Ordbajseri

Birte och Hauke lämnades att roa sig själv på stan eftersom storasyster behöver plugga. Väl hemma igen fastnar jag förstås i denna stolen. Efter ett tag formas en tanke i mitt huvud om att det inte är någon idé att plugga nu, för då lär jag mig det ändå inte ordentligt utan bara över morgondagen så jag klarar tentan. Bättre då att gå dit imorgon, göra ett försök på tentan och om jag inte klarar det så lär jag mig det ordentligt till omtentan.

Logik?

kommer aldrig igen

Det stör min sinnesfrid, du milde tid, att någon fattas i Pite. Att hon bara har försvunnit. Att hon körde till Gällivare och gick upp i rök.

Det passar inte in i min naiva bild av Piteå som platsen där inget ont någonsin händer någon. Där jag ska kunna släppa ut mina ungar vind för våg utan att behöva oroa mig för fula gubbar eller Naser-ligan.

Jag kollar text-tv, NSD, PT, Aftonbladet flera gånger per dag i hopp om att de ska ha hittat henne välbehållen. För sånt här får ju inte hända i PIte, i Norrbotten. Det händer i Stockholm, i värsta fall också i Göteborg. Men inte i Pite.

Varje gång som mensvärken plågar mig som mest, när det bara går att ligga i fosterställning och hoppas på att den där bauta-Pronaxenen som jag alltid tar lite för sent ska börja kicka in, så tänker jag: jag ska fanimig aldrig föda barn. Om en lagom svullen livmoder kan ge denna enorma smärta, vad ger då inte en trekilosklump på väg ut? Nej. Aldrig i livet tänker jag.

Någon timme och ett flertal ojanden senare har värken släppt och jag kan gå upprätt som en normal människa igen. Ta tag i diskandet och värken är som bortblåst. Det är då jag fattar det där med att föda barn. Hur man glömmer bort smärtan. För om en vanlig onsdagsdiskning kan få mig att glömma smärtan, vad ska då inte en varm trekilosklump kunna åstadkomma?

Vi fick av vår trevliga förgiftnings-föreläserska höra en liten anekdot imorse som jag fann otroligt tragikomisk. Och smått otrolig, men vi känner henne som en mycket seriös kvinna sedan tidigare, så jag tror inte att hon skulle läsa upp någon skröna utan att kolla upp sina källor. Hur som, here it goes:

En man från mellanöstern intog en stadig måltid innehållande stora mängder bönor och kål. När han hade ätit blev han mycket trött och gick och la sig i ett rum med stängd dörr och stängda fönster. En tid senare hittades han död, han hade alltså fjärtat ihjäl sig. Enligt historien blev även ambulansmännen och poliserna som kom till platsen för att ta hand om den döde milt förgiftade av svavelvätet som hade bildats i rummet.

Vad tror rökdykarn, och ni andra, om det tro?

Vår klass är starkt segregerad med tydliga gruppbildningar som inte gärna umgås över gränserna. Längst bak på alla föreläsningar sitter machokillarna med keps och snus som jag inte kan tänka mig ska bli annat än ambulansmän. Varje gång vi har en manlig föreläsare hörs dessa machokillar av lite mer än vanligt, de skrattar lite högre åt skämten som föreläsaren pyser ur sig, ja ibland får jag till och med för mig att de applåderar extra engagerat efter manliga föreläsares föreläsningar. Detta stör min sinnesfrid, du milde tid; att de grabbar upp sig och ihop sig just när det är en manlig föreläsare, som det exempelvis var i eftermiddag. Då är skämten extra roliga och föreläsningen extra intressant.

Men idag insåg jag att jag, som oftast återfinns på någon bänkrad i mitten av salen, inte faller så långt ifrån trädet ändå. För även jag skrattar mer när det är manliga föreläsare. Och eftersom det ju inte kan vara något fel på mig, du milde tid, så måste det ju vara fel på föreläsarna. Att de manliga föreläsarna oftare är mer skämtsamma och easy-going än deras kvinnliga jämlikar (?). Och varför är vi kvinnor då på detta viset? Varför ska vi vara så förbannat tråkigt seriösa hela tiden?

Idag är det annat ljud i skällan och förhoppningsvis jettar vi iväg mot Hanoi i början av november!

Jag var på fest med en av mina kusiner en kväll för många herrans år sedan. Ja, det var till och med så långt tillbaka att jag var singel då och spanade in en av min kusins kompisar som hade underbart fina bruna tjusarlockar. Stilla för mig själv bestämde jag att honom ska jag allt ha ikväll. Han hette ett vanligt svenskt namn, ja vi kan säga Emil till exempel. Och han var helt underbar.

Mindre underbar, men förstås en bra person ändå, var min kusins andra kompis Emil som också var med på festen. Han var rödhårig och lite märklig sådär. Som kvällen slutade, efter många flaskor öl för många, så blev det självklart den less-than-wonderfulla Emilen jag på något konstigt sätt fann mig själv hånglandes med på dansgolvet.

Historien kunde ha slutat där och varit ganska kul i sig; att jag satsade på underbara guldlocks-Emil och hamnade i miffo-Emils armar. Men icke. Detta utspelade sig i en period i mitt liv då jag aldrig kunde bli mätt på uppmärksamhet och bekräftelse, speciellt från pojkar, varför Emil några veckor senare befann sig på besök hemma hos mig med intentionen att sova över.

