Hej humörsvängningar!
Och känner mig osedd som människa och vän.
Att komma hem: My homeboys
Att komma hem: Känn ingen sorg för mig Göteborg
Det är inget himlastormande välkomnande.
Inga kramar från nära och kära - ingen välkomstkommitté.
Ett "jaha, är ni hemma nu igen" från Pite Taxi-chaufförer som tar oss för givna.
Det är jag, peugeoten och 20 mil av norrbottnisk väg med varierande standard.
Det är halvt solsken och ynka 14 grader i luften utanför.
Det är Håkan som skrålar på högre volym än vad bilens högtalare mår bra av.
Ändå känns det så rätt. Jag känner mig så hemma.
Det är ett 'pusta ut' och känna att pusselbitarna faller på plats igen.
För andra gången på några få dagar reflekterar jag över hur väl jag trivs i Göteborg.
Men hur hemma jag känner mig någon annanstans.
Action i Lövtorp
Först hade en kossa rymt från hagen och stod och betade någon meter utanför stängslet. Som den goda granne Ulle är körde vi raka vägen till bonden på Pipartorp och rapporterade vad vi hade sett. När vi sedan fortsatte hem efter Rensättravägen hoppade inte bara grannens katt ut framför bilen, utan även ett rådjur! Så mycket har nog inte hänt i Lövtorp på en och samma gång på en herrans massa år!
Ju mer tid jag tillbringar här ute desto mer inser jag att det är på detta viset man ska bo. I ett hus, ute på landet, där man kan släppa ut ungarna vind för våg, där man inte behöver krångla sig iväg på bussar för att hitta en gräsplätt att ligga och sola på.
Jag älskar Göteborg, och jag älskar att vara i staden. Men allra innerst inne så är jag ändå en lantis.
Barnauppfostran
Jo jag stod med lilla Abbe, tvåochetthalvt år, vid hans hemliga bassäng i hans hemliga skog som vi hade gått till efter att vi hade tittat till hans hemliga koja. Vi stod där, Abbe och jag, och kastade ned kottar i bassängen som egentligen skulle kallas för en liten skogstjärn - och jag kommer på mig själv med att vara ungefär världens trögaste människa då jag hela tiden hejar på och berömmer Abbe när han kastar särdeles långt eller högt eller så. Jag tutar i en värnlös tvåochetthalvtåring att det som gäller, det som är bra, är att kunna kasta långt eller högt och att kunna springa snabbt. Sådana typiska killgrejer, som killar - genom sin fysik - alltid kommer att göra bättre/snabbare/längre än tjejer.
Sedan gnäller jag över att "kvinnoyrken" inte värderas lika högt som männens. Hur trög får man va?
Plus: Shit va svårt att uppfostra kids. Så mycket fel man kan göra.
