Ordbajseri

Vi sitter och äter middag, jag Abbe Ulle och Ola.
Lilla Ebba ligger och snarkar.
Jag frågar Abbe:
Men vem är det som saknas?
Tommy, svarar han såklart.

Jag sitter bland slipdamm i ett målarfärgsdoftande rum på Risåsgatan.
Framför min första egna dator, som jag egenhändigt installerat och fixat Internet till.
Jag fixar mycket på egen hand.
Jag klarar mer än jag trodde.
Sitter på min egna säng, med två kuddar men bara ett täcke.
Och jag vet inte riktigt hur det känns. Det känns bra, det känns okej, det är tråkigt.
Det är allt på en gång.

Det är tyst i mitt rum. Det är jag och mina andetag.
Jag googlar "i'm so lucky lucky". Sedan är det inte tyst längre.
Och jag är inte på Risåsgatan längre.
Jag åker moppe i ett varmt Hanoi.
Jag dansar, sjunger och flamsar med systrarna. De tycker att jag är "so beautiful" varje dag.
Jag äter de godaste passionsfrukterna och ananaserna.
Jag får uppmärksamhet och bekräftelse vartän jag går. Jag står ut från mängden och får nyfikna ögonkast.
Jag blåser såpbubblor med barnen på sjukhuset.
Jag försöker äta groda, hund och diverse fåglar.
Jag är aldrig ensam. Det är aldrig tyst.
Jag är så lycklig, lycklig.

Idag klampade jag för första gången in i min lägenhet sedan den kommit i min ägo, så att säga. Jag skrattade mig hela vägen från Sahlgrenska, nedför Medicinareberget, förbi Linnéplatsen och nedför Övre Husargatan. Jag passerade sushiställen och tänkte att sushi, det bara måste jag börja lära mig nu när jag är en sån där innerstadsmänniska. Jag gick förbi Egg & Milk och drömde om alla de bagels jag ska äta där.

Väl inne i lägenheten kunde jag inte sluta fnissa. Den är min nu. Bara min. Mitt första egna hem. Med utsikt över en innergård.

Sedan återvände jag till mitt gamla hem för att fika en semla med mitt ex och snylta på lite internet inför det stundande ikea-besöket. Jag blev lite lessen i hjärtat igen, för jag känner mig mer hemma där. Och det finns så många fina minnen där.

På ikea hade jag det lugnt och skönt för mig själv. Och jag fick köpa precis det jag ville, ingen annans vilja och åsikter att ta hänsyn till. Jag köpte bara det nödvändigaste då min plan för mitt nya hem inte riktigt är färdigsnickrad i mitt huvud ännu. Det nödvändigaste, det jag absolut inte kan klara mig utan såhär i början, visade sig vara både påsklämmor och durkslag, kuddfodral och gardiner, duschskrapa och toaborste men inget duschdraperi, inget köksbord och ingen tv-bänk. Men de där påsklämmorna, dem är jag nöjd över. Och diskhandduken för tre spänn.

Den där pallen som jag hela tiden gick och tänkte att jag inte fick glömma att köpa, glömde jag förstås bort. Alltså fick jag vara en riktig MacGyver och stapla trådbackar till min nya garderob på varandra, med diverse jox emellan så att det skulle bli nog högt för att jag skulle kunna koppla in en lampa i den mörka hallen. Funderade ett tag på att plinga på hos grannen och socialisera över ett stol-lån, men vek sedan ned mig för min MacGyver-strävan.

Nu är jag helt slut. Hur är det meningen att jag ska klara min omtenta imorgon?

Götlaborgarna gillar att ordvitsa även i sina reklamkampanjer. Jag brukar gillart, men just nu känns GPs reklamer mest plågsamma.

"Längtar du efter ditt ex?"
"Vakna upp med ditt ex varje morgon"
"Vi bär hem ditt ex till dig"

Plågsamt plågsamt plågsamt.

