Ordbajseri

Alla familjer har lik i garderoben, det är jag övertygad om. Varje människa har något i sin närhet som den skäms för och vill hålla hemligt. I vår familj handlar det om det klassiska tornedalska orosmolnet: spriten.

Hade just kommit hem från jobbet, slutkörd och med huvudvärk, när den ständiga diskussionen startade. Karlarna har varit för länge i bastun och för fulla har de blivit och kvinnorna tycker faktiskt inte att det är något kul alls. Jag suckade tungt för mig själv och reste mig upp, för det här bråket har jag minsann hört tjugoelva gånger förut och hade ingen som helst lust att höra det igen. Jag samlade ihop mina pinaler för att gå och lägga mig istället när jag såg Simon, som nyss hade varit en pigg och sprallig sjuåring, med tunga steg gå mot sovrummet. Det skar till i hjärtat och jag såg mig själv som sex-, åtta-, nio-, elva-, tonåring gå där med en klump i magen. Ville skydda honom från världen. Visa honom att det fanns åtminstone en (1) redig vuxen som kunde läsa honom en saga och se till att han somnade tryggt. Som det skar i mosters- och barnet Malin-hjärtat där jag låg i sängen och försökte få honom lugn. Jag ville bara hålla för hans öron och stänga ute ljuden från hans föräldrar, morföräldrar och andra som borde vara hans trygghet som bråkade utanför dörren. Men han är stor, och han förstår. Fastän jag försökte prassla med täcket och prata lugnande till honom hörde han skriken där utanför. Jag ville gå ut till dem, läxa upp dem av bara helvete och skicka ut dem på gården om de skulle fortsätta bråka. Men Simon behövde inte ännu en vuxen som bråkade, han behövde en trygg vuxen som tog hand om honom och sa att allt skulle bli bra imorgon. Så det var precis vad jag gjorde; jag strök honom över ryggen och sa både för honom och mig själv att allt skulle ordna sig, imorgon kan de se nyktert på saken igen. Och jag lovade mig själv att aldrig, aldrig aldrig aldrig. Aldrig någonsin ska mina eventuella barn behöva se mig full.

Jag simmade i Munksunds simhall imorse. Efter att jag hade tagit ut varje muskel i mina axlar och armar till max stod jag och njöt under duschstrålen.

Plötsligt ser jag mig, Kristina, Marika och Ida sitta och stå vid de fyra barnduscharna med det där läskiga runda röret som man ska sitta (?) på. Med oss är vår lågstadielärare Barbro som ska tvaga, och då menar jag tvaga i dess hårdhäntaste benämning, våra hår. Det går till så att vi får böja oss under kranen tills våra nackar knakar och då kan Barbro börja "massera" in shampoo. Hade man tur fick man ha i balsam, men som man kanske har förstått vid det här laget var Barbro av man-ska-pinas-så-mycket-som-möjligt-skolan, varför balsam bara var schwåll (fast det ordet skulle Barbro förstås aldrig ha tagit i sin mun då hon pratade den renaste svenskan norr om Bagdad). Nåväl, efter den grymma hårtvätten var man tyvärr inte ens nära att vara over the hill, nej då väntade kanske det värsta momentet. Hårtorkningen. Som självklart inte gjordes på något modernt sätt som med hårtork, utan eftersom det var Barbro som var överhuvudet gjordes det förstås med handduken. På hårdhäntaste sätt möjligt förstås. Jag minns så väl plågan i mina klasskompisars ansikten när hon slet i våra hår, skalpar och öron. Mest minns jag Kristina, som alltid vid detta moment blev argare än jag någonsin såg henne någon annan gång.

Jag blir riktigt sorgsen när jag tänker på att hon gjorde badtimmen, som ju kunde ha varit den bästa timmen på hela skolveckan -  timmen då man fick leka och plaska runt och busa med killarna - till en sån pina då man visste vad som komma skulle när badet var slut och det var dags att gå in i duschrummet. Kan inte för mitt liv förstå vilken sorts pedagogik hon hade för avsikt att tillämpa vid dessa tillfällena. Men vad vet väl jag, hon kanske egentligen hade en klurig baktanke med det hela. Kanske var hon så före sin tid att hon redan var upplyst i den kommande klimatfrågan, så kanske ville hon lära oss att duscha inte var nåt man skulle njuta av utan göra bort på kortast tid möjligt.

Kanske var hon bara en dum jävla käring.

det kommer bara leda till nåt ont

Jag vet inte vad jag ska tycka om att Alcazar-Andreas går ut med att han är hiv-positiv. Självklart är det gynnsamt att smittan representeras av ett så vackert och friskt ansikte. Men samtidigt späder det ju på myten om att det bara är homosexuella män som har HIV.

5 saker jag har för avsikt att göra under jullovet:

1. Träffa familj och vänner
2. Klippa mig hos bästa Sara i Öjebyn
3. Läsa böcker
4. Åka längdskidor
5. Ingenting

Vår folkhälso-föreläsare, som hittills varit riktigt tråkig, ställde oss idag inför ett rätt intressant ställningstagande.

