Ordbajseri

Jag gjorde min första intramuskulära injektion på en riktig människa förra veckan. Tidigare har jag bara övat på skumgummikuddar på skolan.

Som namnet antyder ges denna injektion i en muskel, vanligtvis i rumpan eller låret. Nu fick jag möjlighet att sticka en djupt deprimerad patient i hennes övre kvadrant av ena skinkan. Eftersom detta som sagt var min första "riktiga" injektion visste jag inte riktigt hur det skulle kännas att sticka, hur mycket motstånd man möter på när man går in i en muskel. Men jag tänkte för mig själv att för att komma in i en muskel, det måste ju vara en del motstånd där. Alltså tog jag i rätt ordentligt med pilkastet, som vi kallar det, eftersom det blir en ganska snärtig rörelse med handleden.

Nu skulle det visa sig att det inte alls hade behövt så mycket kraft för att få in kanylen, som kanske ska nämnas är på en höft 7 centimeter lång, i muskeln. Meningen är ju att man ska ha en centimeter eller så tillgodo för att inte stöta på höftbenet, vilket tydligen ska göra helvetes ont. Nu hade denna damen lyckligtvis nog mycket hull och muskler på sin rumpa för att slippa få en kanyl i höftbenet. Men hade det varit en man..., sa min handledare.

Alla har vi våra sidor. Geografi är inte Tommys starka. I kvällens TP-omgång gav han dessa briljanta svar (på fullaste allvar):

Vilken är Bayerns huvudstad?
- Är Bayern ett land? Jag säger Münchhausen.

Vilken svensk stad förknippas med gruva och rödfärg?
- Falu!

- Abisko? Jamen det trodde jag låg i Dalarna...

Jag skrattade tills jag nästan dog.

*** En dag satt en djupt manisk kvinna och en annan kvinna som just "landat" efter en intensiv manisk period och slötittade på morgon-tv. Där satt Anna-Lena Brundin och samtalade med Malou om hur "manisk" hon blir ibland i intensiva jobbperioder. På de korta sekunder jag lyssnade på Anna-Lena när jag passerade tv-rummet hörde jag henne säga mani fyra gånger. Och där sitter två kvinnor, tvångsvårdade på en psykiatrisk avdelning med år av upplevelser av svåra manier, och lyssnar. Det tyckte jag var lite komiskt på nåt sätt. Eller kanske bisarrt.

*** Det var intressant att observera att jag är mer "rädd" för en anorektisk kvinna som sitter i en stol och bara hänger med hela kroppen än för utagerande maniska patienter. Kanske är jag precis som patienterna - jag blir rädd för det jag känner igen mig själv i. Inte ätstörningarna men den djupa depressionen.

*** Jag upplever en så stor eufori när man ser patienter som har förbättras, om så bara väldigt lite, att det liknar inget jag tidigare varit med om. Bland de bästa kickar jag vet.

*** Mina blodprovsskills från förra året sitter kvar, jag rockar på att ta venprov. Inte lika mycket på att sätta en PVK (sätta nål), men jag är inte orolig. Jag kommer att lära mig.

*** Kanske identifierar jag mig alltför mycket med mina patienter och vill vara som dem - då jag idag, efter fullgjort arbetspass, knallar ut i den värsta stormen Göteborg har skådat den här vintern med bara jobbsandaler. Jag väntade nästan på att stora karlar i vita rockar skulle komma och bära in mig igen.

*** Veckans roligaste kommentar kom från en kvinna, tvångsvårdad på avdelningen sedan några dagar, som stod i givakt utanför sköterskeexpeditionen: "Anhåller om att få gå ut på promenad, annars knallar jag fanimig rakt genom glaset!"

Det är inte bara för att jag är sjuk och ynklig som jag kollat skidskytte hela helgen. Nej, minst halva behållningen är att se intervjuer med Björn Ferry. Vilken skön kille! Man slipper de tråkiga inövade svaren och får istället höra saker som att  "Jag tycker att jag har gjort det bra men Nisse har inte varit bra, han är ur form och Carl-Johan är för klen, han har inte mycket med toppstriden att göra".

Nyss satt min nya idol i studiosoffan med Magdalena Forsberg och André Pops och levererade guldkornskommentarer. Hela vm-veckan har det stått en skål med kanelbullar på bordet och sett frestande ut, ändå har såklart ingen ätit av dem, för det förstår till och med en jöns som jag att de bara är prydnad. Björn Ferry däremot, han mölar in en hel bulle i munnen under intervjun som André försöker genomföra. Givetvis blir resultatet att Björn ser ut som en hamster med uppbullade kinder som desperat försöker skölja ned bullen med kaffe. Jag garvar halvt ihjäl mig.

