligen vill vara tillsammans så kommer det att bli så. If there is a will there is a way.

Det värsta som kunde hända med visumansökan hände. De bedömde vår relation som för oseriös för att han skulle få komma och hälsa på mig i tre månader. Det är ett sånt jävla hemskt faktum att ställas inför när jag aldrig tidigare älskat som jag gör nu och när jag vet att han älskar mig lika mycket tillbaka. Men så sitter det någon byråkrat bakom ett skrivbord och tycker att vi är för oseriösa. JAG GÅR SÖNDER!

Och han förstår inte, han ber mig förklara om och om igen. Varför vill inte Sverige att han ska komma dit? Varför tror Sverige att han är en "ugly person"? Varför är det så svårt för honom att komma till Sverige när det är så lätt för mig att komma till Vietnam? Varför kan folk från Japan och Korea åka till Sverige, han har ju sett i deras pass att de har haft visum dit? Jag går i bitar när han frågar. Jag förösker förklara att det inte är alla människor i Sverige som inte vill ha dit honom, att det är ambassaden som är dumma i hela huvudet.

Vi somnade krampaktigt kramandes varandra i eftermiddags och jag vaknade med en ren lyckokänsla i kroppen av att få vakna i armarna på den jag älskar. Tills verkligheten hann ikapp mig och jag återigen behövde inse att jag om fem dagar måste lämna honom på obestämbar tid. Från ren lycka till ren sorg på en sekund.

Jag hatar jävla Schengenhelvetet!

Vi har lagt in en överklagan och försökt övertyga dem om äktheten och seriositeten i vår kärlek, men det är som att prata med en stenmur. Det finns regler och paragrafer från Migrationsverket som de har att följa och i deras mall passar inte vi in. Så vi förbreder oss på att vara ifrån varandra i minst tre och en halv månad, när min anställning på Östra går ut. Hur tar man igen tre månaders frånvaro på fem dagar?

Jag vill bara kasta en stor tung sten i huvudet på Schengen, Migrationsverket och Svenska ambassaden. Fatta att han älskar mig och jag älskar honom, han kommer inte att rymma iväg om ni släpper in honom i landet. Vi låser in honom i min lägenhet om ni vill, vi vill ju bara vara tillsammans.

Han fick sluta på sitt jobb för att det blev för många ärenden att springa till ambassader och ministerier och översättningsbyråer. Vi trodde ju ändå att ansökan skulle gå igenom, vi har ett äkta förhållande och med hjälp av mina bankkonton kunde vi uppvisa likvida medel. Så att han skulle gå arbetslös på countryside i några veckor innan avresa kändes som en kostnad vi kunde ta. Att leva på countryside är billigt. Men nu står han utan jobb och utan visum. Och om fem dagar utan flickvän.

Jag går sönder, jag klarar inte av att lämna honom!

Häpp. Det blir en dag i papperhanterarbranschen imorgon också.

Jag blir så trött.

I måndags var vi pappershanterarbranschen igen. Åh som jag hatar pappershanterarbranschen! Ambassaden ville ha in ytterligare papper som jag inte förstod vad det var riktigt, men som han åkte dit med. En familjebok med moders, faders, bröders, systrars och syskonbarns födelsedata och personuppgifter. Var ju bara det att det återigen skulle översättas till engelska och verifieras av utlandsministeriet. Jag grät när han ringde från ambassaden med stressad röst: Malin, paper not ok, you go to 197 Ba Trieu och med tårarna strilande nedför kinderna styrde jag ut moppen i papperskaoset igen.

Det är fram och tillbaka mellan kontor och ministerier och det sliter på mig på ett sätt jag inte ens själv förstår. Jag går med nerverna utanpå kläderna, eller hur är det man säger. Och jag önskar att jag just nu hade ett mindre kognitivt krävande jobb. Typ lasta tegelstenar på varandra i en hög, eller ge injektioner på löpande band som vietnamesiska sjuksköterskor. Det skulle jag kanske klara av just nu. Men att tänka, att analysera min data, det är så svårt just nu. Tankarna bara vandrar iväg. Så jag gör inte mycket alls. Jag äter och sover. Tittar på tv och film. Hänger på Internet. Det är inte hur jag hade tänkt mig mina sista veckor i Vietnam, men nu är det som det är. Jag orkar ingenting förrän jag har ett svar i mitt öra. Förrän jag vet om jag ska bo ensam på Erik Kuus i sommar eller om min underbaraste ska få vara där med mig. Och jag vill inte på något sätt jämställa det med att vara asylsökande, vi pratar inte om ett land i krig eller kris, men jag kan få en liten förståelse för hur hemskt det är att gå och vänta på besked. Jag kan knappt fungera i väntan på detta besked, hur ska det då inte vara att vänta på besked om man ska få stanna eller bli skickad tillbaka?

Om en kvart åker jag till utlandsministeriet, förhoppningsvis för sista gången. Men det trodde jag förra gången också. Om hämtandet av papprena går någorlunda fort kanske jag/vi hinner till ambassaden innan den stänger klockan elva också. Och förhoppningsvis är det sista pappret därmed inlämnat. Och bara väntan kvarstår.