En liten kommun i Norrlands inland nånstans genomför ett folkhälsoprojekt som går ut på att sjukvårdspersonal besöker äldre människor i deras hem för att tala med dem om vikten av kost och motion, samt se efter vad de kan tänkas ha för riskmiljöer såsom exempelvis höga trösklar och trappor i sina bostäder. Projektet är relativt billigt, kostar endast 180 000 kronor och vid utvärdering några år senare visar att man genom projektet vunnit 90 extra levnadsår, vilket ju får ses som en stor framgång. Kruxet ligger i det att dessa 90 levnadsår belastar samhällsekonomin med 11 miljoner.

Bör man fortsätta med projektet? Investera pengar i hälsoarbete som ger stora merkostnader?

Klurigt. Väcker många "förbjudna" tankar tycker jag!

Som förväntansfulla barn i väntan på julafton har vi gått runt, mina klasskamrater och jag, de senaste veckorna. Jag kan inte säga att det har varit det enda vi har pratat om, men det har kommit upp i konversationer oss emellan åtminstone några gånger per dag. Ibland har någon på pin kiv spridit ut ryktet om att de har kommit upp och då har stora delar av klassen i ett enda stort hoppfullt lämmeltåg vallfärdat till den där korridoren. Lika besvikna som vi var hoppfulla innan har vi sedan lommat tillbaka till föreläsningssalen och suckat och stönat. Jag hoppas i varje fall att vi får veta före jul och jag undrar vad det var jag valde har vi sagt till varandra och hoppats att vi skulle få svaret nästkommande dag.

Så satt jag och Madde djupt försunkna i funderingar över vilka som egentligen är Vietnams utsatta population när det gäller folkhälsa i datasalen idag och tankarna på praktikplatser var långt borta i våra bakhuvuden, trots att vi hade pratat om just dem för max en halvtimme sedan när snälla söta glada Petra - som påminner så mycket om den bästa Fian jag känner - kommer in och glatt undrar vad vi fick. Vi tittade upp men allt Petra såg var nog frågetecken, för snabbt sa hon Praktikplatserna har kommit upp!

Vi släppte allt vi hade för oss, ja vi tog inte ens med oss plånböcker och mobiler som vi hade liggande framme vid datorerna. Högsta fart till svaren vi väntat på. Jag kommer tillbringa mina tio praktikveckor nästa termin här:

5 veckor på Sahlgrenska/Östra. Avdelning 367 Allmän psykiatri (med inriktning på bipolär sjukdom och ätstörningar
5 veckor på Sahlgrenska/Sahlgrenska. Avdelning 12 Spinalenheten - ryggmärgsskador

Min första reaktion var glädje och förväntan. Tacksamhet över att jag har fått intressanta praktikplatser. Sedan kom tvivlen och ångesten. Kommer jag verkligen klara detta? Hur kommer jag klara att möta tjejer och killar i min ålder svårt sjuka i anorexi? Vad ska jag säga till de patienter vars värld just har ställts på ända, som har blivit förlamade och förlorat förmågan att ta hand om sig själv?

Samtidigt är det förstås en otroligt rolig utmaning. Kommer jag att kunna omvandla det vi har lärt oss det senaste ettochetthalva året till praktik. Kommer jag våga möta mina patienter i deras svåraste stunder utan att backa ur? Kommer jag kunna lyssna på deras berättelser utan att känna att jag måste ha en lösning att erbjuda dem?

Jag tvivlar ibland på att jag verkligen kommer att klara av detta yrke. Att jag är rätt tjej på rätt plats. Då brukar jag tänka i banor såsom att jag har ju klarat allt annat jag tagit mig för hittills, varför skulle jag inte fixa det? Och så många andra har ju klarat det före mig, varför skulle just jag inte fixa det?

Det ger trygghet att tänka i de banorna och istället för att oroa mig kan jag se framemot det jag har längtat efter hela denna terminen!

Idag har jag haft en sån där eftermiddag som jag trodde att varje dag skulle vara innan jag flyttade till, vad jag trodde var, storstadsmetropolen Göteborg. Don't get me wrong, jag älskar Göteborg, men så mycket annorlunda var ju livet faktiskt inte här... Det är samma vardagsrutiner här: stiga upp, åka till skolan, äta lunchlåda, åka hem från skolan, laga middag, titta tv, sova.

Men idag.

Idag.

Jag har mött upp min snyggaste på Avenyn. Hand-i-hand har vi strosat till skoaffären. På Kungsportsplatsen köpte vi lyxté (dvs allt annat än påsté) med julig Röda Mulen-smak. Vi har gått armkrok till franska caféet, ätit baguette med brie och pain au chocolate, druckit Orangina och äkta varm choklad med klumpar av mörk choklad i. Vi har strosat runt i stan under både tacky och fina juldekorationer medan mörkret och kylan börjat göra sig påmind. Vi har gått i de finaste affärerna, de som är mycket dyrare än vi har råd med. Och hela tiden har vi sett så himla fina och chica ut.

