Ordbajseri

Sedan det blev klart att jag ska flytta, det vill säga sedan i tisdags ungefär, har mitt agg mot dessa arma studenter som bebor samma byggnad som mig kulminerat. Det är skitigt på golven i trapphus och entré, det står cyklar all möjlig stans förutom på cykelparkeringen, det ligger sopor i korridorerna, det luktar rök, det sitter uppe arga lappar om folk som snott saker av andra folk, tvättstugorna är så äckliga att jag funderar på att aldrig mer tvätta i dem, min lägenhet förfaller eftersom "jag ändå ska flytta snart" och det gyllene läget lockar mindre och mindre.

Ändock.

När jag går in på SGS Studentbostäder och ser att MIN lägenhet ligger ute för uthyrning hugger det till i hjärtat. Min lägenhet. Min lilla lägenhet. Min lilla Risåsgatan 4 lgh 211. Mitt första alldeles egna hem. Nu slåss de som gamar om den. Om mitt lilla hem. Snart ska jag visa upp den för förväntansfulla studenter, snart ska jag lämna vad som var min trygga vrå under ett stormigt halvår.

6 månader senare är han fortfarande den första jag ringer när jag behöver hjälp med något.

Asså, nu ska inte detta inlägg tolkas som att jag är en såndäringa äcklig ohygienisk människa som samlar gamla matrester i vasken i flera dagar innan jag orkar göra mig den 30 sekunders ansträngningen att förflytta det till soppåsen.

Men.

Jag har på senaste tiden haft allvarliga funderingar. Deep shit you know. Inget waller om var jag ska bo i höst eller vem jag ska gifta mig med eller hur i helsicke jag ska bära mig åt för att landa ett jobb. Nej, jag har funderat kring bananflugornas väl och ve. Var kommer de ifrån till exempel? Plötsligt dyker de bara upp om man lämnat matresterna en timme för länge i vasken (har jag hört). Men hur kommer de sig dit? Ligger de ute och glidflyger på min innergård och sedan vips! när jag öppnar fönstret så flyger de in? Hur känner de lukten av matresterna? Har bananflugor näsor? Och var tar de vägen så fort "de ohygieniska människorna" rensar upp i vasken? Flyger de ut igen? Varför hänger de inte ut några dagar i mitt kök och väntar på att resterna ska ansamlas i vasken igen (oops nu försa jag mig visst)? Hänger de ut i mitt kök utan att jag ser dem? Vad skulle hända med bananflugorna om alla var duktiga hygieniska människor som tömde sin vask och sina sopor innan det började lukta lite surt? Vad gör bananflugorna om dagarna när de inte scoutar illaluktande sopor?

Nej, om man skulle packa inför pitääääää?

Hur mycket frustration de än åsamkar mig måste jag erkänna att de här människorna som stänger av mobilen titt som tätt, de vars sms inte levereras sekunden efter man skickat dem, fascinerar mig. Vad gör de? Varför stänger de av mobilen? Har de ett liv?

Jag tog mig en promenix till Linnéplatsen för att möta upp en köpare av kurslitteratur. En annan är ju bokhandlare på fritiden nuförtin. Den mastiga promenixen tar kanske fem minuter i mitt snigeltempo. På den korta stunden såg jag inte mindre än ett par killar som kramades hejdå innan de tog sina cyklar åt varsitt håll och ett annat par killar som uttråkade stod och väntade på bussen som möttes i en kram. Jag blev glad och varm om hjärtat.

Man ser för få killar som kramas såhär till vardags.

Ikväll var min klippa inte där.

Min syster in crime var istället en inte-jättebra-team-player som tog hand om sin egna patienter och lät mig stå där själv. Med min orutinerade, uppstressade undersköterska och en patient från IVA med artärnål med någon slags manometer tillkopplad som inte fick tappa i tryck och fler kranar på sin centrala venkateter än jag någonsin hade trott att jag skulle se utan att utbilda mig till intensivvårdssjuksköterska. Med pågående inre blödning och 22 genomgångna blodtransfusioner de senaste två dygnen. Jag var inte långt ifrån att skita ner mig och tårarna förstörde min omsorgsfullt lagda eyeliner som jag hade tänkt skulle poppa upp min fredagkväll.

Jag kände mig så fruktansvärt jävla ensam. Alla de andra sjuksköterskorna jobbade också häcken av sig, ingen hade tid att stötta en vilsen nykomling som hade fått världens jävla tsunamivåg av vatten över huvudet. Inga läkare att tillgå. Bara jag och tio jävla CVK-kranar. Ett hjärta nära maxpuls i sex timmar. Ett par ecco-sandaler ständigt på tå. En önskan om att bara försvinna därifrån utan skuld eller ansvar.

Men jag försvann inte. Och tro det eller ej, men det gjorde inte patienten heller. Man klarar fan så mycket mer än man tror.

Jag har småsystrar utspridda lite varstans. Lund/Milano, Kiel och Hanoi. Varav den tyska fattas mig så oerhört just idag då jag fick en alltför liten smakbit av henne och hennes fantastiske pojkvän igår innan de drog vidare hemåt.