Jag vet rakt inte vad jag ska ta mig till när Huong slår sina barn. Jag ser ju hur de far illa av det, hur de börjar skaka och trycker sig mot väggarna så fort hon tar upp en käpp. Jag ser hur det förstör deras tillit till sin mamma. Jag vill bara plocka upp dem i min famn och skydda dem från henne men tänker att det bara skulle underminera deras relation ytterligare. Jag försöker prata med henne om hur det påverkar hennes barn att hon slår dem och hur vi gör i Sverige, men det går inte in. Hon tar det inte till sig. Där gör ni så och här gör vi si, resonerar hon. Och det har hon ju rätt i förstås. I deras kultur accepteras barnaga, i vår kultur gör det inte det längre. De flesta vuxna vietnameser jag umgås med har blivit slagna av sina föräldrar i någon utsträckning. And they turned out pretty ok. Men när man är där, just då, i det ögonblicket och ser rädslan i deras ögon och hur de kämpar mot gråten för att inte göra henne ännu argare. Då är det hemskt.

Vi äter middag och han frågar mig, som så många gånger förut, om vi äter ris i Sverige. Jag svarar som vanligt att vi äter ris ibland, kanske en gång i veckan. Vi äter också potatis och pasta. Kanske ris är dyrt i Sverige, frågar han. Nja svarar jag, so-so. Varför skulle man annars äta potatis och pasta, muttrar han för sig själv på vietnamesiska. Och jag skrattar och älskar honom lite till.

Jag tog en promenad på övertrafikerade, förorenade gator till Indira Gandhi-parken. Det var rusningstrafik och gatorna svämmade över av bilar och moppar så till den grad att trottoarerna flödade inte av bara parkerade moppar utan även sådana i rörelse som jag fick väja för. Även om läpparna innan jag kom fram till parken var fulla av sot och grus, tänk att jag aldrig lär mig att inte lypsyla strax innan jag går ut, kunde jag njuta av solnedgången över vattnet och skyskraporna. Eftermiddagarna kan vara den bästa tiden på dagen i Hanoi. Folk färdas till parker, trottoarer och andra öppna ytor för att utföra all möjlig slags motion. Bolla med fjäderboll, aerobics i grupp, promenera, springa, tai chia, spela fotboll eller badminton... Det är fint att se. Och idag kunde jag njuta av det mer än på länge. Jag tror det har något att göra med att vi äntligen lämnade in luntan med papper till ambassaden idag. Nu ligger den i deras händer, finns inget mer vi kan göra.

Medan jag promenerade runt sjön gick mina funderingar, som vanligt, kring vad jag skulle äta till middag och var jag skulle äta det. Kände för en fräsch sallad efter min motionsrunda, men det är inget man kan beställa på närmaste trottoarhak direkt. Det här med att äta alltför mycket råa grönsaker är ingenting för vietnameserna. Alltså skulle jag behöva söka upp närmaste västerländska restaurang och hosta upp 40-60 spänn för en sallad och det går ju inte riktigt för sig, speciellt med tanke på att jag hostade upp 40 spänn för min falafelrulle och cola till lunch. Men med min nyfunna energi kläckte jag snart den goda idén att ta vägen förbi marknaden på vägen hem och plocka ihop min egna sallad. Jag har måhända inget kök, men jag har ju i alla fall en kniv, ett uppläggningsfat och teskedar att äta med. Jag gick till marknaden och köpte två tomater, två morötter, en gurka och en lök. För detta betalade jag 1,50 kronor. Vid grinden till universitetet stod en man med ett gäng avokados på sin cykel. Perfekt för min sallad tänkte jag och började klämma loss. Men så var det priset. 6 spänn skulle han ha för en endaste avokado och trots mina bästa prutarknep vek han inte ner sig. Tror ni jag blev lurad eller?

Tidigare kunde jag bli heligt förbannad när jag kände att jag betalade för mycket för någonting. Försökte förklara att jag inte är någon turist, att jag vet vad saker ska kosta, så ge mig rätt pris. Jag tog det personligt, ooooouuooh, jag vill ju va som duuuu... Jag vill ju vara en vietnames. Tills jag insåg att de gör precis likadant mot varandra. Relativt ofta dricker vi öl på ölstället vägg i vägg med hotellet. Varje gång vi får notan räknar mina vänner noggrannt den för att se till att det blivit rätt och inte helt sällan har de försökt lägga till nån öl eller påse nötter för att vinna några 50-öringar. Detta är alltså de som har ölstället vägg i vägg med hotellet. Som de varje dag hejar och skämtar med. Som försöker luras. Det är enna annorlunda.

I hissen på väg upp till rummet fick jag sällskap av hotellets föreståndarinna chi Thuc. Hon tittade nyfiket i mina påsar men blev orolig när det bara var råa grönsaker, det är inte bra för din mage, menade hon. Åh, min mage klarar det, hävdade jag, och förklarade att jag i Sverige nästan bara äter grönsaker. Mhmm sa hon och klev av på tredje våningen. Nu är det jag som sitter och bloggar med magknip. Tänk att de alltid har rätt, de däringa vietnameserna.

Idag är det 35 grader varmt i Hanoi. Och jag gömmer mig i skuggan 30 meter från trafikljusen precis som vilken vietnames som helst. När jag åt lunch under ett parasoll på en trottoar rann svetten ner för mitt ena ben. Det var nog bara det jag ville säga om det.