Vietnam 35: Flashback
Jag ligger på min säng och rättar oändliga mängder pre-tests för mina engelskagrupper samtidigt som jag gör upp planer för att träffa min senaste vän Nga. Hon som jag mötte på banken när jag letade posten och som jag sedan bytte nummer med. Då minns jag plötsligt en episod på Stockholms Central någon gång i höstas. Jag stod och väntade på något slags tåg när en man kom fram till mig och började prata. Needless to say, så var han inte av svenskt ursprung, utan snarare från Afrika nånstans skulle jag tro. Han var trevlig och snygg och vi tjötade lite och han tyckte jag var vacker och ville bli min kompis. Jag förklarade att jag bodde i Göteborg men han ville ändå ha mitt nummer, då han ibland hade vägarna förbi där. Jag svarade att jag hade fullt upp med de kompisar jag redan hade och att jag var upptagen inför flytten till Hanoi. Så skildes våra vägar åt.
Jag ger inte ut mitt nummer riktigt till höger och vänster här heller, speciellt inte sedan utvecklingen med ansiktsmassösen, men jag slås återigen över hur annorlunda jag är här. Hur jag ger de flesta vietnameser en chans, som svenskar inte hade fått av mig.
Igår var jag och Huong ute på countryside för att sy upp kläder. En plan som gick i stöpet då sömmerskan redan hade fullt upp inför Tet, det vietnamesiska nyåret som infaller i mitten av februari. Det var hursomhelst en trevlig utflykt på tu man hand med Huong, men på väg tillbaka till stan på söndagseftermiddagen var bussen knökafull till minsta kvadratmillimeter. Det var varmt, det var ryckig körning, mina medpassagerare hade sina svettiga armhålor i mitt ansikte, jag var trött och jag hade en timme av stående i knökfull buss framför mig. Ändå blev jag inte sur. Jag blev inte less. Jag bara stod. Och njöt. Jag, som kunde få en eftermiddag förstörd över att behöva stå i full buss från Brunnsparken till Balladgatan. Det är så att jag inte själv förstår mig på mig ibland.
Jag ger inte ut mitt nummer riktigt till höger och vänster här heller, speciellt inte sedan utvecklingen med ansiktsmassösen, men jag slås återigen över hur annorlunda jag är här. Hur jag ger de flesta vietnameser en chans, som svenskar inte hade fått av mig.
Igår var jag och Huong ute på countryside för att sy upp kläder. En plan som gick i stöpet då sömmerskan redan hade fullt upp inför Tet, det vietnamesiska nyåret som infaller i mitten av februari. Det var hursomhelst en trevlig utflykt på tu man hand med Huong, men på väg tillbaka till stan på söndagseftermiddagen var bussen knökafull till minsta kvadratmillimeter. Det var varmt, det var ryckig körning, mina medpassagerare hade sina svettiga armhålor i mitt ansikte, jag var trött och jag hade en timme av stående i knökfull buss framför mig. Ändå blev jag inte sur. Jag blev inte less. Jag bara stod. Och njöt. Jag, som kunde få en eftermiddag förstörd över att behöva stå i full buss från Brunnsparken till Balladgatan. Det är så att jag inte själv förstår mig på mig ibland.
Vietnam 34: She's riding it!
Som den äkta vietnames jag snart är har jag förstås ansiktsmask på mig i trafiken. Inte för att jag tror att det hjälper så mycket, det känns som att föroreningspartiklarna är för små för att stoppas av detta filter. Men det skadar ju knappast i alla fall. Förutom att det ibland blir lite svettigt inunder. Men man slipper ju bli brun också.Det finns många faror i Hanoitrafiken. När jag kör omkring i min rutiga ansiktsmask använder jag mig därför av en riskbedömningsstrategi. Jag observerar mina medtrafikanter, bedömer vilka som kan vara farliga och försöker sedan hålla mig ifrån dem.
Högst upp på listan kommer alltid unga killar utan hjälm. Det ser man ju direkt på dem att de inte värdesätter livet som vi andra gör, eller i alla fall inte har vett att skydda det med ett så enkelt medel. De har inget att förlora, eller så har de inte insett hur mycket de har att förlora. Hursom, så kör de ofta ruskigt fort och cruisar än hit och än dit bland filerna. De håller jag mig så långt borta ifrån som jag bara kan. Det brukar vara lätt, för oftast ser jag dem bara susa förbi mig och på nån sekund är de borta i myllret igen. Det är när det är 90 graders vinkel mellan oss i korsningar som de är riktigt farliga. Dem har jag ingen bild på, för det är omöjligt att ta skarpa bilder i de hastigheter de färdas i.
Tvåa på min lista kommer bussarna. Bussar är hårda. Malin är mjuk. Bussar är stora och går in till hållplatser vid jämna mellanrum. Vad bryr de sig om vilken liten Malin de tränger ut när de pressar sig in till hållplatsen. De är inte sällan fullproppade med folk till den grad att några hänger ut genom dörren. De har med andra ord inte den kortaste bromssträckan, så jag försöker att inte ha dem allt för nära bakom mig heller, skulle jag behöva bromsa till.
Cyklar är ett enda elände. De är långsamma, vingliga och håller sig alltför sällan på sin kant, det vill säga närmast trottoaren. De cyklas oftast av skolelever och unga studenter som inte riktigt har förstått hur moppetrafiken fungerar ännu. Gärna i par eller varför inte tre i bredd på en redan trång gata. Oftast med en elev på varje pakethållare dessutom. Häromdan såg jag tre unga studenter på en liten cykel, typ BMX-modell. En styrde, en satt på packan och trampade, den tredje satt bakåtvänd på styret och smsade, med fötterna på han som styrdes ben. Ja det var en syn vill jag lova. Fick till och med en luttrad Hanoian som mig att vända mig om och stirra. Cyklar överlastade med blommor, tandborstar, plasttofflor eller dylikt försöker jag särskilt hålla mig ifrån.
Sedan kommer vi till det riktiga glädjeämnet, som kan få mig att le några gånger per dag. Överlastade moppar. Det är fantastiskt vad de kan lasta på sina moppar, vietnameserna. Ett kylskåp? Ens fyra kompisar? En madrass till en dubbelsäng? En hel, åtminstone död, men komplett med allt från huvud till svans, kossa? Klart man langar upp det på moppen! Inga konstigheter. Men jag håller mig så långt ifrån dem jag kan, för de har ofta ett lite ortodoxt körsätt. Väjar inte lika lätt som vi andra.
Här fick jag med tre riskfaktorer i ett klick. En liten familj, mamma pappa barn barn, på en moppe. Utan hjälmar dessutom. Bakom dem en moppe fullastad med plastpallar. Vardagsmat i Hanoi.
Sen är ju frågan den, om den farligaste av alla kanske inte är den lilla blonda flickan som tar bilder samtidigt som hon kör, i och för sig. Så ser ni nån blondie i rosarutigt ansiktsskydd och en kamera i ena handen komma susande, håll er borta!
Vietnam 33: Dagen efter
Så blev det juldagen och allt vände till det bättre igen.
Tog sovmorgon ända till åtta - så länge sover vietnameserna inte ens om de är lediga och har varit vakna till tre på natten - efter en feberfri natt. Lät magen vila och hoppade över frukost. Lite skånsk Marabou mjölkchoklad slank ner istället. Fick en postavi i handen när jag lämnade in rumsnyckeln i lobbyn, tänk det kanske går att skicka rekommenderade paket till Vietnam ändå! Runt hörnet mötte Binh, moppeparkeringsvakten, mig med ett ovanligt stort leende och bjöd in mig att sitta ner för lite te. Jag borde egentligen ha åkt till vietnamesiskan för jag var redan sen, men kände att min tid var bättre investerad i att dricka te med honom. Så vi drack te, och vi pysslade med orsaken till hans särdeles stora leende denna morgon. Igår kväll vidarebefodrades en av Maddes julklappar, ett slags tetris-spel, till honom som en julklapp. Lite tidsfördriv där han sitter och kollar på moppar dagarna i ända. Vi knåpade på, men vi lyckades ändå inte lösa det. Jag körde iväg till vietnameslektionen och solen sken från blå himmel. Jag behövde inte ha jacka, för första gången på en vecka eller så. Och vietnameslektionen gick bra. Jag kan faktiskt ganska mycket ändå. Och utan att jag ens bad om det blev vietnameslektionen förlängd med femton minuter, då den började femton minuter senare på grund av min sena ankomst. Sedan körde jag tillbaka till campus och lyckan bubblade i magen. A good day to be alive. Jag åt lunch med dr Chanh och vi hade intressanta diskussioner. Han visade omsorg över mitt hälsotillstånd utan att bli tjatig och pusha på om att jag ska uppsöka sjukhus. Bespisningstanterna gick för en gångs skull med på att ge mig en mindre mängd ris, trots att de alltid tycker att jag äter för lite. Sedan drack vi vårt vanliga kaffe och passionsfruktsmilkshake och dr Chanh sa att jag har problem med magen för att jag oroar mig för mycket. Att jag inte ska oroa mig för mycket, att han tycker att jag är duktig och att han gärna vill ge mig ett riktigt, betalt jobb när jag är klar med detta. Så skildes vi åt och jag gick iväg för att leta reda på det där postkontoret där mammas paket skulle kunna tänkas ligga. Jag hittade en bank istället och förhörde mig lite om pengaöverföring till Sverige hos en trevlig tjej. Sedan frågade jag efter postkontoret som avin hörde till. Utan att tveka lämnade tjejen då sina andra arbetsuppgifter och gick för att leta upp det tillsammans med mig. Hon pratade ganska bra engelska, men ville gärna lära sig bättre, inflikade hon. Så kom det sig att jag inte bara fick ett efterlängtat julpaket i famnen utan även ett nytt telefonnummer i mobilen. Min underbara mamma hade skickat så fina saker att dela ut till mina älskade vietnameser. Första julklappen är redan utdelad, det blev ett halsband till kvinnan som tar emot och ger ut min nyckel varje dag och städar mitt rum, byter mina sängkläder och ser till att jag alltid har toapapper. Att se henne skina upp när hon tog emot julklappen hade bara det räckt till för att göra den här dagen strålande.
Min Wall of Fame blir större och större för var dag som går. Jag gillart.
Tog sovmorgon ända till åtta - så länge sover vietnameserna inte ens om de är lediga och har varit vakna till tre på natten - efter en feberfri natt. Lät magen vila och hoppade över frukost. Lite skånsk Marabou mjölkchoklad slank ner istället. Fick en postavi i handen när jag lämnade in rumsnyckeln i lobbyn, tänk det kanske går att skicka rekommenderade paket till Vietnam ändå! Runt hörnet mötte Binh, moppeparkeringsvakten, mig med ett ovanligt stort leende och bjöd in mig att sitta ner för lite te. Jag borde egentligen ha åkt till vietnamesiskan för jag var redan sen, men kände att min tid var bättre investerad i att dricka te med honom. Så vi drack te, och vi pysslade med orsaken till hans särdeles stora leende denna morgon. Igår kväll vidarebefodrades en av Maddes julklappar, ett slags tetris-spel, till honom som en julklapp. Lite tidsfördriv där han sitter och kollar på moppar dagarna i ända. Vi knåpade på, men vi lyckades ändå inte lösa det. Jag körde iväg till vietnameslektionen och solen sken från blå himmel. Jag behövde inte ha jacka, för första gången på en vecka eller så. Och vietnameslektionen gick bra. Jag kan faktiskt ganska mycket ändå. Och utan att jag ens bad om det blev vietnameslektionen förlängd med femton minuter, då den började femton minuter senare på grund av min sena ankomst. Sedan körde jag tillbaka till campus och lyckan bubblade i magen. A good day to be alive. Jag åt lunch med dr Chanh och vi hade intressanta diskussioner. Han visade omsorg över mitt hälsotillstånd utan att bli tjatig och pusha på om att jag ska uppsöka sjukhus. Bespisningstanterna gick för en gångs skull med på att ge mig en mindre mängd ris, trots att de alltid tycker att jag äter för lite. Sedan drack vi vårt vanliga kaffe och passionsfruktsmilkshake och dr Chanh sa att jag har problem med magen för att jag oroar mig för mycket. Att jag inte ska oroa mig för mycket, att han tycker att jag är duktig och att han gärna vill ge mig ett riktigt, betalt jobb när jag är klar med detta. Så skildes vi åt och jag gick iväg för att leta reda på det där postkontoret där mammas paket skulle kunna tänkas ligga. Jag hittade en bank istället och förhörde mig lite om pengaöverföring till Sverige hos en trevlig tjej. Sedan frågade jag efter postkontoret som avin hörde till. Utan att tveka lämnade tjejen då sina andra arbetsuppgifter och gick för att leta upp det tillsammans med mig. Hon pratade ganska bra engelska, men ville gärna lära sig bättre, inflikade hon. Så kom det sig att jag inte bara fick ett efterlängtat julpaket i famnen utan även ett nytt telefonnummer i mobilen. Min underbara mamma hade skickat så fina saker att dela ut till mina älskade vietnameser. Första julklappen är redan utdelad, det blev ett halsband till kvinnan som tar emot och ger ut min nyckel varje dag och städar mitt rum, byter mina sängkläder och ser till att jag alltid har toapapper. Att se henne skina upp när hon tog emot julklappen hade bara det räckt till för att göra den här dagen strålande.
Min Wall of Fame blir större och större för var dag som går. Jag gillart.
Vietnam 32: En annan sorts julafton
Istället för risgrynsgröt började jag, nya lillasyster Nga och hennes syster (kusin) Tam dagen med Pho Bo.
Hos Dr Chanhs hus stod presenterna uppradade i väntan på att bli överlämnade till den blivande brudens familj. I staplar av bra nummer såklart. Ni minns, 7 och 9 är bra nummer. Därför ser man till att det är ett bra antal förpackningar i varje pyramid. Såsom 99 kakförpackningar exempelvis.
