Ordbajseri

Jag har för mig själv och mina närmaste varit lite halvkaxig och tänkt att sommarjobb inom vården, det blir väl en baggis att landa det. Och nu verkar det som att ingen vill ha mig! Ont i magen! Vill inte köra taxi sista sommaren inför examen också!

Just när bussen skulle till och rulla iväg från Hjalmar Brantingsplatsen kom en man virvlandes i snöyran. Med ena handen bar han en överfull Coop-kasse och i den andra hade han en sådan där gul och blå paddel som hör till en sådan där uppblåsbar gul och blå gummibåt som min broder envisades med att dra med på alla våra Greklandschartrar när jag var liten. Paddeln använde han till att vifta för glatta livet så att inte busschauffören på nittonbussen skulle åka ifrån honom. Och eftersom chauffören på nittonbussen visade sig vara precis lika sympatisk som alla andra göteborgska busschaufförer i detta läge väntade han in spektaklet till man. Paddelmannen skyndade sig så gott han kunde med all sin packning och gjorde strax entré på bussen. Utan att stämpla sitt eventuella västtrafikkort kom han mot mig och jag kunde nu se att hela den där överfyllda Coop-kassen var full med tonfiskskonserver. Minst 30-40 tonfiskburkar måste han ha haft däri.

Mycket udda, tänkte jag. Vad ska han med all den där tonfisken till? Och har den något samröre med hans karakteristiska paddel, eller är den bara något han bär omkring på för att kunna vifta ned bussar? Jag fick genast en vision av denna man paddlandes på min brors uppblåsbara gummibåt som mannen fyndat på nån Kupa för en tia ut på havet för att släppa tillbaka tonfisken till sitt rätta habitat. Eller kanske ska han göra en gigantisk macka med tonfisk på och behöver paddeln till att bre med? Eller har han läggan full med katter och använder paddeln till att sopa undan de små liven framför sig när han går mellan köket och toan?

Jag kan inte förstå varför drottning Göteborg ska envisas med att ha så pissigt väder hela tiden. Den här snön efterlyste jag i december, ja kanske även i januari. Men nu vill jag ha vår!

Läste just på text-tv, nyhetskällan på svt som fortfarande lever kvar i åttiotalet designmässigt, att charterbolagen gjort rekordvinster förra året. Är det inte lite bakvänt? I vår frustration över ett klart sämre väder i vårt land både vinter och sommar, ja till och med höst och vår, de senaste åren - förmodligen beroende av växthuseffekten tror en oinsatt som jag - drar vi iväg på charter till våra semesterparadis och spyr ut ännu mer dåligheter på vägen som bara kommer att göra vårt väder här på hemmaplan ännu sämre.

Inte för att jag själv är alls något bättre än någon annan med en stundande flygresa till södra Frankrike, men lite puckat är det ju.

Det jobbigaste som hände mig under min sista praktikdag var varken att jag sölade ner golvet med blod när jag tog ut en PVK eller att jag delade medicin fel.

Det värsta var att höra henne berätta om hur hon igår bad sin pappa komma med pyjamas och mobilladdare - som hon planerade att strypa sig med.

Den hittade rätt in i hjärtat. Och ryggraden.

Det är lite känsligt det här med vad vi ska kalla oss.

Sjuksköterska - Sköterska - Sjuksyrra - Syrra - Syster

I början av min karriär som sjuksköterskestudent, mmm väldigt smidigt ord att använda när man presenterar sig; Hej jag heter Malin och jag är sjuksköterskestudent här på avdelningen, var jag benhård på att vi sjuksköterskor ska kalla oss just det. Sjuksköterskor. För att det är det vår treåriga utbildning gör oss till. Inte till sköterskor, som gud förbjude, kan förväxlas med undersköterskor - som ju inte har någon akademisk utbildning överhuvudtaget och enligt mina (och mångas med mig) fördomar så långt i utbildningen och utvecklingen var medelålders, halvtjocka, rökande och framförallt bittra kvinnor med äckliga naglar. Att ta bort sjuk från vår titel skulle vara lika dumt som att ta bort sjuk från gymnasterna eller arbets från terapeuterna. På denna tid tyckte jag också att benämningen syster lät otroligt gammelmodig - och hur skulle det passa in med visionerna om att få in fler killar i yrket?