Idag har jag definitivt landat sommarjobbet för sommaren. Endokrinologen, here I come!
Idag har jag haft en mycket trevlig lunchdejt med min fina vän Arvid.
Idag har jag fått gjort mycket på den där skoluppgiften som har flåsat mig i nacken de senaste dagarna.
Idag har jag lyssnat på en mycket intressant föreläsning om tarmsjukdomar av en av världens främsta läkare inom området på ett av Sveriges främsta sjukhus. I ett rum på 12e våningen uppe på ett berg. Med utsikt över halva stan. Konstigt att man känner on top of the world?
Imorgon skriver jag på kontrakt med SGS Studentbostäder och hämtar ut nycklarna till läggan i innerstan.
Imorgon träffar jag den där som jag förväntas kalla mitt ex, men fortfarande håller så nära mitt hjärta.
Imorgon är jag tillbaka på ett av Sveriges främsta sjukhus och tittar på när kirurgerna plockar ut en sköldkörtel.
På torsdag åker jag till IKEA och köper grejer till nya stället.
På lördag flyttar jag in till min första alldeles egna lägenhet.

Trots att jag inte längre har någon pojkvän och sambo.
Trots att jag för första gången någonsin fått U på en liten skit författningstenta. 
Trots att min allra bästa vän inte är lika nära längre.
Trots att jag har en skituppgift att göra till skolan som jag har noll lust att genomföra.
Trots att jag parasiterar på Madde och inte har något eget hem.

Trots allt detta känns det som att mitt största problem just nu är att en massa (whitetrash-)folk från taxi har upptäckt Facebook, addat mig som vän och på nybörjares vis börjat skicka en massa förfrågningar om Top Girls, My girls, Snöbollskrig och all annan skit. Hujedamig vad man har problem.

"Om man söker efter regnbågen får man faktiskt stå ut med lite regn."

-Dolly Parton

För att försöka hitta ljus i mörkret...

Jag har i helgen vårdat en trevlig äldre man med hjärsviktsproblematik. Vi vätskade ur honom, han har gått ner 6 kilo på två dagar och vi har provat mängder med olika stödstrumpsmodeller för att passa hans väldigt långa och väldigt ödematösa ben. Det har i övrigt varit väldigt lugnt med mina patienter, varför jag kunnat ge dem mycket av min tid. När jag i eftermiddag tackade för mig prisade hjärtsviktsherren mig, ja inte långt ifrån, skyarna och tyckte att jag hade hjälpt honom så mycket.

På frukostfikat undrade en av sjuksköterskorna vilken termin jag går i och när hon fick hör att det är den sista svarade hon: ja, då är det därför du är så självgående.

Och jag visste inte vilket ben jag skulle stå på eller hur jag skulle kunna hålla masken. Herregud, ser de inte att jag bara är en student som ingenting kan? Som helst gömmer mig bakom min handledare Joakim? Som visserligen börjar få grepp om att sätta nålar och vilken tid vi rondar med läkarna, men absolut inte kan ett skvatt om sjuksköterskeriande?

Och där ligger han i sin säng och låter som att jag har skött om honom som en riktig sjuksköterska? Och hon tror att jag är självgående när jag i själva verket hänger Joakim i hasorna med frågor stup i kvarten?

Ja fåra, je vetta åssit.

Men jävlar vilken skådespelartalang jag måste vara. Man kanske skulle byta bana.

Det är söndag.

Söndag. Söndag. Söndag. Söndag.

Nog är det väl evinnerligt plågsamt hur allt påminner om honom.

Söndag. Min och Tommys dag för att mysa med GP i sängen, kanske lite vinterstudion på tv och ladda upp för den kommande veckan. Skriva matlista och veckohandla.

Tänk vilka skällsord matlista och veckohandla var i en blogg för någon vecka sedan. Och hur jag saknar vårt inrutade liv nu.

Denna söndag får jag knåpa ihop en matlista för eget huvud och handla i en butik jag varken hittar i eller har kundkort till. Med creme fraiche-burkar jag inte känner igen.

Det är söndag. Och jag är ledsen. Så ledsen.

Jo tack.

Det går upp och ner. Det går upp och ner.