Som bars in av dessa sju (lägg märke till siffran) extraknäckande studenter vars jobb går ut på att vara 5, 7 eller 9 stycken, ha på sig röda slipsar och bära in presenterna i brudens hus. Schysst extraknäck.
Hos bruden satt hennes familj uppradad på ena sidan bordet och vi andra på andra sidan. Inte helt olikt Sverige.
Tillbaka på hotellet väntade en mycket trevlig överraskning! Tomten hade skickat paket från Skåne! Åh så glad jag blev!
Sedan var det dags för Skype-konferens med familjen. Efter lite initialt trassel fick vi med Hanoi, Lövtorp, Boden och Piteå på linjen samtidigt. Den nya teknikens under. Sedan fick vi höra Abbe sjunga Vi komma, vi komma från Pepparkakeland för full hals. Det var breathtaking.
Till middag tvingade jag i Nga pizza. Hon var sådär imponerad.
Sedan kollade vi in den julsmyckade katedralen. Det var mys.
Här är undantaget som bekräftar regeln om att jag och Nga blir "förtjusande" på alla våra obligatoriska Malin&Nga-bilder. Jag är inte dödssjuk till den grad som ringarna under mina ögon tyder på. Jag har bara inte kunnat ta upp någon näring från maten de senaste tre dagarna då den har passerat mitt tarmsystem alldeles för fort (ja, detta är en fin omskrivning).
Sedan rundade vi av kvällen med rostade solrosfrön och, vad som inte syns på bilden, men är Lucky Lucky spelandes på mobilen.
Vietnam 31: Uppesittarkväll med julklapp
De är enna fantastiska på att pigga upp en just som mungiporna tenderar att börja hänga lite neråt, vietnameserna.
Igår eftermiddag kände jag mig lite ensam men inte pigg nog att dra iväg till nån kompis/café/restaurang. Det blev ett besök på gamla vanliga studentmatsalen, där jag får en redig portion ris, tofu, grönsaker och gärna några påpropsade revbensspjäll också för 3-6 kr. Inte så himla inspirerande mat (Madde: tänk sjukhusmaten), men bra, enkel bukfylla. Personalen ler alltid glatt när jag kommer in och ibland kommer de med något som liknar en kokt potatis, fast med ännu mer stärkelse, till efterrätt. Just precis vad man längtar efter att ha proppat i sig en massa torrt ris... En potatis så sträv att den fastnar i gommen och är nästan omöjlig att svälja utan att ha någon vätska att spola ner den med. Men jag uppskattar gesten, och deras glada välkomnande leenden.
Igår hade jag med mig min vietnamesiska lärobok som sällskap till middag och fick snabbt sällskap av även Luc, killen som lägger upp portioner stora nog att jag aldrig kan äta upp dem varje dag, som jag fick öva min vietnamesiska på. Snart dök även Binh, som har hand om min moppeparkering, upp och la sig i konversationerna. Så trevligt med middagssällskap! Jag blir så glad när de förstår vad jag säger och så frustrerad när jag inte förstår vad de säger.
Ikväll sitter jag nedbäddad under täcket med någon slags udda frossa, vet inte var den kommer sig ifrån. Lite synd tycker man allt om sig själv. Vad är detta för uppesittarkväll? Då knackar det på dörren och där står Hanh, den avvisade ansiktsmassösen, med en julklapp till mig. En fint inslagen hemstickad halsduk och ett brev vackert ihopvikt. Jag blir varm.
Igår eftermiddag kände jag mig lite ensam men inte pigg nog att dra iväg till nån kompis/café/restaurang. Det blev ett besök på gamla vanliga studentmatsalen, där jag får en redig portion ris, tofu, grönsaker och gärna några påpropsade revbensspjäll också för 3-6 kr. Inte så himla inspirerande mat (Madde: tänk sjukhusmaten), men bra, enkel bukfylla. Personalen ler alltid glatt när jag kommer in och ibland kommer de med något som liknar en kokt potatis, fast med ännu mer stärkelse, till efterrätt. Just precis vad man längtar efter att ha proppat i sig en massa torrt ris... En potatis så sträv att den fastnar i gommen och är nästan omöjlig att svälja utan att ha någon vätska att spola ner den med. Men jag uppskattar gesten, och deras glada välkomnande leenden.
Igår hade jag med mig min vietnamesiska lärobok som sällskap till middag och fick snabbt sällskap av även Luc, killen som lägger upp portioner stora nog att jag aldrig kan äta upp dem varje dag, som jag fick öva min vietnamesiska på. Snart dök även Binh, som har hand om min moppeparkering, upp och la sig i konversationerna. Så trevligt med middagssällskap! Jag blir så glad när de förstår vad jag säger och så frustrerad när jag inte förstår vad de säger.
Ikväll sitter jag nedbäddad under täcket med någon slags udda frossa, vet inte var den kommer sig ifrån. Lite synd tycker man allt om sig själv. Vad är detta för uppesittarkväll? Då knackar det på dörren och där står Hanh, den avvisade ansiktsmassösen, med en julklapp till mig. En fint inslagen hemstickad halsduk och ett brev vackert ihopvikt. Jag blir varm.
Vietnam 30: Punka
Det har varit lite punka i själen denna vecka. Det är jul hemma, men inte här. Jag har varit här en månad nu - smekmånaden är över. Jag är väldigt nervös över hur jag ska lyckas lära ett omvårdnadsengelska till studenterna. Vietnamesiskan känns så svår att lära sig - jag gör mig oftast förstådd men har väldigt svårt att förstå vad de säger till mig. Det är jobbigt att det är lite jobbigt, men jag försöker acceptera att det är så. Det måste få vara så. Jag ska vara här ett halvår, det kan inte vara tjolahopp hela tiden. På Family Hotel blir de ledsna när jag säger att jag saknar min familj och mina vänner. We are your family now, försöker Huong. Och jag försöker förklara att det ena inte utesluter det andra. Eller ersätter. Och att jag saknar dem när jag är i Sverige, trots att jag har min familj och mina vänner där. Och lovar dem att nästa vecka ska jag vara glad igen.
Imorse däremot, då var det punka på moppen! Inte bästa starten på morgonen. Kände direkt när jag körde iväg att det var något som kändes annorlunda, men först när jag kom ut på den större gatan här utanför kände jag punkan på bakdäcket. Jaha, vad i helsicke gör jag nu, tänkte jag. Var fixar man nåt sånt här? Det var ganska tidigt på morgonen så jag var inte säker på att Chanh eller Trung hade hunnit till campus än. Alltså stoppade jag första bästa som gick förbi på gatan med ett försiktigt "Xin loi". Han förstod snabbt vad som var problemet av mina gestikulationer och hänvisade mig till gatuhörnet några hundra meter längre fram. Justja där utanför mitt supermarket brukar det ju stå några meckiga gubbar och ropa efter mig när jag går och handlar. De hade dock inte vaknat ännu, så det blev till att stoppa nästa vänliga själ som visade mig ytterligare några hundra meter fram och sedan till höger. Före eller efter bron, frågade jag - och han förstod mig! Vilken lycka. Före bron svängde jag höger in på en stig som snart ledde fram till en gubbe som stod och tvättade en moppe. Också han förstod snabbt vad som var problemet, gav mig en stol och gick till verket på mitt bakdäck. Tänka sig att de lagar punkor på precis samma sätt i Vietnam som vi gör i Sverige, inklusive vattenbadet och allt! 20 minuter senare var den flinka farbrorn färdig. 20 000 (10 kr) ville han ha för besväret och jag blev så förvånad att jag gav honom 30 000, kickade igång min moppe igen ivrigt påhejad av xe om-förare på andra sidan ån och puttrade vidare.
Imorse däremot, då var det punka på moppen! Inte bästa starten på morgonen. Kände direkt när jag körde iväg att det var något som kändes annorlunda, men först när jag kom ut på den större gatan här utanför kände jag punkan på bakdäcket. Jaha, vad i helsicke gör jag nu, tänkte jag. Var fixar man nåt sånt här? Det var ganska tidigt på morgonen så jag var inte säker på att Chanh eller Trung hade hunnit till campus än. Alltså stoppade jag första bästa som gick förbi på gatan med ett försiktigt "Xin loi". Han förstod snabbt vad som var problemet av mina gestikulationer och hänvisade mig till gatuhörnet några hundra meter längre fram. Justja där utanför mitt supermarket brukar det ju stå några meckiga gubbar och ropa efter mig när jag går och handlar. De hade dock inte vaknat ännu, så det blev till att stoppa nästa vänliga själ som visade mig ytterligare några hundra meter fram och sedan till höger. Före eller efter bron, frågade jag - och han förstod mig! Vilken lycka. Före bron svängde jag höger in på en stig som snart ledde fram till en gubbe som stod och tvättade en moppe. Också han förstod snabbt vad som var problemet, gav mig en stol och gick till verket på mitt bakdäck. Tänka sig att de lagar punkor på precis samma sätt i Vietnam som vi gör i Sverige, inklusive vattenbadet och allt! 20 minuter senare var den flinka farbrorn färdig. 20 000 (10 kr) ville han ha för besväret och jag blev så förvånad att jag gav honom 30 000, kickade igång min moppe igen ivrigt påhejad av xe om-förare på andra sidan ån och puttrade vidare.
Vietnam 29: Turistguide
Min syster rekommenderar turister sevärdheter runtom i Hanoi dagarna i ända. Ja, just nu är det ganska sparsamt med turister på Family Hotel, så det kanske var att ta i men. Själv har hon besökt väldigt få av dessa "attraktioner". Ho Chi Minh Museet exempelvis, en av de viktigaste platserna i Vietnam för vietnameserna själva. Där finns Ho Chi Minh, den ovillkorligt älskade och beundrade landsfaderns, balsamerade kropp. Museet ligger kanske 3 km från Family Hotel, men min syster har ännu inte varit där. Det var det där med fritid, ni vet. Därför tänker jag ta mig an uppgiften att under mitt halvår här guida runt min syster till alla de där platserna hon skickar turisterna till dagarna i ända.
Idag blev det Van Mieu, ett tempel på platsen för Vietnams första universitet. Och fika på Café Smile.
Jag har inte blivit enbent. Jag är bara SPEXIG!
Idag blev det Van Mieu, ett tempel på platsen för Vietnams första universitet. Och fika på Café Smile.
Jag har inte blivit enbent. Jag är bara SPEXIG!
Vietnam 28: Fruktsallad i sås av kondenserad mjölk
Igår eftermiddag träffade jag mina första studenter som jag på något sätt ska lyckas lära Nursing English. Ibland blir jag lite mörkrädd. Jag är ju varken pedagog eller särskilt bevandrad i engelsk omvårdnadsterminologi. Första träffen gick i alla fall bra, de fick göra ett diagnostiskt test och på äkta vietnamesiskt vis var de glada, nyfikna på mig och imponerade av mitt blonda hår.
Sedan var jag matt av en vecka av lite konkret jobb men många funderingar i alla olika banor. Jag tog moppen till Old Quarter och hängde med familjen. De uppmärksammade min något låga profil och de vet precis vad de ska göra. De tvingade mig att sjunga min viet-sång numero uno: "I'm so lucky lucky" och tog med mig på Night Market med efterföljande sockerchock i form av isad fruktsallad badandes i kondenserad mjölk.
Sedan var jag matt av en vecka av lite konkret jobb men många funderingar i alla olika banor. Jag tog moppen till Old Quarter och hängde med familjen. De uppmärksammade min något låga profil och de vet precis vad de ska göra. De tvingade mig att sjunga min viet-sång numero uno: "I'm so lucky lucky" och tog med mig på Night Market med efterföljande sockerchock i form av isad fruktsallad badandes i kondenserad mjölk.
Vietnam 27: Cô Malin
Den här lilla skitungen till charmtroll, Duc Anh, har lärt sig mitt namn... Och jag är stolt som en annan moster. Och det är precis vad han ropar efter mig; Côôôô Mac Nin!!!! Med äkta vietnamesiskt uttal. Och mitt hjärta blir så varmt och jag ler löjligt förtjust.
Vietnam 26: Dagens bästa
Min lillasyster lever och andas Family Hotel. Hon bor där, hon jobbar där. Hon har så gott som ingen fritid. Någon gång kan det hända att hon slinker iväg på Night Market en fredag eller lördag kväll. Ibland hämtar hon turister från något hotell nåt kvarter bort. Hon hämtar Phuong Anh och Duc Anh från skolan några hundra meter bort. Någon dag i veckan åker hon till universitetet tidigt på morgonen och återvänder raka vägen dem så fort föreläsningen är klar. Några gånger om året åker hon hem till sin familj, som bor 15 mil bort, och hälsar på en dag eller två. Men vill ni träffa henne, gör ni säkrast att söka upp Family Hotel. Hon är där 999 gånger av 1000. Ibland är hotellet tomt på gäster och hon har varken barn att passa eller mat att laga. Ändå kan hon inte lämna stället. Det skulle ju kunna dyka upp en turist att ta hand om.
Ikväll var det FF på Family Hotel och lite mer uppsluppen stämning än vanligt. Jag och killarna, förstås, åkte iväg och tittade på fotboll. Vietnam spelade ju final i SEA Games. Halvvägs in i andra halvlek blev vi dock kommenderade, via telefon från countryside, att bege oss tillbaka till hotellet. Inte för att där fanns något att göra, inga turister syntes till alls. Men vi måste ju vara på plats, skulle det dyka upp någon. Trots att Nga och Hoa höll ställningarna på stället. De lever så hårda liv, vietnameserna.