Jag är nöjd.

Alltså, alla som känner mig någorlunda väl vet ju att jag sällan har något emot att ta mig några rediga järn och sådär. Men IOGTs kampanj för en vit jul hittade hem rätt i hjärtat på mig. Jag vet själv hur obehagligt det är att vara barn när de stora trygga vuxna inte beter sig som de ska. Vilken besvikelse som infinner sig när den bästa dagen på hela året, Barnens Dag, handlar om groggar och smågnabb och bråk istället för pepparkakor och julklappar . Självklart ska det vara en vit jul!

Så, Tommy blev less på att ha en flickvän som satt klistrad vid datorn (nu fick han allt känna hur det känns!) och ändrade upplösningen på skärmen till läge halv-blind och nu är jag helt plötsligt ett Travel IQ geni. Känns oerhört skönt. Nu har Nicke 30 000 hårda poäng tills han är uppe i mina nivåer igen. Och jag kan gå tillbaka till Livet som de kallar det.

Annat som känns bra idag är att Anja tog första VC-segern för säsongen. Jag grät.

Jag har inte tid att blogga. Knappt tid att äta. Tommy får dra i mig hårt för att slita mig ifrån datorn.

Måste, måste, måste! slå kusin Nicke i World Challenge på Facebook.

Nu ligger han bara 13 000 poäng före.

Dagens största störningsmoment:
1. Folk som inte håller samma hastighet när jag simmar om dem utan ökar när de märker att de blir omsimmade - vilket i sin tur leder till att jag måste lägga i Alshammar-växeln för att komma om dem och på den växeln orkar jag inte simma speciellt länge
2. Folk som inte håller samma hastighet när jag kör om dem med bilen, utan ökar när de märker att de blir omkörda. Inte för att jag har kört bil idag, men sim-idioterna påminner om deras kusiner bil-idioterna
3.Störiga jävla tonårstjejer som liksom, sitter typ längst bak i bussen liksom, och pratar, typ, om vad som hände på SO-lektionen liksom med typ den högsta volymen inställd typ på stämbanden så att till och med typ den halvdöva busschauffören måste ta ut hörapparaten. Liksom
4. Att jag inte skrev upp min kod på förra tentan så att jag nu, när de lagt ut resultatet, ändå inte kan se om jag blev godkänd
5. Tommy, som kraschade mitt julpynt

Jo, jag har tenta imorgon och ja. Jag borde sitta i kontoret och plugga, för det var ju därför jag steg upp åtta imorse. Men ska bara. Ska bara äta frukost först. Måste få. Måste få läsa GP till filtallriken. Nu så. Nu är jag mätt i magen, går ut ur köket men tar en dumdristig högersväng istället för vänstersväng. Hamnar vid datorn och tänker att jag ska bara. Ska bara läsa igenom min bokmärkelista på de 20-25-talet bloggar jag läser dagligen. Ofta kollas de till och med in flera gånger dagligen. Nåväl. Läser bloggarna och drabbas av en oförklarlig och ödesdiger lust att gå in på aftonbladet.se i tron att jag kanske. Kanske idag få läsa om nåt annat än Paris trosor. Får jag också! Högst upp står det "Död man hittad i Göteborg - polisen misstänker mord" och redan innan jag öppnar länken har Saidan i mig talat om för mig var han har hittats. Jag vet redan att mitt bästa 2nd hand shoppingdistrikt kommer vara nedsudlat med blod, blåvit avspärrningstejp och didu-bilar. Så är det ju inte för inte området kallas Gazaremsan - folk dör i parti och minut kring de där svartklubbarna. Samtidigt är det ju lite coolt att jag shoppar i ett av Göteborgs ruffigaste områden, känns lite ghetto-New Yorkish sådär. Så det måste jag ju bara. Måste blogga om. En snabbis bara. Nu är snabbisen överstökad, kan inte komma på något mer jag bara måste göra, så... Dags att sätta sig och plugga då. Ska bara väcka Tommy först.

Vad är det för tråkmåns som har hittat på att man bara kan ha mys på fredagar och lördagar?




Det godaste fisksoppareceptet följer:

300 g purjolök
2 vitlöksklyftor
1 tsk curry
500 g krossade tomater
ca 7 dl vatten
3 fiskbuljongtärningar
500 g potatis
200 g morötter
400 g torsk
0,5 dl creme fraiche
50 g ruccolasallad
Färsk oregano och persilja

Fräs purjo och vitlök några minuter, låt curryn vara med på slutet. Häll i tomaterna, vattnet, buljongtärningarna, potatisen och morötterna. Låt koka ca 20 minuter tills grönsakerna är mjuka. Tillsätt creme fraiche och torsken som är skuren i tärningar. När soppan sjudit i ungefär 5 minuter är torsken vit och fast och färdig. Servera toppad med ruccolasallad och färska örter. Servera med bröd, exempelvis som på bilden med surdegsrågbröd och smaksatt cream cheese - ger garanterat tågluff2002-vibbar!