Ordbajseri

Jag kan verkligen hata att ha ett jobb där jag efter att ha jobbat stenhårt i 8 timmar får gå hem med dåligt samvete över att jag inte stannade och jobbade 7 timmar till. Jag hatart. Tänk om man bara en endaste dag fick känna sig nöjd med sig själv och det man gjort. Suck stånk och stön.

Det är märkligt hur snabbt man vänjer om sig. Vid att inte vara ensam. Vi har bara varit tillsammans i några månader men redan finns det saker jag inte vill göra utan honom. Titta på vissa tv-program, äta viss mat... Det vill jag göra med honom. Att titta på På spåret är inte samma sak om inte han sitter vid min sida. Och att vakna upp ensam känns plötsligt så konstigt och onaturligt, trots att det är vad jag har gjort den absolut största majoriteten av mornar som jag vaknat i mitt liv. Konstigt vad fort man vänjer om sig. Konstigt och läskigt.

Det finns stress och det finns stress. Jag kan hantera att stressa en hel dag. Att inte gå på toa förrän det är absolut kris och panik. Att inte hinna förmiddagsfika. Att slänga i sig lunchen på stående fot - i bästa fall. Att springa omkring som en idiot i dryga åtta timmar, ständigt med andan i halsen och en lång lista med saker att göra i bakhuvudet. Att jobba över 20-30-40 minuter. Utan ett tack eller uppmuntrande ord från något håll. Jag kan klara av det, om jag bara skulle få känna att jag hade gjort ett bra jobb när jag sen väl går hem. Om jag kunde lägga upp mina svullna ben (måste köpa stödstrumpor, jag vet!) på soffbordet, känna att jag gjort det jag skulle på jobbet och kan släppa det när jag är hemma. Jag kan klara den fysiska stressen, att pressa min kropp och hjärna till det yttersta, bara för en helt vanlig arbetsdag.

Det jag inte klarar av är den psykiska stressen. Att veta att jag inte ger mina patienter en fullgod vård. För att jag inte hinner. Att det finns tusen och en saker jag måste välja att "inte se" för att jag inte har tid att göra någonting åt dem. Att känna att hur länge jag än jobbar över så blir jag inte klar, så kan jag inte vara nöjd med den sjuksköterska jag har varit. Jag klarar inte av det. Det äter på mig. Det tär på mig på jobbet, det tär på mig när jag kommer hem, det tär på mina relationer, det tär på min sömn. Jag har varit färdig sjuksköterska i snart två år och för första gången känner jag att det inte är värt det.

Snälla calici-guden, ta din vinterkräksjuka och försvinn långt härifrån!

Idag skulle jag hämta ner en patient med tre initialer och ett födelseår från intensivvårdsavdelningen ned till oss där han ska dö. Återstår ingen mer behandling, nu är det bara god omvårdnad och förhoppningsvis ett snabbt slut som gäller. På väg in i rummet möter jag de anhöriga, varav en är en bekant till mig. Som jag absolut inte hade trott att jag skulle möta i detta sammanhang.

Och vad mycket svårare det blev helt plötsligt. Det är ju en riktig människa som ska dö. Som har en historia, har riktiga människor till anhöriga. Som fått en dotter, som nu ska se sin pappa dö. Jag såg min bekants lidande i hela hennes uppenbarelse och det fick mig att behöva blinka bort tårarna och försöka uppträda professionellt, vad det nu är.

När det är en människa man aldrig sett vara frisk så är det så mycket lättare att se dem dö. I mina ögon, som jag känner dem, har de ju då alltid varit nära att dö eller åtminstone ganska så sjuka. Men den här mannen, han har någon gång varit frisk. Någon gång har han kanske varit som min pappa och kunnat allt och fixat allt för sin dotter. Och nu står hon vid hans sida och ser honom tyna bort.

Det är såna här situationer som får mig att älska mitt jobb och samtidigt tycka att det är förbannat svårt.

Jag håller på att lära känna mina nya arbetskamrater. De är som folk är mest. Vissa är ambitiösa, andra slöa. Vissa är duktiga, andra är... mindre duktiga. En del är paragrafryttare och andra är mer laidback. Egentligen skiljer de sig nog inte särskilt mycket från mina tidigare arbetskamrater. De är som folk är mest helt enkelt. Ändå känns det så naturligt att vara med dem, att arbeta med dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Om det är att alla accepterar att jag är ny och bortkommen och slår undan mina rädslor med ett "he orn sä, nog lär du dig du också". Men så har väl mina tidigare kollegor varit också, till viss del i alla fall. Men jag känner mig som hemma med dem, känner att jag är som dem på ett sätt som jag inte kan säga att jag upplevt med mina kollegor i Göteborg. Jag känner mig mer på samma nivå, jag förstår mig på dem. Samtidigt kan jag ju inte säga att jag inte har förstått mig på mina kollegor i Göteborg, jag har ju trivts jättebra med dem.