Efter middagen bad Nga, oväntat, om en tur på moppen. Trodde jag inte att hon skulle våga, efter Huongs demonstration för killarna om att storebror ser dem hela vägen från countryside. Men ut på stan begav vi oss. Vi puttrade runt Ho Cho Minh Museum, dit min lillasyster hänvisar turister varje dag, men aldrig varit själv ännu. Hon har ju som sagt ingen fritid. Vi styrde vidare mot West Lake, största sjön i stada, där det alltid blåser lite kallt. Min syster kröp närmare bakom mig på moppen, stack ner händerna i mina kapfickor och viskade i mitt öra: My sister, I feel freedom.
Alla kategorier, utan tvekan, var detta dagens bästa. Kanske till och med veckans, månadens. Att med så små medel, lite bensin i tanken och manövrerande av moppen, ge henne en så skön känsla. Det bästa I tell you.
Ikväll var det FF på Family Hotel och lite mer uppsluppen stämning än vanligt. Jag och killarna, förstås, åkte iväg och tittade på fotboll. Vietnam spelade ju final i SEA Games. Halvvägs in i andra halvlek blev vi dock kommenderade, via telefon från countryside, att bege oss tillbaka till hotellet. Inte för att där fanns något att göra, inga turister syntes till alls. Men vi måste ju vara på plats, skulle det dyka upp någon. Trots att Nga och Hoa höll ställningarna på stället. De lever så hårda liv, vietnameserna.
Efter middagen bad Nga, oväntat, om en tur på moppen. Trodde jag inte att hon skulle våga, efter Huongs demonstration för killarna om att storebror ser dem hela vägen från countryside. Men ut på stan begav vi oss. Vi puttrade runt Ho Cho Minh Museum, dit min lillasyster hänvisar turister varje dag, men aldrig varit själv ännu. Hon har ju som sagt ingen fritid. Vi styrde vidare mot West Lake, största sjön i stada, där det alltid blåser lite kallt. Min syster kröp närmare bakom mig på moppen, stack ner händerna i mina kapfickor och viskade i mitt öra: My sister, I feel freedom.
Alla kategorier, utan tvekan, var detta dagens bästa. Kanske till och med veckans, månadens. Att med så små medel, lite bensin i tanken och manövrerande av moppen, ge henne en så skön känsla. Det bästa I tell you.
Vietnam 25: In a rich man's world
Sötebrödsdagarna är officially over. Utan sweet Madde vid min sida funkar inte planen med att säga ja till allt och alla och ändå bara stöta på vietnameser som vill en väl.
Igår blev jag tvungen att säga till Hanh, ansiktsmassösen, att sluta skicka 25 sms per dag och böna och be om att jag ska spela badminton med henne, komma och äta middag så hon kan presentera mig för sina kompisar, gå med henne till marknaden eller till ett tempel och bli arg och sur när jag säger nej. Så kan det tydligen gå när man tackar ja till allt. Man får en halv-obsessed student på halsen och blir tvungen att göra henne ledsen genom att säga att hon ska hålla sig borta. Hon bönade och bad om en ny chans, och just det gjorde mig ännu mindre sugen på att ge henne den.
Dr Chanh säger att det är vietnamesisk kultur, att jag inte borde ge ut mitt telefonnummer till studenter för då får jag dem på halsen. Men Hanh är den första riktigt psyko-efterhängsna jag träffat på i Vietnam, så än så länge vill jag gå efter MFS-kursens devis: det finns kufar och skitstövlar i alla kulturer, så ibland handlar det inte om kultur - utan att man haft otur och stött på någon dumming. Inte för att Hanh är en dumming. Men nog så efterhängsen.
Idag fick jag ett oväntat, till en början trevligt telefonsamtal. Som tog en mindre trevlig vändning när personen i andra änden, som jag känner sedan "länge" men aldrig riktigt litat på, bad mig låna ut 200 dollar. Jag har tidigare blivit varnad för att låna ut pengar just till denna person x, och kände instinktivt att det här inte var något jag ville göra. Jag konsulterade de vänner jag litar på, som rådde mig att under inga omständigheter ge honom några pengar - utan förklara att jag jobbar här volontärt och inte har några pengar att ge ut. Usch, vad ont i magen jag fick.
Vi är vänner, men jag litar inte på honom, jag vill inte låna ut pengar till honom. Men hur kan jag se honom i ögonen om jag nekar honom pengar? Samtidigt som jag kommer körande på en moppe som kostade fyra gånger de pengar han ber om. Samtidigt som jag är finklädd i kläder som i nypris tillsammans kostade de pengar han ber om.
Jag har ju pengarna, och mer därtill. Men jag vill inte ge dem till honom. Så jag gjorde som mina vänner sa. Jag spelade ut volontär-kortet. Väntade mig att han skulle bli sur, men han sa att han förstod och att det var okej. Jag mådde ännu sämre. Kanske borde jag ge honom pengarna ändå? Om han var en "bad person", som mina vänner säger att han är, så borde han väl ha blivit arg?
Åh! Kanske är jag hellre den naiva, godtrogna tjejen som blir av med 1500 spänn än den snåla västerlänningen som inte lånar ut pengar till en kompis? Men samtidigt ber mina "riktiga" vänner, de som aldrig ta emot ens en tjuga från mig, att inte ge honom pengar.
Hoja.
Igår blev jag tvungen att säga till Hanh, ansiktsmassösen, att sluta skicka 25 sms per dag och böna och be om att jag ska spela badminton med henne, komma och äta middag så hon kan presentera mig för sina kompisar, gå med henne till marknaden eller till ett tempel och bli arg och sur när jag säger nej. Så kan det tydligen gå när man tackar ja till allt. Man får en halv-obsessed student på halsen och blir tvungen att göra henne ledsen genom att säga att hon ska hålla sig borta. Hon bönade och bad om en ny chans, och just det gjorde mig ännu mindre sugen på att ge henne den.
Dr Chanh säger att det är vietnamesisk kultur, att jag inte borde ge ut mitt telefonnummer till studenter för då får jag dem på halsen. Men Hanh är den första riktigt psyko-efterhängsna jag träffat på i Vietnam, så än så länge vill jag gå efter MFS-kursens devis: det finns kufar och skitstövlar i alla kulturer, så ibland handlar det inte om kultur - utan att man haft otur och stött på någon dumming. Inte för att Hanh är en dumming. Men nog så efterhängsen.
Idag fick jag ett oväntat, till en början trevligt telefonsamtal. Som tog en mindre trevlig vändning när personen i andra änden, som jag känner sedan "länge" men aldrig riktigt litat på, bad mig låna ut 200 dollar. Jag har tidigare blivit varnad för att låna ut pengar just till denna person x, och kände instinktivt att det här inte var något jag ville göra. Jag konsulterade de vänner jag litar på, som rådde mig att under inga omständigheter ge honom några pengar - utan förklara att jag jobbar här volontärt och inte har några pengar att ge ut. Usch, vad ont i magen jag fick.
Vi är vänner, men jag litar inte på honom, jag vill inte låna ut pengar till honom. Men hur kan jag se honom i ögonen om jag nekar honom pengar? Samtidigt som jag kommer körande på en moppe som kostade fyra gånger de pengar han ber om. Samtidigt som jag är finklädd i kläder som i nypris tillsammans kostade de pengar han ber om.
Jag har ju pengarna, och mer därtill. Men jag vill inte ge dem till honom. Så jag gjorde som mina vänner sa. Jag spelade ut volontär-kortet. Väntade mig att han skulle bli sur, men han sa att han förstod och att det var okej. Jag mådde ännu sämre. Kanske borde jag ge honom pengarna ändå? Om han var en "bad person", som mina vänner säger att han är, så borde han väl ha blivit arg?
Åh! Kanske är jag hellre den naiva, godtrogna tjejen som blir av med 1500 spänn än den snåla västerlänningen som inte lånar ut pengar till en kompis? Men samtidigt ber mina "riktiga" vänner, de som aldrig ta emot ens en tjuga från mig, att inte ge honom pengar.
Hoja.
Vietnam 24: Folk och folk
Det är mycket som är otroligt annorlunda när man jämför den vietnamesiska kulturen med den svenska. Att de äter huvudet - med näbb och tuppkam och allt kvar - på kycklingen, att de säger ja när de borde säga nej, att vietnamesiska män "äter ris hemma och nudlar ute", att de ljuger till höger och vänster, att de använder whitening tvål och bodylotion... Listan kan göras lång.
Det mesta som är annorlunda med den vietnamesiska kulturen skulle jag ändå vilja påstå att jag gillar. Det är ju därför jag är här, annars kunde jag lika gärna stanna hemma. Jag gillar att ha hittat ett land som McD inte har kommit till ännu. Som fortfarande i viss mån står utanför globaliseringen - även om det inte kommer stå sig länge till.
Det som jag inte gillar kan jag oftast åtminstone acceptera. Jag kan analysera vietnameserna, varför de resonerar som de gör och varför det inte stämmer med vad jag tycker. Jag kan se var vi tycker annorlunda och kan acceptera att det får vara så. Att det inte nödvändigtvis behöver vara de som har fel och jag som har rätt, eller vice versa. Det är annorlunda bara.
Vad jag däremot bara blir fruktansvärt frustrerad, förbannad och allmänt hatisk mot är när jag hör talas om hur vietnameserna ser på ofödda barn. Hur de flesta, inte alla ska påpekas, hoppas på pojkar. Hur kvinnorna känner sig som misslyckanden om de föder fram en flicka, särskilt om det är den förstfödda. De skulle bara veta hur det funkar, det här med ägg och spermier.
Jag och andra lillasyster Nga diskuterade detta över middagen ikväll. Hon berättade om hur hon vet att hennes pappa alltid älskar henne och är stolt över henne, men att hon också vet att han alltid har önskat att hon skulle blivit en pojke istället. Trots att hon har en storebror. Att det alltid finns en underton av besvikelse i deras relation. Hon beskriver hur hon känner att hennes pappa älskar hennes (manlige) kusin på ett annat, mer självklart, sätt än han älskar henne. Mer som sin egen son än han älskar sin egen dotter som sin egen dotter.
Så hon hanterar det på det sätt vi alla skulle hantera det. Hon försöker vara en så god dotter som möjligt, utan att någonsin känna att hon duger. Hon åker till det kalla landet på andra sidan jorden med knackig engelska och utan att någonsin ha varit utomlands tidigare. I hopp om att kunna leva upp till sin storebror, eller bara till sig själv, hade hon bara fötts med en snopp.
Det är så helvetes jävla sjukt så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Det mesta som är annorlunda med den vietnamesiska kulturen skulle jag ändå vilja påstå att jag gillar. Det är ju därför jag är här, annars kunde jag lika gärna stanna hemma. Jag gillar att ha hittat ett land som McD inte har kommit till ännu. Som fortfarande i viss mån står utanför globaliseringen - även om det inte kommer stå sig länge till.
Det som jag inte gillar kan jag oftast åtminstone acceptera. Jag kan analysera vietnameserna, varför de resonerar som de gör och varför det inte stämmer med vad jag tycker. Jag kan se var vi tycker annorlunda och kan acceptera att det får vara så. Att det inte nödvändigtvis behöver vara de som har fel och jag som har rätt, eller vice versa. Det är annorlunda bara.
Vad jag däremot bara blir fruktansvärt frustrerad, förbannad och allmänt hatisk mot är när jag hör talas om hur vietnameserna ser på ofödda barn. Hur de flesta, inte alla ska påpekas, hoppas på pojkar. Hur kvinnorna känner sig som misslyckanden om de föder fram en flicka, särskilt om det är den förstfödda. De skulle bara veta hur det funkar, det här med ägg och spermier.
Jag och andra lillasyster Nga diskuterade detta över middagen ikväll. Hon berättade om hur hon vet att hennes pappa alltid älskar henne och är stolt över henne, men att hon också vet att han alltid har önskat att hon skulle blivit en pojke istället. Trots att hon har en storebror. Att det alltid finns en underton av besvikelse i deras relation. Hon beskriver hur hon känner att hennes pappa älskar hennes (manlige) kusin på ett annat, mer självklart, sätt än han älskar henne. Mer som sin egen son än han älskar sin egen dotter som sin egen dotter.
Så hon hanterar det på det sätt vi alla skulle hantera det. Hon försöker vara en så god dotter som möjligt, utan att någonsin känna att hon duger. Hon åker till det kalla landet på andra sidan jorden med knackig engelska och utan att någonsin ha varit utomlands tidigare. I hopp om att kunna leva upp till sin storebror, eller bara till sig själv, hade hon bara fötts med en snopp.
Det är så helvetes jävla sjukt så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vietnam 23: Händelser en onsdag
Jag såg en viting idag!
Ja, nu är ju det inte sådär jättesensationellt. Åker man in till Hoan Kiem, där de flesta hotellen ligger, så ser man dem i parti och minut. Men detta var i mitt egna hood, hon kom ut från "mitt" supermarket. Här växer vi inte på trän direkt, vi vitingar. Har väl sett några icke-vietnamesiska gästlärare på campus några gånger, men detta var den första jag såg ute på gatan. Och jag fick lite av en aha-upplevelse över varför jag blir så utstirrad när jag vandrar gatan fram. Vi ser verkligen konstiga ut. Hon stack ut. Så hade hon ändå inte knallblont hår, som en annan, utan diskretare brunt.
Jag stirrade på henne som vietnameserna stirrar på mig. Vad gör hon här? Var kommer hon ifrån? Bor hon här för en längre tid? Bor hon i närheten? Vill hon bli min kompis? Kanske är det precis det vietnameserna tänker när de stirrar ut mig. Kanske inte. Hon kastade en blick på mig och tittade sedan framåt igen. Inte alls lika fascinerad av mig som jag var av henne. Hon ville nog inte bli min kompis. Och det är okej. Alla andra dagar i veckan klarar jag mig utmärkt utan västerländskt sällskap. Men just idag hade det varit skönt att ha någon från min sida av världen att diskutera med.