Mer Björn Ferry till folket!

Knappt hade jag hunnit sätta mig framför tvn igen efter förra inlägget...

Pensionärsvarning #3: Nog var väl melodifestivalen bättre förr, när allt avgjordes på en enda kväll och vi inte hade med ryssar som sjöng om Borkka borkka...

Pensionärsvarning #1: Jag såg reprisen av På Spåret idag, eftersom vi igår kväll var och såg Ronny Erikssons show Livsfarlig Ledning (vilket med tanke på medelåldern i publiken visade sig vara en pensionärsvarning i sig).

Pensionärsvarning #2: I På Spåret åkte de förbi Pite och Kvarnvallen på sin resa mellan Luleå och Skellefteå. Det slog mig att fastän Kvarnvallen numera heter LF Arena eller nåt liknande dumt påhitt så kommer den alltid att heta Kvarnvallen i mitt huvud. Vilket i sin tur fick mig att inse att jag blivit en sån där gamling som man tyckte var pinsam när man var liten; en sån där som kallade Åhléns för Tempo och Prix för Domus.

Idag är en bra dag inte bara för att solen skiner och vi har ätit god brunch; utan även för att våra grannar, som stinker ned vårt trapphus med om inte röklukt så kisslukt i tid och otid, är på väg att flytta.

High five, säger vi!

Idag firade jag och fyra av mina klasskompisar att vi är klara med vår andra vetenskapliga metod och teori-kurs. Det var bacon och det var american pancakes och det var fruktsallad och det var mys.




Arvid konstaterade att sylt och smör, det är typisk amerikansk och piteåansk mat det.

Idag är det alla hjärtans dag och när jag skriver ett Valentine-mejl till mina amerikanska föräldrar drar jag mig till minnes den 14e februari 2001.

Jag hade spanat in min skåpgranne Mr Shawn Earhart sedan några veckor i korridorerna på Boiling Springs High School. Trots att han var en ynka Sophomore (tiondeklassare) medan jag var en stolt ståtlig Senior (tolfteklassare) hade viss ögonkontakt och halvflirt utvecklats då vi mötts i korridorerna. Till Valentine's Day kunde man, som på så många andra skolor, skicka ut rosor till andra studenter och visst hade jag en viss förhoppning om att det skulle dimpa ned en ros till mig från Shawn. Det gjorde det också, under fjärde (och sista) lektions timman, kom Ashley Knisely in med en ros till mig, bara mig. Från Sean Erhart. Varningsflaggorna dök genast upp, var det roskommittén som hade stavat hans namn annorlunda än det stod i alla officiella papper eller var rosen skickad av Shawns mindre smickrande white-trash kompisar som hade den dåliga ovanan att ropa konstigheter efter mig i korridoren och vars hjärnor var så bortknarkade att de mycket väl kunde stava deras väns namn fel?

För att göra en lång historia kort: Även om vissa fakta redovisade i min dagbok från den tiden talar för att Shawn verkligen var intresserad av mig så var det förmodligen hans pundarkompisar som hade skickat rosen till mig som ett prank på den fula udda svenska tjejen som hade drygat mot dem nån vecka tidigare när de kom med någon dum fråga till henne i korridoren. På något konstigt sätt verkade det väl roligt i deras dopade huvuden att få den dumma svenska tjejen att tro att hon fick en ros av någon hon var intresserad av - men som egentligen var skickad från hennes vänner. Ja int veit i.

Men vad jag vet är att alla hjärtans dag inte bara är förälskade par och gelehjärtan i ask. Det är också en pinans dag för oss mindre populära tjejer och killar som får stå och skämmas i ett hörn för att vi inte får några rosor från en hemlig beundrare, eller ännu värre - får rosor skickade till sig på skämt.

Jag blir lite konfunderad när jag läser, på Aftonbladet i och för sig - så man får ta det med en nypa salt, att FBI letar efter den som försett Heath Ledger med de receptbelagda mediciner som han fick i sig för mycket av och dog.

Är det verkligen rutin att koppla in FBI i samband med överdoser? Känns inte som ett klockrent federalt brott... Eller?

Den lilla familjen Ola, Ulle och Abbe kom tillbaka till sitt, sedan några månader, nya hem ute i skogen någonstans mellan Stockholm, Södertälje och Nynäshamn efter en skön semester i Norrbotten. Men så fort de steg in i huset märkte de att något var på tok. Saker låg inte där de skulle vara, de var omkullvälta och trasiga. Inbrott? tänkte de förstås genast men uppmärksammade snart de svarta märkena på både väggar och i taket. Vad hade farit igenom deras hus och ställt till med denna röra?