Så kanske handlar det inte om dem? Kanske handlar det om mig. Att jag känner att jag kan slappna av. Att jag är bland mina jämlikar, among my peers. Att jag kommit hem.

Idag när jag stressade ut från jobbet efter en timmes övertid tvingade jag mig själv att stanna upp, andas och komma ner i varv. Så kom det sig att jag upptäckte hur gott snö luktar. Kan inte riktigt beskriva det; det luktar kallt och lite... kemiskt. Men gott. Friskt och gott. Gosh, vad jag älskar att bo i Norrbotten!

Jag saknar honom. Han fattas mig. Och jag vet inte när (om) jag ser honom igen.

En av de viktigaste sakerna Vietnam har lärt mig är att vara tacksam för allt jag har. Att verkligen uppskatta de där små sakerna som att kunna duscha i varmt vatten varje dag och att ha möjlighet till att göra stora val såsom att välja om jag ska bo i Asien eller Europa. Ibland glömmer jag bort det förstås och tycker synd om mig själv för att jag måste jobba fyra dagar på raken, och få en rejäl lön som jag lever gott på för det... Men ofta kommer jag ändå på mig själv i min självömkan och kan komma på bättre tankar.

Imorse gick jag till tandläkaren med spända axlar, rädd för hur ont det skulle göra att laga de där hålen och hur mycket det skulle kosta. Sedan tänkte jag på att Kiem aldrig varit till tandläkaren. Att han får dras med sina tänder tills de går sönder, gör alltför ont och får dras ut. Där är det inte tal om att fylla några små hål under bedövning inte, och absolut ingen subventionering från någon försäkringskassa.

Jag uppskattar verkligen att Vietnam har lärt mig detta. Det berikar mig på så många sätt. Inte bara för att jag kan ligga hos tandläkaren en tidig tisdag morgon och njuta medan tandläkaren borrar så det tjuter i mina käkar.

Idag har jag fått prova mina vingar som infektionssjuksköterska helt på egna ben igen. Och tänk att de höll. Tänk att jag faktiskt klarade det.

Och jag blir less på mig själv. Att jag oroar mig, att jag tvivlar. Alla säger ju att jag är bra, jag vet ju själv att jag är en duktig tjej, en duktig sjuksköterska. Varför skulle jag inte klara det? Hoja vad onödigt att gå med ont i magen i flera dagar för något jag ju egentligen vet att jag passar som handen i handsken för att göra.

Jag satte mig i bilen imorse och såg att det var 18 grader kallt. Sedan såg jag att det var den 26e november. Den 26e november? Den 26e november... Vad fan är det med den 26e november, tänkte jag.

Den 26e november hade varit vår dag. Det hade varit en sexårig födelsedag, om vi fortfarande hade haft ett förhållande. Det var en konstig känsla. Jag sörjer inte längre att vi inte har ett förhållande. Jag kan nyktert se alla sätt vi inte passade ihop på och önskar inget annat än att han blir lycklig med sin nya. Även om hon nu flyttat in i min lägenhet, som jag en gång inrett till oss, där det en gång var vi som byggde en framtid. Det är en konstig känsla, att de nu bygger en framtid just i samma lägenhet som vi en gång byggde en framtid, men det är på inget sätt en bitter känsla.

Ändå var det konstigt. Att det är en födelsedag idag, men jag har ingen att fira den med. Ingen att gratta, ingen att smsa. Klockan tjugo över sex imorse kändes det som en logisk och rimlig sak att gratta sin expojkvän på en jubileumsdag som inte längre finns för ett förhållande som sedan länge är avslutat. Tack och lov att jag insåg att mitt omdöme nog ändå inte är det bästa tjugo över sex på morgonen.

Jag vet inte vad jag tänkte på när jag blev kär i en vietnames. Förmodligen hans oemotståndliga mörkbruna ögon som ler mot mig när jag vaknar. Men ändå, så var det ett dumt drag. För även om Kiem och jag har nog mycket som talar emot oss så skulle det nog vara svårt ändå. Även om vi bara var en tjej och en kille som älskade varandra. Utan allt det där andra tjafset som står emellan oss.