Jag fortsatte min sökning efter nytt massageställe istället, då mitt och Maddes gamla ställe har blivit alldeles för hårdhänt. Hade spanat in ett från moppen som låg i grannskapet och såg rätt fräscht ut. Stor, öppen ingång med blåa, icke-neonlysande, skyltar. Såg inte så massage++ ut helt enkelt. Så jag stegade in och fick följa med några trappor upp.
Där väntade en ångbastu där jag helst inte ville röra någonting. Kanske bara blev nojig över vilka som suttit där innan mig. Sedan kom jag ut till massagerummet och massagebädden stod ställd mot väggen. Det är ju inte optimalt om man vill kunna gå runt bordet, tänkte jag. Inget hål i madrassen att stoppa ner fejjan i fanns det heller. Det här används nog inte primärt till massage, tänkte jag, när min massös började slumpmässigt massera mina muskler. Lite vad, lite arm, lite rumpa, lite nacke och sedan lite fot. Ingen ordning alls. Kändes inte som att helkroppsmassage var hennes primära arbetsuppgift, om vi säger som så. Därför blev det ruskigt spännande när hon hoppade upp och började gå på min rygg. Rullstol - here I come, hann jag tänka innan det knakade till högre än jag någonsin hört min egen kropp knaka mellan mina skulderblad. Jag gav ifrån mig ett skratt av ren lycka att jag fortfarande levde, med all känsel i behåll. Jag blev orolig varje gång hennes händer vandrade närmare gluteus maximus, men hon höll sig på banan. Hade jag varit kille hade det nog varit en annan sak. Hon gjorde en mycket lustig hårbottennmassage, som gick ut på att tvinna slingor av håret och sedan på något sätt snärta till. Kändes mycket lättsammare än när hon tog tag om min nacke och vred huvudet åt sidan och knakade till så att jag trodde att hela huvudet hade lossnat. Nytt glädjetjut över att jag fortfarande levde. Trots att jag långa stunder fick ligga på helspänn, antingen orolig för att massagen skulle ta en otrevlig vändning eller att hon skulle knäcka min rygg/nacke/valfritt annat ben i kroppen, var jag märkbart lättare i kroppen när jag betalade mina 40 kronor och stegade ut. Hur mycket det berodde på massagen kontra att ha en hel, frisk kropp kan man ju fundera på, dock.
Ja, nu är ju det inte sådär jättesensationellt. Åker man in till Hoan Kiem, där de flesta hotellen ligger, så ser man dem i parti och minut. Men detta var i mitt egna hood, hon kom ut från "mitt" supermarket. Här växer vi inte på trän direkt, vi vitingar. Har väl sett några icke-vietnamesiska gästlärare på campus några gånger, men detta var den första jag såg ute på gatan. Och jag fick lite av en aha-upplevelse över varför jag blir så utstirrad när jag vandrar gatan fram. Vi ser verkligen konstiga ut. Hon stack ut. Så hade hon ändå inte knallblont hår, som en annan, utan diskretare brunt.
Jag stirrade på henne som vietnameserna stirrar på mig. Vad gör hon här? Var kommer hon ifrån? Bor hon här för en längre tid? Bor hon i närheten? Vill hon bli min kompis? Kanske är det precis det vietnameserna tänker när de stirrar ut mig. Kanske inte. Hon kastade en blick på mig och tittade sedan framåt igen. Inte alls lika fascinerad av mig som jag var av henne. Hon ville nog inte bli min kompis. Och det är okej. Alla andra dagar i veckan klarar jag mig utmärkt utan västerländskt sällskap. Men just idag hade det varit skönt att ha någon från min sida av världen att diskutera med.
Jag fortsatte min sökning efter nytt massageställe istället, då mitt och Maddes gamla ställe har blivit alldeles för hårdhänt. Hade spanat in ett från moppen som låg i grannskapet och såg rätt fräscht ut. Stor, öppen ingång med blåa, icke-neonlysande, skyltar. Såg inte så massage++ ut helt enkelt. Så jag stegade in och fick följa med några trappor upp.
Där väntade en ångbastu där jag helst inte ville röra någonting. Kanske bara blev nojig över vilka som suttit där innan mig. Sedan kom jag ut till massagerummet och massagebädden stod ställd mot väggen. Det är ju inte optimalt om man vill kunna gå runt bordet, tänkte jag. Inget hål i madrassen att stoppa ner fejjan i fanns det heller. Det här används nog inte primärt till massage, tänkte jag, när min massös började slumpmässigt massera mina muskler. Lite vad, lite arm, lite rumpa, lite nacke och sedan lite fot. Ingen ordning alls. Kändes inte som att helkroppsmassage var hennes primära arbetsuppgift, om vi säger som så. Därför blev det ruskigt spännande när hon hoppade upp och började gå på min rygg. Rullstol - here I come, hann jag tänka innan det knakade till högre än jag någonsin hört min egen kropp knaka mellan mina skulderblad. Jag gav ifrån mig ett skratt av ren lycka att jag fortfarande levde, med all känsel i behåll. Jag blev orolig varje gång hennes händer vandrade närmare gluteus maximus, men hon höll sig på banan. Hade jag varit kille hade det nog varit en annan sak. Hon gjorde en mycket lustig hårbottennmassage, som gick ut på att tvinna slingor av håret och sedan på något sätt snärta till. Kändes mycket lättsammare än när hon tog tag om min nacke och vred huvudet åt sidan och knakade till så att jag trodde att hela huvudet hade lossnat. Nytt glädjetjut över att jag fortfarande levde. Trots att jag långa stunder fick ligga på helspänn, antingen orolig för att massagen skulle ta en otrevlig vändning eller att hon skulle knäcka min rygg/nacke/valfritt annat ben i kroppen, var jag märkbart lättare i kroppen när jag betalade mina 40 kronor och stegade ut. Hur mycket det berodde på massagen kontra att ha en hel, frisk kropp kan man ju fundera på, dock.
Vietnam 22: Så dödar vi planeten lite till
Jag har gode så dåligt samvete över att jag pruttar omkring på min moppe och bidrar till den sjukt dåliga luften i Hanoi och att vår planet dör lite mer dag för dag. Men jag vet inte riktigt vad alternativet är. Tänkte först på cykel, men dömde ut det som för farligt. Måste ju ändå vara i trafiken, utan de möjligheter att gasa, väja och svänga som man har på moppen. Det finns förvisso ett ganska vältäckande bussnät i Hanoi och det är billigt att åka buss. Men de tar sig ju knappt fram i trafiken för alla moppar, bussjäklarna. Dessutom funkar de nog bara sådär på kvällar. Jag skulle ju kunna kombinera bussar med xe om, moppetaxi, förstås. Men man vet aldrig med de där xe om-förarna. Helt plötsligt att har man åkt en bit när man inser att han kör lite svajigt och luktar sprit. Tagit sig några sluringar för mycket i väntan på nästa kund, som råkade vara jag. Sen är det jobbigt att behöva deala med dem också.
Alltså pruttar jag runt på min moppe. Förlåt moder jord. Men jag mår i alla fall dåligt för det.
Ikväll slogs alla mina mopperekord. Vietnam slog Singapore i semifinalen i SEA games. Vi snackar fotboll. Jag och Kiem drack öl och kollade matchen på en bar. Folk var som tokiga och dansade på borden när Vietnam gjorde mål. I love it. När matchen var klar, 4-1, drog vi ner till sjön. Det gjorde cirka en miljon andra moppar också. Jag skojar inte. Det var ett enda rött hav av viet-flaggor och moppelampor. Det sjöngs, viftades med flaggor och dansades på rullande moppar. Förstå vad de älskar sitt land, vietnameserna. Det här var ändå "bara" deras U23-landslag som slog Singapores U23 i en semifinal i Sydostasienspelen. Och de firar som att de inte fanns en morgondag.
Jag bara satt på moppen och tittade på och skrattade rakt ut av all glädje jag omgärdades av. Sedan köpte vi en flagga och gav oss in i folk- och moppemyllret. Det varvades motorer som aldrig förr och vi sjöng "Viet Nam! Ho Chi Minh! Viet Nam! Ho Chi Minh!" Den gamla dängan. Att köra 500 meter tog en timme, för folk ville mest varva sina motorer och vifta med flaggorna. Alla blev, som vanligt, extra glada av att se en blond tjej i skaran och jag fick nya kompisar i parti och minut. Och moder jord dog lite till.
Alltså pruttar jag runt på min moppe. Förlåt moder jord. Men jag mår i alla fall dåligt för det.
Ikväll slogs alla mina mopperekord. Vietnam slog Singapore i semifinalen i SEA games. Vi snackar fotboll. Jag och Kiem drack öl och kollade matchen på en bar. Folk var som tokiga och dansade på borden när Vietnam gjorde mål. I love it. När matchen var klar, 4-1, drog vi ner till sjön. Det gjorde cirka en miljon andra moppar också. Jag skojar inte. Det var ett enda rött hav av viet-flaggor och moppelampor. Det sjöngs, viftades med flaggor och dansades på rullande moppar. Förstå vad de älskar sitt land, vietnameserna. Det här var ändå "bara" deras U23-landslag som slog Singapores U23 i en semifinal i Sydostasienspelen. Och de firar som att de inte fanns en morgondag.
Jag bara satt på moppen och tittade på och skrattade rakt ut av all glädje jag omgärdades av. Sedan köpte vi en flagga och gav oss in i folk- och moppemyllret. Det varvades motorer som aldrig förr och vi sjöng "Viet Nam! Ho Chi Minh! Viet Nam! Ho Chi Minh!" Den gamla dängan. Att köra 500 meter tog en timme, för folk ville mest varva sina motorer och vifta med flaggorna. Alla blev, som vanligt, extra glada av att se en blond tjej i skaran och jag fick nya kompisar i parti och minut. Och moder jord dog lite till.
Vietnam 21: Mer än tusen ord
Jag skriver tusentals ord om min vistelse och jag vet inte om det är någon annan än jag själv som orkar läsa alla långa haranger. Men det är okej, för jag skriver mest för mig själv. För att jag ska minnas hur det var, sen när jag inte är här längre. Jag skriver som ett sätt att resonera kring saker jag upplever, eftersom jag (än så länge) valt att inte umgås med andra västerlänningar i större utsträckning än att jag hälsar på dem när vi möts på Family Hotel. Genom bloggen kan jag sätta upplevelser, känslor och dilemman i ord och därigenom kunna finna förhållningssätt till dem.
Hur som, så blir det mycket ord på bloggen och lite bilder, än så länge. Så jag tänkte härma niotillfem även idag och kopiera hennes söndagstradition med en bild i timmen. Här kommer min lördag i bilder!
08:00 Vaknade jag av de badmintonspelande vietnamesernas glada utrop och uppspelta studenter som skulle ha lektion i rummet under mitt. Väckarklockan var kanske lite annorlunda men annars var det nog ganska likt ett svenskt uppvaknande en lördag morgon. Grus i ögonen och rufsigt hår. Kanske lite svettigare.
09:00 Hade jag och Lejotti dragit oss nog länge och startade morgonen med att, inte helt olikt våra rutiner i Sverige, kolla vad som hänt i världen och bloggosfären. Vi börjar vara less på att läsa om Tiger och Elin nu.
09:30 Åt jag som vanligt Pho Ga till frukost. Dock inte på mitt vanliga ställe across the street eftersom den goa kvinnan där verkar stänga stället på helgerna - good for her! Och jag saknar inte havregrynsgröt a bit! Konstigt, det trodde jag ändå att jag skulle göra. Men Pho är så varmt och skönt i magen på morgonen.
10:00 Tog jag moppen ut i vimlet och styrde mot Army Hotel. Jag blir bättre och bättre på att köra för var dag och meter som går.
10:30 Gjorde jag 40 sköna, tuffa längder i bassängen på Army Hotel.
11:00 Var det vad vi svenskar skulle kalla solarväder, det vill säga enstaka moln och dryga tjugo grader, och vad vietnameserna kategoriserar som långärmat-väder. Jag hade tursamt nog lyckats få tag i en Viet Nam News med dagens datum - man får se upp när man köper tidningar, de är ofta någon dag gamla - och lade mig och solade lite vid poolen.
12:00 Tog jag med mig tidningen och åt lunch på ett av mina favoritställen i Hanoi, Café Smile. Jag lyckades, med hjälp av Arvids bok, beställa på vietnamesiska. Passionsfruktsjuice och en macka med bacon och grönsaker blev det. Så gott! Jag tänker på dig varje gång jag dricker passionsfruktjuice, Madde. Och mer därtill.
13:00 Hittade jag en parkeringsplats i det ständigt fulla moppegaraget till lill-hondan och återvände till mitt hotellrum.
14:00 Försökte jag kolla på På Spåret på SVT Play men den där retliga gröna cirkeln ville bara cirkulera mitt på Kristian. Jag antar att det handlar om att jag har för seg uppkoppling eller vad säger ni, datanissar?
19:00 Åt jag och Bien middag på Chim Sao. Sötrostade jordnötter. Sallad med råa grönsaker. Färska vårrullar. Så
himla gott!
20:00 Såhär älskar jag Hanoi som mest. På moppen med näsan i goddoftande pojknacke. Med utrymme att kunna njuta av gatulivet som tar plats mitt framför mina ögon. Till skillnad från när jag själv kör.
21:00 Åt vi glass vid Ho Tay.
21:30 Är jag tillbaka på rummet med datorn på magen.
Hur som, så blir det mycket ord på bloggen och lite bilder, än så länge. Så jag tänkte härma niotillfem även idag och kopiera hennes söndagstradition med en bild i timmen. Här kommer min lördag i bilder!
08:00 Vaknade jag av de badmintonspelande vietnamesernas glada utrop och uppspelta studenter som skulle ha lektion i rummet under mitt. Väckarklockan var kanske lite annorlunda men annars var det nog ganska likt ett svenskt uppvaknande en lördag morgon. Grus i ögonen och rufsigt hår. Kanske lite svettigare.