Men i fullt dagsljus och utan ölens berusning  var miffo-Emil än mindre någon Guldlocks-Emil. Och dessutom hade han inga sockar på sig. Han gick omkring barfota i mina föräldrars hus mitt i vintern och han tvekade inte att lägga upp sina bara fötter på soffbordet när vi tittade på tv heller. Uschjamig. Jag bestämde mig för att han bara måste ut, bort.

Men det gick några timmar. Vi hann gå iväg och handla, han vägrade att äta vegetariskt utan ville ha köttbullar, och äta middag innan jag tog mod till mig och bad honom åka hem. Det blev snöpligt för honom och pinsamt för mig. Han bad om att få stanna kvar då sista bussen för dagen till hans by som ligger 27 mil bort redan hade gått. Jag var benhård och det slutade med att han tog bussen till en kompis i grannstaden för att kunna åka hem dagen efter. Innan han gick frågade han: Var det för att jag ville äta köttbullar?

Idag gick min och Maddes plan om att åka till Vietnam i november i kras. Istället får vi åka i december och vara borta till januari. Om vi vill.

Och jag är alltså inte säker på om jag vill. Inte just den här julen. Vilken annan jul som helst och jag hade hoppat på det utan tvekan, jag har varit ifrån familjen under jular förr och det är visserligen tråkigt men det går ju. Men inte den här julen. Pappa har jobbat på stugan i åratal och haft som slutmål julen 2008, då vi alla ska fira jul i ett idylliskt Äihämää med meterdjup snö, mitt ute i skogen under de tindrande vinterstjärnorna. Min magkänsla säger ja.

Men sen kommer det rimliga resonemanget in i bilden. Jular kommer åter, att praktisera i Vietnam är ett once in a lifetime. Klart att jag ska åka till Vietnam, för jag vet ju att jag kommer att ångra mig när Madde berättar om de söta små vietpuffarna hon har tagit hand om på sjukhuset.

Så svårt när jag vet vad jag vill, men det inte är vad jag borde.

Åh åh åh! Ständigt dessa val.

Perry och Kjell från Svensk Rörinfodring härjar runt i vårt hus. Det ryktas om stambyte. Jag och Tommy känner dock redan Perry och Kjell sedan vattenskadan förra hösten.

Perry och Kjell är som Humle och Dumle. På göteborgska. Bred göteborgska. Det kanske gör dem till Albert och Herbert, jag vet inte, har aldrig sett de Göteborgsprofilerna. Hur som helst känns det som att ingenting någonsin går rätt för Perry och Kjell, och vid vår förra bekantskap dök de upp som gubben i lådan ungefär vilken tid som helst på dygnet, men oftast alldeles för tidigt på morgonen, för att knacka i våra rör. Eller bara allmänt hålla låda, gärna om den andres tillkortakommanden och gärna i den andres ansikte. För är det något de gillar, förutom att ta fikapaus mitt i rörknackandet, så är det att bråka med varandra. På motorvägsbred göteborgska som sagt. Perry och Kjell är helt enkelt en ambulerande cirkus i en vit Svensk Rörinfodring- van.

Därför kunde jag inte annat än le när det börjades leva om i vårt trapphus strax efter sju imorse. Enligt vad jag uppfattade från mitt frukostbord så började Humle på plan 1. Han tejpade golvet i trapphuset, bar upp alla maskiner och rör och whatnots som de bär med sig, och allt detta under ett fasligt väsnande. Då dyker den andra Dumlen upp och börjar genast skälla. Det var "vi ska la inte börja här!" "jag sa ju våning två enna" "är du helt go eller" för hela slanten innan cirkusen flyttade en trappa upp.

En del måndagseftermiddagar är det som att jag svävar hem från skolan, hög av endorfiner efter den senaste i raden av samtal som ingår i min valbara kurs Processorienterad handledning. Dessa måndagar är det extra lätt att gå ner till den överfulla spårvagnen, extra lätt att njuta av den friska luften, extra lätt att vara jag och att bli sjuksköterska. Det är dessa eftermiddagar som jag tänker att alla borde bli sjuksköterskor för det är det bästa någonsin och jag skakar på huvudet åt att jag ibland tvivlar på om jag har gjort rätt val.

Igår pratade vi om döden. Ett tungt ämne. Och visst var det bitvis tunga ord som kom ur våra munnar. Tunga minnen som kom fram. Ändå slutade det med en så positiv känsla. Vår underbara handledare lyckades få åtminstone mig att inse att det är ett fint privilegium att jobba så nära friskt och sjukt, så nära liv och död. Hon satte ord på min upplevelse av att det inte bara är dåligt att behöva jobba så nära döden, utan det är något som också berikar mitt liv. Jag uppskattar mitt liv, min hälsa, mina nära så mycket mer när jag tvingas se att alla inte har det lika bra som jag. Och att döden bara är några pulsslag bort.

Och när jag gick ner för backen, ner mot spårvagnen, så var det kristallklart för mig varför vi är tusen och åter tusen som väljer att jobba inom vården trots att det är så dåligt betalt.