Jag fick ett mail från min vän idag. Hon var ledsen för hon har det jobbigt med sin pojkvän sedan flera år just nu. När de först började träffas var hennes föräldrar emot det eftersom han inte kom från rätt förutsättningar. Inte rätt familj, inte nog mycket pengar. Men hon kämpade emot dem och höll fast vid honom. Fastän hon själv funderar, erkänner hon ibland, på om han älskar henne eller det där huset hennes föräldrar kan komma att köpa till honom (dem) om de gifter sig. Bara det, att tvivla på en sådan basal sak.

Hennes kusin gifte sig nyligt och nu verkar det vara hennes tur. Trots att hon bara är 24 år gammal, men det är ju rätt gammalt för att vara vietnames och ogft, trycker släktingarna på och ömsom frågar om hon inte ska gifta sig snart och ömsom råder henne att gifta sig snarast. Hon försöker skämta bort det med att säga att det hänger på vädret. Men bröllopet närmar sig och det är dags för föräldrarna att träffas. Då visar det sig att pojkvännens mamma starkt motsätter sig bröllopet. Hennes astrologi; eld, passar inte ihop med hans; vatten. Om de gifter sig spår mamman att de kommer att skilja sig i framtiden. Vilket ju, som vi alla vet, är ett big no-no.

Och jag tänker att om de bara fucking lät folk gifta sig med den de ville så skulle de nog inte behöva oroa sig lika mycket för skilsmässor. Och att bara jag blir klar med det här akademiska dragglet till magisteruppsats så ska jag skriva en bok om alla dessa vietnamesiska kärlekshistorier.

Jag saknar Vietnam så det gör ont i hela min kropp. Jag saknar Vietnam i hjärtat, magen, benen och ögonen. Jag läser andras resdagböcker och bloggar, är avundsjuk på de som "får" vara i det förlovade landet, blir förbannad på de som inte har vett att uppskatta det. Jag saknar att omslutas av brus från motorcyklar och finna lyckan i att sitta med ett glas grönt te på ett gatuhörn och bara ta in allt som serveras framför mina ögon. Jag saknar att vara nära den jag älskar. Jag saknar att bli lagom mätt på ris och grönsaker utan gräddiga såser eller övermättande mjölkprodukter. Jag saknar att titta ut över ett risfält i solnedgång och bli hänförd av hur vackert det är. Jag saknar att ha barn som springer efter mig och skriker Thay! Thay! [:utlänning]. Jag saknar att stå ut från mängden och bli studerad av nyfikna mörka ögon som försöker förstå sig på mig. Jag saknar att köra min moppe genom proppfulla gator och försöka stå ut från mängden så lite som möjligt.

Jag har varit hemma i en månad och Sverige känns så platt och tråkigt, så gjort. Ge mig spänning, äventyr och nya upplevelser!

Treochenhalv vecka sedan jag sov brevid honom
Treochenhalv vecka sedan jag vaknade av att hans mörkbruna ögon log mot mig

Nu sover jag med huvudet inborrat i hans fejk Dolce Gabbana t-shirt
Den luktar fortfarande av honom
Jag borrar in näsan i den och låtsas att det är han
Drömmer om honom, saknar honom

Fruktar den dagen den slutar lukta av honom

Igår var jag på två anställningsintrevjuer. Den första var på SOS International Clinic. Där var jag själv, representerade mig själv i egen hög person utan förkläde och intervjuades av en australiensisk kvinna vid namn Sally. Förutom att jag inte kunde komma på vad framstupa-sidoläge heter på engelska - kan fortfarande inte komma på det - så gick det bra.

Sedan blev jag eskorterad av min vän Ly från Hanoi Medical University till en mindre formell intervju på Benh Vien Viet Phap, det franska sjukhuset i stada. Den gick också bra, tyckte jag, tills Ly på vietnamesiska informerar hon som intervjuar mig att jag redan fått en position på SOS International Clinic. Njase, sa jag och började svettas lite i det väl luftkonditionerade rummet, så är det väl inte riktigt... Jag har ju varit där på intervju, men inget är ju påskrivet ännu... De skulle ringa mina referenser och så...

Självklart var det det vanliga vietnamesiska bluff och båg-spelet som jag återigen inte förstod. När vi gick till hennes moppe sa Ly: Jag sa det där om SOS för att trissa upp din lön, för att de skulle erbjuda dig mer i lön.

Det är så mycket jag inte förstår.