09:00 Hade jag och Lejotti dragit oss nog länge och startade morgonen med att, inte helt olikt våra rutiner i Sverige, kolla vad som hänt i världen och bloggosfären. Vi börjar vara less på att läsa om Tiger och Elin nu.
09:30 Åt jag som vanligt Pho Ga till frukost. Dock inte på mitt vanliga ställe across the street eftersom den goa kvinnan där verkar stänga stället på helgerna - good for her! Och jag saknar inte havregrynsgröt a bit! Konstigt, det trodde jag ändå att jag skulle göra. Men Pho är så varmt och skönt i magen på morgonen.
10:00 Tog jag moppen ut i vimlet och styrde mot Army Hotel. Jag blir bättre och bättre på att köra för var dag och meter som går.
10:30 Gjorde jag 40 sköna, tuffa längder i bassängen på Army Hotel.
11:00 Var det vad vi svenskar skulle kalla solarväder, det vill säga enstaka moln och dryga tjugo grader, och vad vietnameserna kategoriserar som långärmat-väder. Jag hade tursamt nog lyckats få tag i en Viet Nam News med dagens datum - man får se upp när man köper tidningar, de är ofta någon dag gamla - och lade mig och solade lite vid poolen.
12:00 Tog jag med mig tidningen och åt lunch på ett av mina favoritställen i Hanoi, Café Smile. Jag lyckades, med hjälp av Arvids bok, beställa på vietnamesiska. Passionsfruktsjuice och en macka med bacon och grönsaker blev det. Så gott! Jag tänker på dig varje gång jag dricker passionsfruktjuice, Madde. Och mer därtill.
13:00 Hittade jag en parkeringsplats i det ständigt fulla moppegaraget till lill-hondan och återvände till mitt hotellrum.
14:00 Försökte jag kolla på På Spåret på SVT Play men den där retliga gröna cirkeln ville bara cirkulera mitt på Kristian. Jag antar att det handlar om att jag har för seg uppkoppling eller vad säger ni, datanissar?
19:00 Åt jag och Bien middag på Chim Sao. Sötrostade jordnötter. Sallad med råa grönsaker. Färska vårrullar. Så
himla gott!
20:00 Såhär älskar jag Hanoi som mest. På moppen med näsan i goddoftande pojknacke. Med utrymme att kunna njuta av gatulivet som tar plats mitt framför mina ögon. Till skillnad från när jag själv kör.
21:00 Åt vi glass vid Ho Tay.
21:30 Är jag tillbaka på rummet med datorn på magen.
Vietnam 20: Girls' night out!
Det är en riktig fröjd när jag får med mig någon av tjejerna från hotellet så att de får andas en stund. Om det så bara är en kvart på night market. Killarna är ju inga problem att sno med sig på en kaffe eller öl. Men tjejerna. De ska laga mat och se efter barnen och vänta på turister som är på väg från flygplatsen eller tågstationen. Därför var det så underbart kul att ta med Nga till svenska ambassaden ikväll för att titta på luciatåget och tugga på pepparkakor.
Klart det ska lockas hår och sminkas först! Vi skulle ju hitta Nga en svensk, icke-misshandlande man!
Hoa blev också sugen och gick loss med rouget.
Ambassadör Rolf, som vi fick ta i hand och niga för när vi anlände, håller välkomsttal.
Lucian var modern och både sjöng och log. Och fint sjöng de!
Eftersom jag likaså hade på mig en prickig klänning och utvippat hår tänkte jag att det var lika bra att dra en niotillfem-pose också.
Min syster är så fin, så fin!
Obligatorisk Malin och Nga bild!
Klart det ska lockas hår och sminkas först! Vi skulle ju hitta Nga en svensk, icke-misshandlande man!
Hoa blev också sugen och gick loss med rouget.
Ambassadör Rolf, som vi fick ta i hand och niga för när vi anlände, håller välkomsttal.
Lucian var modern och både sjöng och log. Och fint sjöng de!
Eftersom jag likaså hade på mig en prickig klänning och utvippat hår tänkte jag att det var lika bra att dra en niotillfem-pose också.
Min syster är så fin, så fin!
Obligatorisk Malin och Nga bild!Vietnam 19: Antibiotika och mer därtill
Ett stort problem i den vietnamesiska sjukvården är användandet av antibiotikum utan adekvata indikationer. Det var dagens lunchdiskussionsämne för mig och Dr Chanh.
När vi var här första gången var babyn på hotellet, Duc Anh, lite sjuk. Jag och Madde, som dock inte hade nån större erfarenhet från barnsjukvård, tyckte inte att det verkade så farligt eftersom han var uppe och sprang och var ganska pigg. Huong ville dock ändå ta med honom till läkaren, så vi hängde på. Det var en liten privatklinik nära "vårt" barnsjukhus där en läkare från nämnda barnsjukhus drev en klinik på kvällarna när hon var färdigjobbad på barnsjukhuset. Troligtvis inte så mycket av brinnande passion för sitt yrke som för att få pengarna att räcka till. Läkaren undersökte Duc Anh lite snabbt, tog inga prover men skrev ut antibiotika. Till både Duc Anh och hans helt friska storasyster Phuong Anh, bara för säkerhetsskull. Kanske Huong bad om det.
För någon dag sedan kände jag mig som sagt lite krasslig. En helt vanlig förkylning. Ont i halsen, litelite febrig och allmänt trött. Dr Chanh och Trung, som är sjuksköterska, ville som sagt genast ta mig till läkaren. Testa mig för H1N1 samt få antibiotika utskrivet. Det här är inte gemene man vi pratar om. Det är en läkare och en sjuksköterska på ett av de mest ansedda universiteten i Vietnam. Jag lyckades avstyra det och är frisk som en nötkärna idag.
Man kan se två huvudproblem i överanvändning av antibiotika. Det första, på individnivå, är att den sjukes immunförsvar inte får möjlighet att bekämpa infektionen själv och därmed tränas upp till att kunna möta olika virus och bakterier. Det är ju inget större problem om man bara tar någon enstaka kur någon gång, men i exemplet Duc Anh kan det få ganska negativa konsekvenser. Att han får antibiotika så fort han är lite snorig kommer att ha en negativ inverkan på hans immunförsvar så att han får svårare att bekämpa enkla infektioner själv. Det andra problemet ligger på samhällsnivå. När vi äter antibiotika dödar vi av de bakterier som antibiotikan är verksam mot. De bakterier som antibiotikan inte kan ta på får då fritt spelrum att gro till. Detta kan bli farligt om det är antibiotikaresistenta bakterier som vi odlar fram, som vi sedan kan smitta varandra med och vips har de resistenta bakterierna - som har potential att ge svåra infektioner i våra kroppar - ökat i samhället.
När jag pratar med vietnamesiska läkare om detta är de flesta väl medvetna om dessa risker. Så varför skriver de då ut antibiotika i sådana mängder? Svaret stavas pengar. En nyutexaminerad läkare från sex års studier på Hanoi Medical University som får jobb på barnsjukhuset tjänar cirka 1 miljon dong i månaden. Cirka 500 kronor. Med hyra, moppe, mat och försörjning av barn eller föräldrar blir det svårt att få detta att räcka till. Så de jobbar på privata kliniker på kvällarna för att få ihop till födan. Och på klinikerna vill de behålla sina kunder, inkomstbringare. Alltså skriver de ut antibiotika i onödan. Kanske patienten ber om det och hotar att gå till någon annan klinik annars. Kanske har kliniken ett avtal med apoteket som ger den inkomst om de skriver ut recept på antibiotika.
Ett annat sätt för läkare, och sjuksköterskor - som har samma ingångslön - att dryga ut kassan, är att se till att få pengar under bordet från sina patienter. Innan exempelvis en operation är det gängse tillvägagångssätt att närstående till patienten besöker kirurgen i hans privata hem för att lämna över ett kuvert med pengar inför operationen. För att kirurgen ska ha rätt "psykologi" när han opererar just den patienten nästkommande dag. Eller ett kuvert till avdelningssjuksköterskan så att hon ska vara i rätt "psykologi" när hon vårdar just den patienten.
Ett annat sätt att få ihop pengar går ut på att pracka på de stackars patienterna, som inte sällan är fattiga bönder från landsbygden som inte ens har råd att äta i sjukhusrestaurangen där ett mål mat kostar 3 kr, en massa undersökningar. Somliga kanske mer eller mindre nödvändiga än andra. Men det är ju svårt för patienterna att bedöma. För varje undersökning, typ ett enkelt blodprov eller en röntgen, får patienten betala pengar till sjukhuset. Dessa samlas i en kassa som sedan kan delas upp och läggas på läkarna och sjuksköterskornas låga grundlöner. Gissa om läkarna blir benägna att ordinera en extra röntgen?
Man kan bli uppgiven, man kan tycka att läkarna sviker Hippokrates läkared om att aldrig skada. Men samtidigt förstår jag dem. I det korta loppet gör de ingen skada, och det kanske är deras sätt att kunna betala för sin dotters universitetsutbildning. Man kan sucka om att Vietnam och vietnameserna är genomkorrupta. Man kan göra det på ett avståndstagande sätt. Säga att sådär skulle det aldrig funka i Sverige. Men jag har svårt att tro att vi inte skulle göra precis likadant, om vi stod i deras skor. Om det var sättet att sätta mat på bordet.
Självklart känns det lönlöst att vi i Sverige försöker minska antibiotikakonsumtionen med olika projekt och nätverk, när man här kan få det utskrivet på en kvart. Vilken nytta gör STRAMA i Sverige när Vietnam snart kokar över med resistenta bakterier? Som i vår globaliserade värld snart finns även i Sverige. Vilken nytta gör vår sparsamhet när man kan höpa ciprofloxacin över disk i Polen?
Men att kämpa mot antibiotikaresistensen känns som ett lyxproblem när man ser hur de lever här. Här handlar det om att få patienten att överleva en lunginflammation, att ha en patient per säng, att få mat på bordet. Det där med att bekämpa resistenta bakterier får komma lite senare.
När vi var här första gången var babyn på hotellet, Duc Anh, lite sjuk. Jag och Madde, som dock inte hade nån större erfarenhet från barnsjukvård, tyckte inte att det verkade så farligt eftersom han var uppe och sprang och var ganska pigg. Huong ville dock ändå ta med honom till läkaren, så vi hängde på. Det var en liten privatklinik nära "vårt" barnsjukhus där en läkare från nämnda barnsjukhus drev en klinik på kvällarna när hon var färdigjobbad på barnsjukhuset. Troligtvis inte så mycket av brinnande passion för sitt yrke som för att få pengarna att räcka till. Läkaren undersökte Duc Anh lite snabbt, tog inga prover men skrev ut antibiotika. Till både Duc Anh och hans helt friska storasyster Phuong Anh, bara för säkerhetsskull. Kanske Huong bad om det.
För någon dag sedan kände jag mig som sagt lite krasslig. En helt vanlig förkylning. Ont i halsen, litelite febrig och allmänt trött. Dr Chanh och Trung, som är sjuksköterska, ville som sagt genast ta mig till läkaren. Testa mig för H1N1 samt få antibiotika utskrivet. Det här är inte gemene man vi pratar om. Det är en läkare och en sjuksköterska på ett av de mest ansedda universiteten i Vietnam. Jag lyckades avstyra det och är frisk som en nötkärna idag.
Man kan se två huvudproblem i överanvändning av antibiotika. Det första, på individnivå, är att den sjukes immunförsvar inte får möjlighet att bekämpa infektionen själv och därmed tränas upp till att kunna möta olika virus och bakterier. Det är ju inget större problem om man bara tar någon enstaka kur någon gång, men i exemplet Duc Anh kan det få ganska negativa konsekvenser. Att han får antibiotika så fort han är lite snorig kommer att ha en negativ inverkan på hans immunförsvar så att han får svårare att bekämpa enkla infektioner själv. Det andra problemet ligger på samhällsnivå. När vi äter antibiotika dödar vi av de bakterier som antibiotikan är verksam mot. De bakterier som antibiotikan inte kan ta på får då fritt spelrum att gro till. Detta kan bli farligt om det är antibiotikaresistenta bakterier som vi odlar fram, som vi sedan kan smitta varandra med och vips har de resistenta bakterierna - som har potential att ge svåra infektioner i våra kroppar - ökat i samhället.
När jag pratar med vietnamesiska läkare om detta är de flesta väl medvetna om dessa risker. Så varför skriver de då ut antibiotika i sådana mängder? Svaret stavas pengar. En nyutexaminerad läkare från sex års studier på Hanoi Medical University som får jobb på barnsjukhuset tjänar cirka 1 miljon dong i månaden. Cirka 500 kronor. Med hyra, moppe, mat och försörjning av barn eller föräldrar blir det svårt att få detta att räcka till. Så de jobbar på privata kliniker på kvällarna för att få ihop till födan. Och på klinikerna vill de behålla sina kunder, inkomstbringare. Alltså skriver de ut antibiotika i onödan. Kanske patienten ber om det och hotar att gå till någon annan klinik annars. Kanske har kliniken ett avtal med apoteket som ger den inkomst om de skriver ut recept på antibiotika.
Ett annat sätt för läkare, och sjuksköterskor - som har samma ingångslön - att dryga ut kassan, är att se till att få pengar under bordet från sina patienter. Innan exempelvis en operation är det gängse tillvägagångssätt att närstående till patienten besöker kirurgen i hans privata hem för att lämna över ett kuvert med pengar inför operationen. För att kirurgen ska ha rätt "psykologi" när han opererar just den patienten nästkommande dag. Eller ett kuvert till avdelningssjuksköterskan så att hon ska vara i rätt "psykologi" när hon vårdar just den patienten.