Ola tog ridderligt Albin på armen och började gå genom rum för rum. De fann ingenting förrän de öppnade upp pannrumsdörren som stod på glänt. Ola skrek och Albin, han skrek han med. Ulle, i andra änden av huset, började skrika också hon av blotta rädslan för vad de kunde ha hittat. Med ett sådant gastande kunde det ju inte ha varit något mindre än en hepatitsmittad uteliggare med bruna tänder, tänkte hon.

Men ut från pannrummet hade en uggla, sisådär en meter mellan vingspetsarna, kommit flygande mot Ola och Abbe. Klart fan de skrek.

Ugglan, som hade trillat ner i skorstenen och tagit sig ut genom öppenspis-luckorna (som Abbe måste ha lämnat öppna trots att Ola hade stängt dem innan de åkte) hade ingen större lust att lämna sitt nya bo fastän det öppnades dörrar och fönster både här och där, men fångades senare in med hjälp av en rådig granne och en filt.

Efter diverse skrubbande, ommålningar och omtapetseringar finns nu inga spår av ugglan kvar i huset. Förutom de som vi trevliga släktingar ger dem som minnen.




Jag hejdade mig i min köpa-kläder-till-en-baby-som-inte-är-tillverkad-än-lusta igår och köpte istället en dress till en bebis som snart är här.

Den har smugit sig på, förvisso inte objuden, men ganska oväntad.

Från att absolut inte ha tänkt skaffa några barn, via att möjligtvis kunna tänkas adoptera - för att trycka ut en 3 kilos klump själv, nej det skulle jag inte ställa upp på. Insåg mer och mer att det kanske är det livet går ut på ändå - för vad ska man annars göra när man blir "vuxen"?

Så det började som prat med min finaste. Om vi vill ha, och när vill vi ha och var vill vi ha? Ett större intresse för bebisar (men att de är söta kan jag fortfarande inte tycka). En insikt om att har min bror det inom sig att bli pappa, kan han förvandlas så, då har nog alla det inom sig. Då kan nog även jag bli mamma och Tommy bli pappa.

Istället för att äcklas av jobbiga förlossningsscener på tv lever jag mig nu in i bilderna och finner mig själv gråtandes med föräldrarna när det nya livet är fött.

Det har varit en smygande, långsam process som igår inte gick att förneka längre då jag gick förbi barnkläderna på väg från provrummet och fick en så stor lust att köpa babykläder till min och Tommys kommande bebis. Som förvisso inte ens är tillverkad än, men vadå, man får väl börja i tid.

För inte än, men ganska snart ska jag bli mamma.

Och jag längtar.

Det finns en sak som stör min sinnesfrid o milde tid.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kommer sig att alla de där små blyertspennorna som man använder sig av på ikea alltid är samma längd och ändå så välvässade. Inte kan det väl vara så himskarns dumt att alla pennor används bara en gång och sedan slängs? Men hur lyckas de annars vässa pennorna  och ändå behålla samma längd?

Jase, det finns mycket konstigt man kan sitta och fundera på en onsdagsförmiddag istället för att kristiskt granska en avhandling.

Helgen som var tillbringades i Skövde i tre goda vänners lag. Eftersom vi tillsammans sitter på åtta x-kromosomer skulle man kunna kalla det för en tjejhelg. Och vad gör man då på en tjejhelg? Jo det ska jag tala om för er, att då gör man det man inte kan göra när innehavarna av den så hett eftertraktade y-kromosomen är närvarande. Alltså:

Vi pratar pratar pratar och vi äter äter äter.

Det här med att prata tror jag de flesta hänger med på. Jag är nog inte den enda som har insett att vi tjejer besitter lite mer av en fabless för att analysera beteenden, förhållanden och skvaller in i minsta detalj. De där killarna verkar inte förstå charmen i att diskutera en kyss i 43 minuter.

Men det här med mat. Är alla med på det? Kan jag ens själv fatta något så dumt? Jag har ju alltid vetat att jag själv inte kan äta lika obehindrat i killars sällskap som om det var tjejer jag var med. Är det inte för töntigt att jag fortafarande, efter (få se nu) 3 år och 2 månader med Tommy, inte alltid känner att jag kan äta mig mätt i hans sällskap. Inte om det innebär att jag skulle äta mer än honom i alla fall. Som tur är börjar han ju nu ha genomskådat mitt beteende och ser mina trånande blickar efter en second serving av makaronipuddingen och mer eller mindre tvingar mig att fylla på. Men jag ryggar tillbaka när tjejen som är en tvärhand hög och en tändsticka bred erkänner att hon inte heller kan äta så mycket som hon skulle vilja i killars sällskap.

Hur sjukt är inte detta?