Men jag har också en extrapappa. Jocke. Det var inte den lättaste tiden i mitt liv när vi kämpade ihop i sju veckor tidigare i år. Varken privat, som nybliven singel efter fyra års tvåsamhet, eller professionellt med alla krav jag ställde på mig för att det var min sista praktik innan jag skulle kunna allt. Jocke var min klippa i det stormiga havet, som med varsam hand guidade mig genom sjuksköterskeriet men även till viss del det nyfunna singellivet. Som jag avgudade och avgudar Jocke. Så mycket han betydde och fortsätter att betyda för mig. Vi var ett team. Ett tajt, sammansvetsat team. Sedan upptäckte jag att nästan halva avdelningen också gått i Jockes fina skola. Antingen som bredvidgångar eller studenter. Och vårt fina band verkade mindre speciellt. Jag ställde in mig på att vi skulle ha våra sju veckor av bonding, och sedan skulle vi bli vanliga kollegor när jag återkom till sommaren. Som han var med alla de andra han varit läromästare till.

Min första bredvidgångsdag som färdig sjuksköterska fick jag gå med Henke. Han erkände direkt att han kände sig i underläge, då han "inte besatt de fadersegenskaper som Jocke har". Jag skrattade, som man alltid gör åt Henke, men funderade på om han visste hur rätt han träffade. Bredvidgångsveckorna med Alex rullade iväg, jag fick börja jobba självständigt och i samma vända gick Jocke på semester.

Sex veckor senare stod jag betydligt stadigare på mina sjuksköterskeben, men var ändå underligt nervös inför Jockes återkomst till avdelningen. Nu måste jag visa mig duktig för min klippa, min pappa, min läromästare. Han, som det känns som att han lärt mig allt jag kan, fast jag ju logiskt sett vet att jag gick i skola i 2,5 år innan jag mötte honom. Samtidigt var jag nervös för hur vår relation skulle förändras nu när vi skulle jobba tillsammans som kollegor på riktigt.

Och jag är så lycklig över att se att vår relation fortfarande är speciell även för honom. Att vi är något mer än kollegor, därmed absolut inte sagt att vi är älskande. Jag blir glad och lugn av att jobba med honom. Han är tryggheten personifierad. Frågar jag någonting går han ur sin väg för att finna svaret på den banalaste frågan.

När Jocke häromdagen gick in för att ta en blodprov på min patient som jag inte lyckades få blod ur tittade Anna, en annan lustigkurre på avdelningen efter honom och sa; Han är som din pappa, den där Jocke.

Och istället för att skratta bort det sa jag: Ja, han är min pappa. Han är min trygga klippa i det stormiga havet.

Nog kan det vara svårt att sätta nål på en del svårstucka patienter. Att blanda ihop rätt tillsatser till Kabiven och koppla rätt i droppmaskinen. Att veta vilka förberedelser som ska göras inför ERCP eller vilken annan undersökning som helst. Att hålla i vårdplaneringar och se till att patienten får rätt vård när den lämnar min avdelning.

Men vad som är riktigt svårt, det är att vårda en patient som jag vet med största sannolikhet kommer att dö i metastaserande cancer inom kort tid som själv inte har insett att han ska dö. Å ena sidan vill jag ruska om honom och skrika åt honom du ska dö, du måste förstå det! stick härifrån, gå ut och lev livet medan du har det! Å andra sidan kommer han förbi min arbetsplats och ler sitt milda leende och jag vill bara gråta för att en så fin människa ska dö. Det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig till honom. Ska jag spela med i hans glättiga spel som fanns det inga bekymmer, som ska han inte dö snart? Eller ska jag försöka tala med honom om de viktiga sakerna? Ska jag ta på mig en allvarlig min när jag öppnar hans dörr, bemöta han med det allvar jag tänker att en döende människa ska bemötas med? Jag vill låta honom brista i mitt sällskap, visa honom att det är okej att vara svag. Okej att vara förtvivlad. Att han inte behöver ta på sig sitt milda leende varje dag. Det får suga att vara döende.

Så har min första patient som var bara min, om än för en kort stund, dött ifrån mig. Första patienten jag ensamt ansvarat för som gått bort.

Och det är klart att det känns. Dels det surrealistiska i att han så nyss var här, och nu borta för evigt. Att jag var så nära honom för en liten stund sedan och att han nu har upphört att existera. Det känner jag igen från tidigare dödsfall, både privata och professionella.

Men det här medförde något annat. För första gången har jag stått som ensam ansvarig, jag har hållit hans liv i mina händer de sista timmarna innan han dog. Jag hade ansvar för honom och nu är han död. Självklart funderar jag över vad jag kunde ha gjort annorlunda. Jag tror inte att jag kan undvika att fundera över om jag på något sätt är ansvarig för hans död.

På det logiska planet vet jag att det inte är mitt fel. Att jag kanske kunde ha larmat IVA-teamet och jouren en halvtimme tidigare, utan att han hade överlevt för det. Det hade inte spelat någon roll om jag hade gått in till honom istället för att börja dela mediciner. Ändå kan jag inte låta bli att fundera, tänka. Tänk om? Tänk om jag hade kunnat rädda hans liv? Och stod inne i läkemedelsrummet och kurade istället.