Ett annat sätt att få ihop pengar går ut på att pracka på de stackars patienterna, som inte sällan är fattiga bönder från landsbygden som inte ens har råd att äta i sjukhusrestaurangen där ett mål mat kostar 3 kr, en massa undersökningar. Somliga kanske mer eller mindre nödvändiga än andra. Men det är ju svårt för patienterna att bedöma. För varje undersökning, typ ett enkelt blodprov eller en röntgen, får patienten betala pengar till sjukhuset. Dessa samlas i en kassa som sedan kan delas upp och läggas på läkarna och sjuksköterskornas låga grundlöner. Gissa om läkarna blir benägna att ordinera en extra röntgen?
Man kan bli uppgiven, man kan tycka att läkarna sviker Hippokrates läkared om att aldrig skada. Men samtidigt förstår jag dem. I det korta loppet gör de ingen skada, och det kanske är deras sätt att kunna betala för sin dotters universitetsutbildning. Man kan sucka om att Vietnam och vietnameserna är genomkorrupta. Man kan göra det på ett avståndstagande sätt. Säga att sådär skulle det aldrig funka i Sverige. Men jag har svårt att tro att vi inte skulle göra precis likadant, om vi stod i deras skor. Om det var sättet att sätta mat på bordet.
Självklart känns det lönlöst att vi i Sverige försöker minska antibiotikakonsumtionen med olika projekt och nätverk, när man här kan få det utskrivet på en kvart. Vilken nytta gör STRAMA i Sverige när Vietnam snart kokar över med resistenta bakterier? Som i vår globaliserade värld snart finns även i Sverige. Vilken nytta gör vår sparsamhet när man kan höpa ciprofloxacin över disk i Polen?
Men att kämpa mot antibiotikaresistensen känns som ett lyxproblem när man ser hur de lever här. Här handlar det om att få patienten att överleva en lunginflammation, att ha en patient per säng, att få mat på bordet. Det där med att bekämpa resistenta bakterier får komma lite senare.
Vietnam 18: Soft Skills
Viet Nam News skriver idag om vietnamesiska universitetsstudenters behov av att bemästra så kallade Soft Skills, såsom exempelvis att kommunicera, vid sidan av sin akademiska utbildning. Tänk vilken himla tur att jag är här då för att föreläsa om just kommunikation!
Jag chattade med solfläckens bror Hung häromdagen. Han var lite nedslagen då han hade varit ute och letat efter jobb hela dagen men inte fått något napp. Han var besviken, för han hade blivit ombedd att genomföra IQ-test på flera av företagen och han hade inte fått så bra resultat. Jag försökte pigga upp honom dels genom att säga att om han övar lite kan han säkert bättra på sina resultat men framförallt hur puckade jag tyckte företagen var som gav honom IQ-test. Att det finns andra intelligenser och kvalitéer hos honom som arbetsgivaren borde vara mer intresserade av. Han förstod nog vad jag menade, men förklarade att det inte stämde med det vietnamesiska synsättet på kvalifikationer och intelligens.
Och jag märker det när jag ständigt får höra hur intelligenta vietnamesiska studenter är. Jag nickar och håller med, men funderar också över om det är allt de behöver vara? Ska det vara deras främsta tillgång? Som patient skulle jag nog hellre bli vårdad av en empatisk än en intelligent sjuksköterska? Om man inte kan få båda i samma paket alltså.
Jag chattade med solfläckens bror Hung häromdagen. Han var lite nedslagen då han hade varit ute och letat efter jobb hela dagen men inte fått något napp. Han var besviken, för han hade blivit ombedd att genomföra IQ-test på flera av företagen och han hade inte fått så bra resultat. Jag försökte pigga upp honom dels genom att säga att om han övar lite kan han säkert bättra på sina resultat men framförallt hur puckade jag tyckte företagen var som gav honom IQ-test. Att det finns andra intelligenser och kvalitéer hos honom som arbetsgivaren borde vara mer intresserade av. Han förstod nog vad jag menade, men förklarade att det inte stämde med det vietnamesiska synsättet på kvalifikationer och intelligens.
Och jag märker det när jag ständigt får höra hur intelligenta vietnamesiska studenter är. Jag nickar och håller med, men funderar också över om det är allt de behöver vara? Ska det vara deras främsta tillgång? Som patient skulle jag nog hellre bli vårdad av en empatisk än en intelligent sjuksköterska? Om man inte kan få båda i samma paket alltså.
Vietnam 17: Etik och moral och pengar
Jag vet inte riktigt varför det kommer sig att jag har fått mottaga en del dolda tiggerier denna gången när jag varit så "förskonad" från dem tidigare. Kanske beror det på att jag inte är student längre, utan har ett jobb. Eller att jag ska vara här i sex månader så jag är värd att försöka mjölka. Kanske beror det på att jag umgås mer med andra vietnameser än familjen på Family Hotel. Hur som, dyker det ibland upp hemska historier om familjemedlemmar som inte har råd med sjukvård. Eller en bror som inte har råd att skaffa mat. Kanske i kombination med att systern går på ett av Vietnams finaste universitet, som därmed inte är gratis.
Och jag älskar verkligen vietnameserna. Jag vill vara deras syster. När jag rotat mig lite mer vill jag engagera mig mer i välgörenhetsprojekt här. Kanske bli volontär på en SOS barnby som enligt utsago finns runt hörnet från där jag bor. Jag vill hjälpa dem till bättre liv. Jag kan tänka mig att leva utan många av de lyxvaror jag förtär i Sverige, för att istället kunna hjälpa en vietnamesisk syster eller broder.
För min lillasyster Nga skulle jag kunna skära av mig min ena arm om det garanterade att hon kunde få gå klart universitetet, hitta sig ett bra jobb och gifta sig med en bra, icke-misshandlande, man. Men när människor jag knappt känner börjar berätta om sina svårigheter. Eller när en kvinna med sitt lilla barn kommer förbi och tigger när jag sitter och dricker öl. Då blir det tvärstopp. Då håller jag hårt i min plånbok. Fastän en tia eller tjuga från mig kanske skulle vara mycket värt för dem.
Jag vet inte riktigt varför jag reagerar såhär. Är inte speciellt stolt över det. Tänker att det kanske är något kulturellt som jag har med mig? Att så länge människan har lite värdighet kvar och inte rätt ut ber om pengar, så hjälper jag dem gärna. Enligt svensk modell.
Och jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Jag går efter min magkänsla. Jag har inga problem med att ge de människor jag håller nära mitt hjärta av de pengar som jag har. Men de som tigger, de som kanske behöver pengarna allra mest, de ignorerar jag. De som, efter att ha pratat med mig i fem minuter, börjar beskriva hur fattiga de är. De får ingenting från mig.
Åh! Hur gör man rätt och hur gör man fel?
Och jag älskar verkligen vietnameserna. Jag vill vara deras syster. När jag rotat mig lite mer vill jag engagera mig mer i välgörenhetsprojekt här. Kanske bli volontär på en SOS barnby som enligt utsago finns runt hörnet från där jag bor. Jag vill hjälpa dem till bättre liv. Jag kan tänka mig att leva utan många av de lyxvaror jag förtär i Sverige, för att istället kunna hjälpa en vietnamesisk syster eller broder.
För min lillasyster Nga skulle jag kunna skära av mig min ena arm om det garanterade att hon kunde få gå klart universitetet, hitta sig ett bra jobb och gifta sig med en bra, icke-misshandlande, man. Men när människor jag knappt känner börjar berätta om sina svårigheter. Eller när en kvinna med sitt lilla barn kommer förbi och tigger när jag sitter och dricker öl. Då blir det tvärstopp. Då håller jag hårt i min plånbok. Fastän en tia eller tjuga från mig kanske skulle vara mycket värt för dem.
Jag vet inte riktigt varför jag reagerar såhär. Är inte speciellt stolt över det. Tänker att det kanske är något kulturellt som jag har med mig? Att så länge människan har lite värdighet kvar och inte rätt ut ber om pengar, så hjälper jag dem gärna. Enligt svensk modell.
Och jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel. Jag går efter min magkänsla. Jag har inga problem med att ge de människor jag håller nära mitt hjärta av de pengar som jag har. Men de som tigger, de som kanske behöver pengarna allra mest, de ignorerar jag. De som, efter att ha pratat med mig i fem minuter, börjar beskriva hur fattiga de är. De får ingenting från mig.
Åh! Hur gör man rätt och hur gör man fel?
Vietnam 16: Diarrheas och sånt!
Min mage står pall för all vietnamesisk mat. Jag äter snäckor fångade i en av mest förorenade sjöarna i staden där döda fiskar ligger och flyter. Magen står pall. Jag äter kycklingkött rödare än blodig oxfilé. Magen står pall. Jag äter middagen på Family Hotel, som enligt vanlig ordning har stått framme en halvtimme eller timme i väntan på att alla ska samlas. Magen står pall. Jag äter gristarm. Magen står pall. Jag äter hund. Magen står pall. Jag äter frukt uppskuren med taffligt rengjorda knivar. Magen står pall. Jag äter kött som legat ute i tjugogradig värme hela dagen, på en träpall på trottoaren, framför en kvinna som sitter och plockar löss ur sin dotters hår mellan kunderna. Magen står pall.
Nya lillasyster Nga tar med mig ut på middag. Det blir flottig burgare, flottiga strips och läsk på inhemsk snabbmatsrestaurang, i avsaknad av McDonalds. Bara en sån grej, att McD inte finns i detta landet alltså. Det är ju nog för att älska det.
Bara känslan av maten. Inte för att flottiga burgare och flottiga strips är den svenska paradrätten. Ännu. Men ändå. Var är riset som lägger sig som ett skönt fluff i magen och som man kan skyffla i sig hur mycket som helst av utan att känna att man svullar? Och sedan, några timmar efter matintag. Knip i magen och allmän uppkördhet. Spring på toa. Vietnam - Västerlandet 1-0.
On a different food note, så tog kollegan Trung med mig ut på lunch idag. Vi hamnade på ett ställe där man åt med bestick. Udda. Det var ändå ett viet-ställe, med ris och nudlar. Men också bestick. Första gången jag åt med bestick sedan jag kom hit. Och jag var så klumpig! De var så stora och tunga och glidiga i handen och jag tappade dem hela tiden. Trung skrattade åt den lilla blonda flickan och hjälpte mig att skära upp köttet. Sedan frågade han om han skulle be om pinnar åt mig.
Mer och mer vietnames för var dag som går.
Nya lillasyster Nga tar med mig ut på middag. Det blir flottig burgare, flottiga strips och läsk på inhemsk snabbmatsrestaurang, i avsaknad av McDonalds. Bara en sån grej, att McD inte finns i detta landet alltså. Det är ju nog för att älska det.
Bara känslan av maten. Inte för att flottiga burgare och flottiga strips är den svenska paradrätten. Ännu. Men ändå. Var är riset som lägger sig som ett skönt fluff i magen och som man kan skyffla i sig hur mycket som helst av utan att känna att man svullar? Och sedan, några timmar efter matintag. Knip i magen och allmän uppkördhet. Spring på toa. Vietnam - Västerlandet 1-0.
On a different food note, så tog kollegan Trung med mig ut på lunch idag. Vi hamnade på ett ställe där man åt med bestick. Udda. Det var ändå ett viet-ställe, med ris och nudlar. Men också bestick. Första gången jag åt med bestick sedan jag kom hit. Och jag var så klumpig! De var så stora och tunga och glidiga i handen och jag tappade dem hela tiden. Trung skrattade åt den lilla blonda flickan och hjälpte mig att skära upp köttet. Sedan frågade han om han skulle be om pinnar åt mig.
Mer och mer vietnames för var dag som går.
Vietnam 15: Cuisine
De är roliga, vietnameserna. Det har ni kanske förstått att jag tycker vid detta laget.
De äter så konstiga saker. Igår var det födelsedagsmiddag för Huong. Hela familjen, inklusive febriga Malin som kom resande ända från Dong Da, samlades på bastmattan på golvet runt en hotpot. Och här slängdes det i grejer. Det var ananas och morötter och alla de olika sorters kål och nudlar och någon slags blodkorv omsluten av tarm och hela räkor och snäckor och bläckfiskar och spädgrisinälvor. Inte var det utan att det tog emot att svälja lite titt som tätt. Men svalde gjorde jag. Och lät dem lasta på mer och mer i min skål fastän jag blev både proppmätt och något orolig i magen av alla konstigheter. För att jag vill vara artig. Inte vill stöta mig med någon.
Idag bjöd jag på Oreo-kakor, sojamjölk, mandariner och crackers med helt vanlig skrattande-ko-ost. Kakor, mjölk och mandariner gick an för nya lillasyster. Men vid kexen tog det stopp. I think I cant eat that. Oh, ok. Are you allergic? No, I think I dont like. Utan att ens smaka sätter hon tvärstopp. För lite salta kex och helt vanlig ost. Okej om det åtminstone hade varit mögelost! Men helt vanlig, ganska smaklös skrattande-ko-ost? Som hon inte ens vågar smaka? Lustiga är vad de är.
De äter så konstiga saker. Igår var det födelsedagsmiddag för Huong. Hela familjen, inklusive febriga Malin som kom resande ända från Dong Da, samlades på bastmattan på golvet runt en hotpot. Och här slängdes det i grejer. Det var ananas och morötter och alla de olika sorters kål och nudlar och någon slags blodkorv omsluten av tarm och hela räkor och snäckor och bläckfiskar och spädgrisinälvor. Inte var det utan att det tog emot att svälja lite titt som tätt. Men svalde gjorde jag. Och lät dem lasta på mer och mer i min skål fastän jag blev både proppmätt och något orolig i magen av alla konstigheter. För att jag vill vara artig. Inte vill stöta mig med någon.