Jag står fortfarande kvar vid att vi inte ska heta sköterskor, inte för att jag värderar undersköterskor så lågt som jag gjorde tidigare, utan för att jag fortfarande tycker att det är viktigt att vi är tydliga med våra yrkesroller. Det ska vara tydligt att vi är två skilda yrkeskatergorier som har olika kunskaper och ansvarsområden, olika långa utbildningar och därmed även borde ha skillnad på tjockleken av lönekuverten.

Däremot har epitetet syster vuxit sig på mig. Min handledare på denna senaste praktiken har ofta använt sig av frasen Syster Malin och jag har gått från att tycka den är gammelmodig till att tycka att den är... varm. För mig förmedlar den sammanhållning, medkänsla och är omvårdande. Att vara Syster Malin är att vara en person som stolt tar hand om andra. Och det känns flott.

Syster har rotat sig så pass i mitt gillande att jag nu inte skulle tycka att det kändes konstigt att säga Syster Arvid till min vän. Undrar vad han och alla andra manliga syrror skulle tycka?

Ja, jag inser att mitt förra inlägg inte var det bästa sedan tidernas begynnelse, men vem ber jag egentligen om ursäkt för - jo det är nog så att jag ber om ursäkt för mig själv för att jag är så förmäten att jag sitter och skriver en blogg - som att jag kunde skriva något någon någonsin skulle kunna tycka var intressant, men hursom: nu kom jag allt på dig malin -sluta nedvärdera dig själv nu.

~~~ ~~~ ~~~ ~~~ ~~~ ~~~ ~~~

Idag var sista dagen på praktiken och jag ville aldrig gå därifrån. Jag har trivts hur bra som helst, mitt intresse för att bli psykiatrisyrra har bekräftats, men framförallt är jag så ypperligt nyfiken! Det är jobbigt att det är jag som lämnar patienterna, istället för som det ska vara - att det är de som lämnar mig när de är friska nog att klara sig utan slutenvården. Nu får jag ju inte veta hur det går med dem - kommer hon där nånsin att bli frisk eller kommer hon misslyckas med sina misslyckade s-försök någon gång och faktiskt ta livet av sig - kommer man att få till gubbens biverkningar så att han slutar dratta omkull titt som tätt - kommer vår avdelningsläkare verkligen att få en hjärnblödning när han ser att den där patienten har blivit inskriven medan han hade semester - kommer den unge killen som nu verkar må ganska bra att klara av att hantera sin sjukdom i sin hemmiljö - kommer den spektakulära kvinnan som avvikit från sin permission att komma tillbaka? Så många funderingar, så mycket nyfikenhet. Så lite closure.

Vi satt och åt lunch idag, jag och min handledare Åsa. Mitt i allt kom en söt thaikille in och började städa runt om oss. Han bad först om ursäkt och sa att han kunde ta lunchrummet senare, men efter att vi insisterade på att det gick bra så satte han igång med att moppa golvet. Jag och Åsa åt vidare och satt sedan och tjötade om både det ena och det andra. Och jag tyckte det kändes så fel. Att vi satt där och latade oss - visserligen på vår välförtjänade lunchrast - men ändå, medan han fick gå runt och städa. Jag kände att jag skulle vilja hjälpa till istället för att sitta där som ett slött drygo.

När jag efter lunchen satt på toa fortsatte jag att reflektera över mina känslor. Kom på att det är ganska konstigt att jag får för mig att jag vill hjälpa städaren/städerskan med dennes jobb på min lunchrast. Jag menar, om jag satt och åt lunch ute och så var där vägarbetare som höll på att gräva i marken eller något annat simpelt som jag lika gärna skulle kunna göra, inte skulle jag få för mig att jag skulle gå fram och göra deras jobb då. Där föll min första teori om att städa är något vi alla kan göra - och att det är därför som man får för sig att hjälpa till. Jag lutar nu mer mot att det är för att jag tycker synd om dem för det trista arbete de har och att det är därför jag känner mig så dum som inte hjälper till. Vilket i sin tur blir kontraproduktivt eftersom jag vill hjälpa till för att inte vara en överlägsen snorkfröken som minsann inte tänker get her hands dirty, men genom att hjälpa till får jag ju utlopp för min översitteri-ömkan för städaren.