Idag bjöd jag på Oreo-kakor, sojamjölk, mandariner och crackers med helt vanlig skrattande-ko-ost. Kakor, mjölk och mandariner gick an för nya lillasyster. Men vid kexen tog det stopp. I think I cant eat that. Oh, ok. Are you allergic? No, I think I dont like. Utan att ens smaka sätter hon tvärstopp. För lite salta kex och helt vanlig ost. Okej om det åtminstone hade varit mögelost! Men helt vanlig, ganska smaklös skrattande-ko-ost? Som hon inte ens vågar smaka? Lustiga är vad de är.
Vietnam 14: Å andra sidan
När de pratar om en på vietnamesiska och skrattar retfullt utan att vilja säga vad de just har sagt, när saker man sagt i förtroende blir offentligt, när man nästan krockar med moppen, när moppeparkeringen har stängt för att man kommer hem för sent och man inte vet var man ska parkera sin moppe. Då kan man känna sig ganska ensam.
Och på något underligt sätt känns det bra att det känns dåligt. Att det efter tretton hyllande inlägg kom ett mer negativt. Jag älskar att vara här, men det är verkligt. Det är ingen saga. Det har sina ups and downs, även om det mest bara har varit upupup än så länge.
Och på något underligt sätt känns det bra att det känns dåligt. Att det efter tretton hyllande inlägg kom ett mer negativt. Jag älskar att vara här, men det är verkligt. Det är ingen saga. Det har sina ups and downs, även om det mest bara har varit upupup än så länge.
Vietnam 13: Att söka vetenskapliga artiklar
En liten flashback från the good old days för er som numera jobbar som riktiga sjuksköterskor. Back in the good old days letade vi vetenskapliga artiklar om omvårdnad i databaserna Cinahl och PubMed. Dessa kom vi åt genom att logga in på Göteborgs Universitetsbiblioteks hemsida och därifrån öppna databaserna, som biblioteket betalade någon slags abonnemang för.
Idag fungerade UBs hemsida knackigt, och jag frågade fakultetens datasnubbe Binh om hjälp. Oh yes, in Vietnam we do it the illegal way, konstaterar han lakoniskt. Och tar fram någon slags hemsida som presenterar godtyckliga användarnamn och lösenord som funkar till alla olika sorters log in. Sedan öppnar han WHOs databas för artikelsökning med hjälp av dessa. Så, här har du alla möjliga tidsskrifter att söka i, säger han. Inga konstigheter alls.
Det är enna annorlunda.
Idag fungerade UBs hemsida knackigt, och jag frågade fakultetens datasnubbe Binh om hjälp. Oh yes, in Vietnam we do it the illegal way, konstaterar han lakoniskt. Och tar fram någon slags hemsida som presenterar godtyckliga användarnamn och lösenord som funkar till alla olika sorters log in. Sedan öppnar han WHOs databas för artikelsökning med hjälp av dessa. Så, här har du alla möjliga tidsskrifter att söka i, säger han. Inga konstigheter alls.
Det är enna annorlunda.
Vietnam 12: Vietnameser, vietnameser.
I eftermiddag kände jag mig nalta febrig och halsontig och bestämde mig för att dra mig tillbaka till rummet istället för att lyssna på någon slags föreläsning om medicinsk engelska som skulle hållas som ett led i HMUs samarbete med Sydney University. Knappt hade jag lagt mig i sängen innan telefonen ringde. Dr Chanh stod nere i receptionen och skulle ta mig till sjukhuset för att få medicin. Han hade i samråd med vår kollega Trung bestämt att jag skulle H1N1-testas. Jag protesterade dock och Chanh gav med sig när jag lovade att höra av mig om jag känner mig sämre. Jag hann just lägga mig till rätta igen när telefonen ånyo ringde. Nu var det Trung som ville kolla läget och uppmana mig att ringa eller smsa om jag behövde något what-so-ever. Såna är de, vietnameserna. Omtänksamma.
Jag och Chanh blev inbjudna att äta lunch med ett gäng ur vaktstyrkan idag. Knappt hade jag hunnit sätta mig innan Chanh började översätta en av vakternas hyllningstal till mig. Vilken bra, godhjärtad och vacker människa jag är och hur mycket han tyckte om mig. Hur jag skulle vara hans flickvän, hade han inte redan varit gift. Jag kontrade med att fråga, dels om jag inte hade nåt att säga i flickvänsfrågan men framförallt hur han trodde sig veta allt detta om mig utan att ens någonsin ha pratat med mig. Det syns i ditt ansikte, tolkade Chanh fram. Han ser det på hur du ler. På din ödmjuka framtoning och på hur du alltid försöker prata vietnamesiska. Såna är de, vietnameserna. Höjer mig till skyarna innan de ens känner mig. Svårt att förhålla sig till. Är det inställsamhet när det känns så genuint och äkta? Kanske gillar jag bara att höra att jag är bra.
Igår kväll tog nya lillasyster Ngas bror, eller vad vi i Sverige skulle kalla kusin, Bien med mig ut på en tur runt Hanoi. Såna är de, vietnameserna. Gästvänliga. Vi drack kaffe med utsikt över en hårt trafikerad korsning. Jag satte mig först mittemot honom, med ryggen mot trafiken. Han rättade mig dock snabbt och placerade mig brevid honom istället. Så att jag hade utsikt över solnedgången, menade han. Solnedgång över tutande moppar, javisst. Varför inte. Han ville fråga mig en privat fråga, hur mycket pengar jag tjänar. Det fick han och jag passade på att fråga honom detsamma. Jag tjänar 3 miljoner dong i månaden, svarade han. Drygt 1500 kr per månad. Min begagnade moppe kostade 8 miljoner dong. Då har han ändå ett ganska "bra" jobb på ett fint hotell. Några års högskolestudier. Ändå ska han envisas med att betala 28 000 dong för vårt kaffe och 150 000 för den efterföljande middagen. Jag försökte lirka med honom och logiskt förklara varför det rimliga var att jag betalade. Men han var obeveklig och det är så svårt att veta vad man ska göra. Om jag har en kompis som tjänar mycket mer pengar än mig har jag inga problem med att låta henne betala för mig. Men vietnameserna är verkligen bestämda på den här punkten. Sådana är de, vietnameserna. Har de tagit med mig ut så ska de få betala för mig också. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att det alltid ska bli diskussion om pengar. Det blir en svår relation att vårda om jag alltid ska visa att jag har mer pengar än dem. What to do? Förslag emottages gladeligen.
Jag och Chanh blev inbjudna att äta lunch med ett gäng ur vaktstyrkan idag. Knappt hade jag hunnit sätta mig innan Chanh började översätta en av vakternas hyllningstal till mig. Vilken bra, godhjärtad och vacker människa jag är och hur mycket han tyckte om mig. Hur jag skulle vara hans flickvän, hade han inte redan varit gift. Jag kontrade med att fråga, dels om jag inte hade nåt att säga i flickvänsfrågan men framförallt hur han trodde sig veta allt detta om mig utan att ens någonsin ha pratat med mig. Det syns i ditt ansikte, tolkade Chanh fram. Han ser det på hur du ler. På din ödmjuka framtoning och på hur du alltid försöker prata vietnamesiska. Såna är de, vietnameserna. Höjer mig till skyarna innan de ens känner mig. Svårt att förhålla sig till. Är det inställsamhet när det känns så genuint och äkta? Kanske gillar jag bara att höra att jag är bra.
Igår kväll tog nya lillasyster Ngas bror, eller vad vi i Sverige skulle kalla kusin, Bien med mig ut på en tur runt Hanoi. Såna är de, vietnameserna. Gästvänliga. Vi drack kaffe med utsikt över en hårt trafikerad korsning. Jag satte mig först mittemot honom, med ryggen mot trafiken. Han rättade mig dock snabbt och placerade mig brevid honom istället. Så att jag hade utsikt över solnedgången, menade han. Solnedgång över tutande moppar, javisst. Varför inte. Han ville fråga mig en privat fråga, hur mycket pengar jag tjänar. Det fick han och jag passade på att fråga honom detsamma. Jag tjänar 3 miljoner dong i månaden, svarade han. Drygt 1500 kr per månad. Min begagnade moppe kostade 8 miljoner dong. Då har han ändå ett ganska "bra" jobb på ett fint hotell. Några års högskolestudier. Ändå ska han envisas med att betala 28 000 dong för vårt kaffe och 150 000 för den efterföljande middagen. Jag försökte lirka med honom och logiskt förklara varför det rimliga var att jag betalade. Men han var obeveklig och det är så svårt att veta vad man ska göra. Om jag har en kompis som tjänar mycket mer pengar än mig har jag inga problem med att låta henne betala för mig. Men vietnameserna är verkligen bestämda på den här punkten. Sådana är de, vietnameserna. Har de tagit med mig ut så ska de få betala för mig också. Samtidigt tycker jag att det är jobbigt att det alltid ska bli diskussion om pengar. Det blir en svår relation att vårda om jag alltid ska visa att jag har mer pengar än dem. What to do? Förslag emottages gladeligen.
Vietnam 11: Närhet och distans
Ibland blir det sent när jag hänger på Family Hotel. Då ber de mig att sova över, och ska jag inte jobba tidigt nästa morgon stannar jag gärna. Inte så mycket för råttorna som springer omkring i rummet när man ska sova, men för de mysiga stunderna jag får med min lillasyster när vi egentligen borde sova men istället ligger tätt omslingrade och viskar om hemligheter och allmänheter.
Och jag tänker att det är ett annat sätt som jag är annorlunda på i Hanoi. Jag är inte en särskilt touchy-feely person i Sverige. Håller mig norrländskt distanserad till vänner och familj. En kram om året räcker väl.
I Hanoi sitter jag gärna med en vuxen vietnamestjej i famnen. Håller handen när vi går runt sjön. Går armkrok på kvällsmarknaden. Fingrar i varandras hår 24/7. Ger varandra minimassager emellan allt spring med turisterna.
Och visst mår man bättre av beröring och närkontakt. När lillasyster kröp ner under täcket tidigt i gryningen efter att ha tagit emot anländande turister med morgontåget från Sapa var det nästan lika bra som att skeda med honom en kylig vintermorgon på memoar.
Vietnam 10: Att servera trà
Jag lär mig massa vietnamesiska varje dag. Loves it. Jag är så vetgirig och otålig, vill bara lära mig mer och mer och mer. Vill förstå varenda skylt jag ser. Arvids fina avskedspresentbok följer mig vartän jag går och klottras full av användbara vietnamesiska fraser typ ”Em có thé giúp anh khong?” - Kan lillasyster hjälpa storebror med något?
Trà betyder thé och uttalas ungefär [tjà]. Ikväll lärde min nyfunna vän, tillika ansiktsmassören, Hanh mig hur man serverar trà på traditionellt, respektfullt vietnamesiskt vis. Det var inte så bara det.
För det första ska inget annat finnas på bordet när man serverar trà. Inga mobiltelefoner, kakor eller frukt. Bara trà, kanna och koppar. Trà är heligt och en viktig inledningsritual när man inleder en bekantskap med någon man inte känner.
När bordet är rensat ska hett vatten hällas över thékannan och kopparna. Sedan görs en första brygd trà som får dra endast 30 sekunder innan det hälls ut över kopparna på brickan. Detta hälls sedan bort innan den riktiga brygden trà görs. Den får dra cirka 2 minuter innan den hälls upp i de små kopparna som ska stå placerade med örat mot den som ska dricka. De äldsta och gästerna serveras först. Trà dricks i små små klunkar i taget, om man vill vara hövlig mot sin värd. Och det vill man ju.
Vietnam 9: Perspektiv
Sover hos dig på din nåder
Rör dig fast jag inte får det
Önskar att jag bara drömde
Att det var en vanlig söndag
Måndag morgon förra året
Ångrar hela förra året
Ångrar att jag aldrig svara
Att jag bara lät det vara
Samma nätter väntar alla
Utan dig är alla kalla
Långa mörka utan sömn
Du ligger med nån annan tönt
Den här staden älskar dig
Alla gator hånar mig
Ja mina tårar ni ska veta
Att allt är alldeles försent
Jag vet jag har mig själv att skylla
Har vetat det varenda fylla
Varje gång jag stapplat hem
Och längtat efter dig igen
Alla filmer alla böcker
Handlar om dig
Alla ryggar tillhör dig
Tills jag går fram
Förlåt jag trodde det var nån annan
Jag lyssnar på Markus Krunegård och rensar telefonen på gamla sms som jag trodde jag skulle bli av med på köpet när jag bytte sim-kort. Jag måste läsa varje sms, skickat som mottaget, innan jag raderar det och minnas känslan när de skrevs eller lästes. Jag förundras över hur det som var så otroligt jobbigt för bara någon vecka sedan knappt känns av längre.
Jag skrev för någon dag sedan att jag tycker bättre om mig själv när jag är i Hanoi. Det handlar inte bara om något så ytligt som att jag får höra att jag är vacker varje dag. En av de saker jag uppskattar mest med Vietnam är att jag får ett sundare perspektiv på mig själv, det liv jag lever och mina bryderier. Vad som är viktigt. Det är inte synd om mig som sumpade mitt livs kärlek. Det är synd om Huong som lever med en misshandlande man som inte är hennes livs kärlek. Det är inte synd om mig som är tjugosex och inte har nån stadig pojkvän. Det är synd om tjugosexåriga Hoa som varje natt sover med sin äkta man på ett kallt stengolv och saknar sin tvååriga son som är kvar i countryside. Det är inte synd om mig för att jag inte vet vilken riktning i karriären jag ska ta efter detta. Det är synd om Nga som jobbar på hotellet 06-00 varje dag, plus pluggar heltid på universitetet.
Samtidigt som det är förenat med en massa tung skuld och dåligt samvete för att leva ett så pass mycket lättare liv trots att jag verkligen inte är en bättre, smartare eller flitigare människa än mina vietnamesiska systrar, uppskattar jag samtidigt att de ger mig perspektiv att värdesätta det jag faktiskt har. Det jag har bara för att jag drog en något högre vinstlott än dem i födelselandslotteriet.
Frejdiga pitebor
Nu far eventuella inlandsboende lasare ursakta att jag klumpar ihop alla som bor inom Pitea-Tidningens spridningsomrade till pitebor, men jag finner detta otroligt fascinerande:
For nagon manad sedan utfordes ett bankran i Alvsbyn. Ranarna ringades snabbt in da en uppmarsksam Koler-bo stotte pa nagra man ute i skogen som sade sig vara fagelskadare fran Goteborg. Koler-bon fattade dock snabbt misstankar mot dem da de var ute i skogen i s.k "dansskor". For oss vanliga dodliga gar de kanske under namnet lagskor. Koler-bon skickade polisen efter dem och nar polisen dok upp dar i odemarken hade dagens hjalte, Koler-bon, lokaliserat bovarna till ett garage i byn, dit de hade tagit till flykten. Inte nog med detta. Nar bovarna val ar infangade lyckas nat rackel till polishundforare ga genom isen pa tjarn i byn. Vem ar dar och raddar honom om inte allas var hjalte, Koler-bon, med sin 70 meters elkabel som han lyckas fa ut till den nodstallde polisen. Av alla historier jag nagonsin hort kan detta vara min absoluta favorit. Koler-bon for Arets Pitebo sager jag bara!
Som att detta inte vore nog. Idag publicerar Pitea-Tidningen exklusiva bilder fran ranet, taget av en 80-arig tant som bor granne med banken. Hon horde glasskross, sag en man klảttra in genom ett fonster till banken, gick och hamtade sin kamera och stod pa pass nar ranarna kom ut igen. Knappte av en serie bilder. Snacka om krutgumma.
Som sagt. Frejdiga pitebor.
For nagon manad sedan utfordes ett bankran i Alvsbyn. Ranarna ringades snabbt in da en uppmarsksam Koler-bo stotte pa nagra man ute i skogen som sade sig vara fagelskadare fran Goteborg. Koler-bon fattade dock snabbt misstankar mot dem da de var ute i skogen i s.k "dansskor". For oss vanliga dodliga gar de kanske under namnet lagskor. Koler-bon skickade polisen efter dem och nar polisen dok upp dar i odemarken hade dagens hjalte, Koler-bon, lokaliserat bovarna till ett garage i byn, dit de hade tagit till flykten. Inte nog med detta. Nar bovarna val ar infangade lyckas nat rackel till polishundforare ga genom isen pa tjarn i byn. Vem ar dar och raddar honom om inte allas var hjalte, Koler-bon, med sin 70 meters elkabel som han lyckas fa ut till den nodstallde polisen. Av alla historier jag nagonsin hort kan detta vara min absoluta favorit. Koler-bon for Arets Pitebo sager jag bara!
Som att detta inte vore nog. Idag publicerar Pitea-Tidningen exklusiva bilder fran ranet, taget av en 80-arig tant som bor granne med banken. Hon horde glasskross, sag en man klảttra in genom ett fonster till banken, gick och hamtade sin kamera och stod pa pass nar ranarna kom ut igen. Knappte av en serie bilder. Snacka om krutgumma.
Som sagt. Frejdiga pitebor.
Vietnam 8: Phuong Anh
För ett år sedan var Phuong Anh Maddes flicka. Madde fick leka med henne och ha henne i famnen, mig såg hon knappt åt. I bästa fall fick jag leka lite med hennes lillebror Duc Anh, som var för liten för att förstå sig på att vara reserverad mot de dära vitingarna.
Numera kommer Phuong Anh utspringande på trottoaren när jag parkerar min moppe och kastar sig i min famn. Sedan hänger hon mig i hasorna hela kvällen, jag får inte gå många meter själv. Bäst tycker hon om när vi leker ”Prästens lilla kråka” sittandes i trappan i den ständiga väntan på middagen. Och nog för att jag älskar att åka moppe med armarna om en tanig vietnameskropp och näsan inborrad i billig herrparfymnacke, men att ha en skitig liten vietnamesunge i sin famn och få borra ner näsan i en barnnacke och snusa på den där speciella barndoften – det toppas inte av mycket. Och ett så skönt substitut att få värmas av Phuong Anhs tillgivna, glada blick när saknaden efter syskonbarnen brinner som värst.
Samtidigt känns orättvisorna i världen extra hemska när jag har Phuong Anh i min famn. Lilla flickan. Som visserligen kan vara mer än lovligt bortskämd och ouppfostrad ibland, men ändå på barns vis är så oskyldig. Hon bara råkade bli född i detta land och därmed löpa större risk för att stöta på en massa fler svårigheter i livet än min, lika barnsligt oskyldiga, brorsdotter Ebba.
När vi sitter och tittar på Tom & Jerry-klipp på Youtube ställer sig Phuong Anh helt plötsligt upp och går och ställer sig och tittar på sig själv i spegeln. Hon ser så allvarlig ut att det knyter sig i magen på mig. Jag har säkert sett en sådan blick också på min systerson Simon någon gång, men för att det är en vietnamesunge känns det helt plötsligt så mycket mer allvarligt. Hon står där en bra stund och ser ledsnare ut än vad som borde vara tillåtet för en femåring. I mitt huvud tänker hon: ”vad ska det bli av mitt liv?” ”varför slår min pappa min mamma när han är så snäll mot mig?” ”varför har inte jag blont hår som den där systern som verkar ha det så lätt och alltid är så glad?”. Logiskt sett förstår jag att det är något snäpp för högt på abstraktionsskalan för en femåring, men jag lovar, hade ni sett minen på hennes face hade ni tänkt något liknande.
Arvid har frågat om min önskelista i ett kommentarsfält längre ner och fånigt nog var det djungelvrål, mjölkchoklad och turkisk peppar jag bad om. Jag skäms. Här kommer min reviderade önskelista:
- Jag önskar att någon skulle samla ihop alla världens tillgångar, lägga dem i en hög och sedan fördela ut allt jämnt över världen.
- Om det inte är möjligt, önskar jag att alla vi som har råd att ta ledigt från jobbet några dagar kring jul för att tillbringa dagar med våra familjer och ändå har råd att ha mat på bordet, i överflöd till och med, skulle offra några julklappar till förmån för pengar till välgörande ändamål och kanske på köpet inse att julen handlar mer om att vara tillsammans och dela med sig än att bygga ett sådant berg av julklappar att granen knappt syns där bakom. Om man bryr sig om Phuong Anh i synnerhet, och hennes vietnamesiska systrar och bröder, är ett bra exempel att bli medlem i Stödföreningen för Olof Palmes Barnsjukhus. En liten och därmed hyfsat smidig organisation som jag med egna ögon sett gör nytta. SOS Barnbyar är en annan organisation som mina sjuksystrar med egna ögon sett gör nytta.
- Om det inte är möjligt, önskar jag att någon snäll människa därhemma kan hjälpa mig att lokalisera två bra, billiga laptops. Köpa dem efter att ha fått pengar från mig, som jag i min tur fått från Huong och Nga och skicka dem till Vietnam med min professor som kommer till Hanoi i januari.
- Om det inte är möjligt, önskar jag att få små svenska julklappar skickade till mig, typ minitomtar eller smycken eller liknande, som jag kan dela ut som små bevis på min stora tacksamhet till alla dessa underbara vietnamesiska som tar så väl hand om mig här.
- Om det inte är möjligt, önskar jag mig svenska pocketböcker, för jag känner redan hur min svenska börjar bli svengelsk efter dagar fulla av engelska och vietnamesiska.
- Och om det inte är möjligt, önskar jag mig djungelvrål, mjölkchoklad och turkisk peppar.
Vietnam 7: Only in Vietnam
Jag vet inte riktigt precis när under min första resa till Vietnam som jag och Madde bestämde oss för att säga ja till precis allt vi erbjöds, eller hur det ens kom sig att bli så. Minns du, Madde?
För min egen del minns jag en brytpunkt redan i taxin på väg från flygplatsen, då, den där första gången. Vi hade inte blivit mötta av varken Bibis representant eller någon från hotellet på flygplatsen utan nödgades att ta en taxi in till stan. Vi hade läst om hur lurad man kunde bli i flygplatstaxin, inte bara på taxan utan även att chauffören körde en till ett helt annat hotell än det man själv hade tänkt sig, för att det var ett hotell han samarbetade med.
Jag minns att jag kände hur jag tvingades att släppa på kontrollen. Jag, som vanligtvis är en sådan strukturerad och planerad människa – till ondo ibland då jag kan ha väldigt svårt att ställa om från en plan jag själv lagt ut när den inte matchar mina medmänniskors, hade inget annat val än att lita till att chauffören skulle ta oss till rätt adress. Jag hade ingen aning om vad som var norr eller söder, eller om vi åkte åt rätt håll, på rätt gator. Jag minns att Madde försökte hänga med på en karta ur Lonely Planet, men att vi egentligen var väldigt utlämnade till denna taxichaufför, som knappt pratade engelska. Klart att det hade väl ordnat sig ändå om vi hade hamnat på ett annat ställe, men min känsla just då var just en känsla av att vara utlämnad.
Chauffören körde dock rätt och Binh mötte oss ute på trottoaren. Vi ställde ifrån oss våra väskor och blev serverade våra första glas lemonjuice, Ngas specialare som vi sedermera skulle komma att älska. I juicen fanns dock is, vilket fick i alla fall mig att tveka. Hanoi var översvämmat och koleraepidemi väntades. Var det avloppsvatten i isen? Vi som just hade ingått en mindre pakt om att vara väldigt restriktiva med maten, skulle vi talla på det redan? Det gjorde vi. Vi drack juicen, vi åt översvämningsfisken och, till och med, den tillagade hunden.
Denna ledstjärna, detta motto, att alltid säga ja till allt som erbjuds, färgar fortfarande min vistelse i Vietnam. Jag vill mena att det är vad jag har att tacka för att jag får uppleva så fantastiska saker som möten med universitetsledningen, eller se en hel fågel – intakt med huvud och fötter och inälvor och vingar - åka ner i en HotPot, för att sedan äta upp den.
Medan jag skriver spelar Vietnam landskamp mot Thailand på tvn i bakgrunden. Det är fantastiskt dålig fotboll. Men det återbringar minnen från ett år sedan, när vi såg lanskampen på plats på Star Stadium och efterföljande karaokebar och HotPot på ett skitigt golv. När Binh frågade om vi ville föja med visste varken jag eller Madde vad vi hade tackat ja till, men det blev som vanligt fantastiskt bra. Som det alltid blir.
Ikväll kom en blyg liten glasögonprydd vietnamestjej fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne med en presentation som hon skulle hålla, på engelska, om malaria. Jag var trött, jag hade rysligt ont i huvudet, men av någon anledning sa jag ändå ja. Det var väl det där med ledstjärnan, mottot. Hon ville bättra på sin engelska med lite ”smalltalk”, som hon kallade det. Hon berättade att hon bodde på ett hostel här på campus och jag frågade om hon ville spela badminton med mig om mornarna. Så kom det sig att jag hade ordnat mig en badmintonkompis. Jag berättade att jag hade ont i huvudet och hon började, på ett papper, demonstrera en massage hon kände till med så kallade ”pressure points”. Så kom det sig att en helt främmande människa följde mig upp till mitt rum och gav mig en ansiktsmassage.
Only in Vietnam.
När hon hade gått tänkte jag, skrattande för mig själv, att sådana här saker händer bara i Vietnam. Att en helt främmande människa följer mig till rummet och ger mig en ansiktsmassage, det händer bara i Vietnam. Och sedan tänkte jag, att såna här saker händer bara i Vietnam för att jag tillåter dem att hända i Vietnam. För att jag öppnar upp tillfället för dem att hända. Hade en blyg liten glasögonprydd vietnamestjej kommit fram till mig på ettans spårvagn och bett mig hjälpa henne med skolarbete hade jag väl i bästa fall vänligt men bestämt avböjt.
Mina studenter frågar mig varför jag kommer till Vietnam, varför jag älskar Vietnam. Jag svarar att jag inte vet, att det nog beror på det vänliga folket, de vackra sjöarna i Hanoi, alla motobikes som fyller gatorna så att man aldrig känner sig ensam.
Jag ger dem det enklaste svaret jag kan. Istället för att förklara att jag tycker bättre om mig själv i Vietnam. Istället för att förklara att jag blir en annan person i Vietnam, en person som nappar på allt och ständigt går omkring med ett leende på läpparna. Istället för att förklara vad det gör för en halvful svensk tjejs självförtroende att få höra att hon är vacker varje dag.
Only in Vietnam.
Vietnam 6: You say tomato, I say tomato
Ihelgen besökte jag min andra lillasyster Ngas countryside. Familjen bjöd på jordgubbar och Nga frågade om jag gillar jordgubbar. Om du åker till Sverige, så kommer du att se med egna ögon framåt våren hur mycket svenskar gillar jordgubbar, svarade jag.
Dr Chanh säger att svenskar älskar tomater, säger Nga då. Säkert tänker ni instinktivt, precis som jag gjorde, att här har de enna fått något om bakfoten. Jag skulle just dementera detta när jag tänkte efter ett extra varv. Jag har tomat i nästan alla sallader jag gör. Jag äter sallad till de flesta maträtter. Till pasta äter jag gärna nån tomatbaserad sås. Ketchup är en annan favorit. Frukost- eller kvällsmackan blir ju så mycket godare med en tomatskiva och lite örtsalt på. Så jag svarade Nga; Ja, Dr Chanh har nog rätt. Jag har aldrig tänkt på det förut, men vi svenskar är nog ett tomatälskande folk. Alltid lär man sig nåt.