Jase, hur man än vänder sig har man ändå ändan bak.

Att storstäda - dammsuga, skura, skrubba och ha sig - det är bara inte lönt när man ska få besök av en hund.

Min vän och kursare berättade en smått tragisk historia på vår lärande examination i fredags om en man som låg inne på "hennes" psykosavdelning, vi kan kalla honom Erik. Erik är känd bland personalen på avdelningen sedan många år tillbaka. Han bor till vardags på ett boende i de sydligare delarna av Sverige och fungerar bra i den miljön. Men till storhelger och hans födelsedag vill Erik, som många av oss, göra någonting extra. Därför slutar han inför dessa högtider att ta sina mediciner, vilket leder till att han försvåras i sin psykossjukdom och blir inlagd på psykosavdelningen här i Göteborg.

Så tragiskt att vara så ensam att man, istället för att åka bort och hälsa på släkt och bekanta som vi andra gör, lägga in sig på psyket för att byta miljö och träffa personalen som man känner sedan tidigare. Erik får ingen frigång när han är så sjuk att han behöver vara inlagd och han får inga besök. Förmodligen har han väl en familj någonstans men den tycks han ha bränt sina chanser med under tidigare sjukdomsperioder i livet. Hans enda behållning av inläggningen blir att han får återse personalen på avdelningen.

En liten anekdot som ändå piggar upp när man är lite halvdeppig över att inte få åka hem till mamma och pappa i påsk...

Jag har varit hängig på senaste. Vet inte om det bara beror på att jag varit sjuk sedan vad som känns som tidernas begynnelse och att förkylningen stjäl min energi eller om det kanske är den intensiva praktikperioden som gör mig så lealös. Kanske är det för att jag inte har kunnat träna för förkylningen som gör att jag inte kommer upp i min vanliga energinivå. Eller så är jag vårdeprimerad. Jase, sjuksköterskestudenten har så många uppslag men ingen diagnos. Men hängig är jag. Orkar ingenting, vill ingenting. Det enda jag gör med glädje är att ligga i soffan framför tvn eller sova i sängen.

Men idag. Idag träffade jag sjuksköterskan som jag vill bli. Det var sjukt peppande att se att någon har gjort det där som jag vill göra. Hon var utbildad barnsjuksköterska, hade jobbat som skolsköterska, gått psykoterapiutbildning, jobbat som samtalsterapeut med överlevare efter "Backabranden" och nu arbetar hon som sjuksköterska/samtalsterapeut på en öppenvårdsmottagning för vuxna med ätstörningar.

Mina tvivel över mitt yrkesval som malt runt i mitt huvud de senaste veckorna blåste all världens väg och jag fick så stort energipåslag efter vårt studiebesök att jag började måla påskägg och påbörjade den stora vårstädningen när jag kom hem.

Sedan att jag gick in i ett nytt ångestmoln framåt eftermiddagen behöver vi inte hänga upp oss på...

Dagens funderingar kretsar kring hur mycket snor en näsa kan producera egentligen. Jag har då snytit mig konstant i två veckor nu och ser ingen hejd på eländet. Till en början var det åtminstone rätt lättflytande och genomskinligt, seröst på sjuksköterskespråk, snor som snöts ut i kopiösa mängder. Nu har det övergått i ett segt gult, muköst, snor som kloggar igen min ena näsborre och ger mig en känsla av överfull hjärnhalva och ständig huvudvärk.

Jag snyter och snyter mig, men hör samtidigt pappas förmanande stämma i bakhuvudet; ta inte i så mycket när du snyter dig Malin, du kan få bihåleinflammation. Och just bihåleinflammation är en av mina största fobier sedan jag hört skräckhistorier från männen i min familj som fått spola igenom bihålorna, något som tycks göra djävulusiskt ont.

Men vad ska man göra?

Vi hade ett självmordsförsök på avdelningen för ett tag sedan. Jag hade varit rätt nära patienten och blev illa berörd av det som hände. Jag drömde mardrömmar om patienten och när jag berättade detta för min handledare blev det raka vägen till psykologen för mig för att bena ut mina känslor kring händelsen. Det var riktigt bra, jag var bara där två korta stunder, men mycket blev sagt. För att förklara mina reaktioner var det nödvändigt att ta upp tidigare händelser i mitt liv, så fastän jag bara träffade denna dam mindre än en timme sammanlagt så vet hon mer om hur jag har mått än många av mina kompisar.

Därför blev det så himla konstigt när hon tidigare idag klev på spårvagnen jag satt på. Min första instinkt var att titta bort och låtsas att jag inte hade sett henne, så att hon skulle fortsätta och passera förbi mig. Men det kändes så barnsligt och utstuderat att sitta och glo ut genom rutan att jag tvingade mig själv att titta på henne. Och inom mig bad jag intensivt att hon inte skulle slå sig ner mittemot mig. Det gjorde hon heller inte, utan vi hälsade snabbt och hon fortsatte förbi. Jag kunde pusta ut, men funderade över vilken bisarr situation som hade uppstått. Den här människan vet så mycket om mig, men vi har ingenting att prata om.

Lite samma avighet blir det när vi kommer ut från vår handledningsgrupp varannan måndag och man slår följe med någon av de andra studenterna i gruppen. Då har man just suttit och pratat om riktigt tunga saker som berör oss ända in i hjärtat, men när vi lämnar det rummet ska vi inte prata om de sakerna med varandra längre. Vi ska helst inte ens prata om ämnen som tangerar det vi pratat om i handledningen. Det blir också en konstig situation på spårvagnen, när båda sitter där och vet riktigt svåra saker om den andra, ändå pratar man om väder och vind...

Jag och Tommy gjorde för ett tag sedan något som jag är mycket stolt över. Vi anmälde oss till Flyktingguideprojektet, ett projekt ordnat av Göteborgs Stad dit svenskar och invandrare med intresse för integration kan anmäla sig. Man får fylla i lite om sig själv, ens boendesituation och fritidsintressen, sedan matchas svenskar och invandrare ihop utifrån olika faktorer såsom ålder, kön, geografiska lägen mm.

Vi blev igår uppringda och fick veta att vi hade fått en matchning i form av Ali, en ensamstående drygt trettioårig iranier som bott i Göteborg i ungefär ett år. Ett möte med denna Ali och vår koordinator bestämdes till tidigare i eftermiddag ute i Angered.

Både jag och Tommy var riktigt nervösa när vi åkte ut till Angered tidigare idag och jag skulle ljuga om jag inte sa att vi ångrade vår anmälan en del... Skulle vi verkligen passa ihop med denna Ali? Hur skulle han vara och blir det inte lite konstigt att vara hans guide när han är äldre än oss?

På flyktingenheten mötte vår koordinator oss, men några minuter efter tre hade Ali ännu inte kommit. Åh va skönt, han kanske inte kommer, sa jag till Tommy. Några minuter senare stiger dock en reslig, grann karl in genom dörren och presenterar sig som Ali. Jag hade inte föreställt mig att Ali skulle se så bra ut eller ge ett så trevligt intryck. Men det gjorde han och det kändes direkt att detta skulle bli bra!

Vi presenterades för varandra och bekantade oss och innan timmen var slut hade vi bestämt träff för fika till helgen.

Åh vad nöjd jag är med att vi anmälde oss ändå!

Och för en bronörd som jag känns det nästan som en milstolpe i mitt liv att få se den här vidunderliga skapelsen på riktigt.

Om bara två veckor bär det av! Ska bli så skönt med en liten weekend-getaway.

Vi har en inkontinensfröken på vår skola. Hon heter Lisbeth och trots att hon är uroterapeut och alltså sysslar med urininkontinens dagarna i ända så är hon en riktigt rolig prick när hon pratar om sina pee-bags och knipövningar.

Men Lisbeth gör mig också nojig och rädd. För ibland pratar Lisbeth om de dumheter vi friska unga tjejer gör som kommer sabba vår kontinens när vi blir lite äldre. Enligt inkontinensfröken får man inte för allt i världen trycka på när man kissar, något vi av kvinnligt kön tydligen är mästare på. Spänna några muskler så töms blåsan typ dubbelt så fort. Men ajabaja, säger Lisbeth, då kan man slita ned sfinktrarna som hjälper oss hålla tätt. En annan dödssynd är att inte gå på toa när vi behöver, utan att gå och hålla oss. Ajabaja säger Lisbeth, nu tänjer ni ut muskulaturen runt blåsan.

Ja, hon har lärt oss både ett och annat, vår kära Lisbeth. Och jag tycker att det är ganska kul att jag tänker på henne nästan varje gång jag sitter på toa. Det är som att jag föreställer mig henne framför mig med sitt pekfinger. Inte trycka på nu Malin, låt det ta den tid det tar.

Världen snurrar så snabbt så snabbt. Jag hinner inte med. Så många saker att göra, så lite tid att göra det på. Ge mig semester. De värsta dagarna är de som idag, då jag är ledig. Då ska jag både hinna göra en massa saker och vila upp mig. Hinner inte. Behöver andas. Man jobbar och står på, försöker bocka av saker från listan men det dyker bara upp fler och fler. Ge mig semester!

En av de grejer jag gillar mest med att jobba på Pite Taxi eller för någon av deras åkerier är att det är så härligt informellt. Man smsar chefen ena dan om hur jävla mycket pengar man körde in och andra dan får han skjutsa hem en när man blivit för drängfull hos Petter Mildh.

Tidigare idag fick jag, via sms såklart, erbjudande om sommarjobb i växeln som jag vänligt med bestämt avböjde. Tillbaka fick jag ett sms-svar som bland annat innehöll fraserna "hälsa Tommy" "ha det bäst" "kramizar". Ändå skönt.

Trevligt var det också när man kom hem efter 50-års festen i lördags och hang arounds på taxi som förmodligen inte hade haft alltför mycket att göra sådär vid halv tio-tiden på lördagkvällen hade sjungit in "ja må hon leva" på mitt mobilsvar. Jag blev glad ända in i hjärtat.

Så visst, nog är det som kramiz-Ullis skriver: "jag tror och hoppas att vi inte har sett dig här på taxi för sista gången".

Jag älskart.

Vissa dagar är det nästan så att jag svävar nedför Hälsovetarbacken förbi Annedalskyrkan över Dag Hammarskiöldsleden till Linnéplatsen och in på spårvagnen. Dessa dagar sammanfaller som av en händelse rätt ofta med de dagar då jag, aningens arrogant och självgott, tänker att alla borde tvingas att läsa Sjuksköterskeprogrammet - för alla de vettiga saker vi får lära oss som gör oss till så goda människor. Och då menar jag inte saker som sjukdomars symtom eller biverkningar av läkemedel, utan t.ex om hur man bemöter människor och hur man kan jobba med sig själv och sina attityder.

Idag har vi pratat om hur man ska bemöta kritik som man får kastad över sig i arbetslivet, hur man ska dela ut kritik, varför vi har fått för oss att vi ska vara så perfekta hela tiden (och inte kan ta kritik), samhällets och vår egna syn på missbrukare och suicidpatienter, hur vi vågar stå upp för oss själva som studenter på praktikplats (och sedemera sjuksköterskor i arbetslivet) och några andra mycket givande ämnen.

Och jag känner sån tillförlit inför framtiden. Både för mig själv rent peronligt och professionellt men även, något högtravande, för hela vårdapparaten. När jag och mina medsyrror som får denna nyare sortens sjuksköterskeutbildning utexamineras kommer vi att revolutionera hela Sveriges sjukvård! It's gonna be kick-ass!