Jag kan vara glad för att jag (äntligen!) lyckats sätta nålar.
Jag kan sörja att jag inte får landa med huvudet i hans knä efter jobbet.
Jag kan längta tills jag flyttar in i mitt första alldeles egna hem.
Jag kan gråta över att jag aldrig mer ska bo på Memoargatan.
Jag kan vara hoppfull inför framtiden.
Jag kan tro att jag har kastat bort min framtid.

Så jo tack. Det går upp och ner. Upp och ner.

Så om en timme ungefär möter jag för första gången den där figuren som jag tydligen ska kalla för mitt ex. Trots att det är tankar på honom som upptar mitt huvud mest hela dagarna. Något ex är han minsann inte. Inte än.

Jag är nervös och jag längtar och jag bävar. Undrar hur vi kommer att förhålla oss till varann. Senast vi sågs var vi ett par, med all närhet som ingår. Hur gör man nu? Jag vill hålla hans hand och krypa in i hans famn.

Varje kväll när jag lägger mig under filten på madrassen nedanför Maddes säng tänker jag:

Man skulle haft ett bolltäcke.

Jag saknar så oerhört att kramas och gosa innan jag somnar. Att ha en varm kropp brevid mig i sängen.

Så jag tänker, man skulle ha haft ett bolltäcke. Ett täcke fyllt av lite tunga bollar, väl beprövad metod inom psykiatrin som ångestlindring. Täcket omsluter kroppen med sina halvtunga bollar och ger någon slags illusion av att man är omkramad, vilket för många ger ångestlindring.

Man skulle haft ett bolltäcke.

Så kan man ju förundras över att han, inte bara bjuder in till lägenhetsvisning kl 21 en tisdag kväll, utan även använder ordet således i ett sms: jag flyttar utomlands på torsdag, således lämnar jag in nycklarna till SGS imorgon.

Jag drar slutsatsen att han antingen är hyfsat excentrisk eller en helt vanlig läkarstudent.

Således.

Således överanvänt ord av läkare i journaldokumentation.

"Om du aldrig ser mig mer så var det sista jag gjorde att åka på en lägenhetsvisning kl 21 på Risåsgatan 4 hos någon Mattias!"

Och visst är det svårt att tro att man har tagit rätt beslut när det man blir gladast över på hela dagen är att han ringer och man äntligen får prata med honom igen.

Och fastän man känner sig som en halv människa
Och fastän det känns som att världen har gått under

Så rullar livet på ändå
Jag stiger upp på morgonen
Jag går till praktiken när jag ska
Jag behandlar mina patienter så gott jag kan
Jag går på lägenhetsvisningar
Jag lagar mat

Är det inte konstigt hur man tror att livet ska stanna upp så man kan lägga sig ner och dö ett tag
Men det bara rullar på

Jag får inte oroliga telefonsamtal om hur jag mår var femtonde minut längre
Någon slags vardag infann sig igen

Men lite orolig är jag för hur det ska gå när jag flyttar till mitt alldeles egna ställe
Och det aldrig är någon som väntar på att jag ska komma hem längre

Jag fick stränga order av honom att inte "emoa ner mig med Winnerbäck - han är ändå överskattad"
Ändå är det just Winnerbäck jag lyssnar på denna förmiddag
Och jag kryper upp i fosterställning i soffan

Det gör så ont
Jag vet inte vem jag är utan honom
Vet inte vad jag ska mig till nu
Vad gör jag utan honom?

Och att gå till praktiken är så mycket svårare när man inte får komma hem till honom sen
När man inte får krypa in i hans famn och bli stark igen
Återfå tron på mig själv

Så istället kryper jag upp i fosterställning
Och låter mascaran färga mina kinder svarta

Det är förtvivlat svårt att veta när man gör rätt.
Det är lätt att tänka att man gjort helt fel.
När vi saknar varann så mycket och när vi gråter på var sin sida om mobiltelefonnätet.
När jag inser att det nog är världens bästa människa jag lämnat.
Och när jag känner mig så förbannat ensam.

Vad är det tänkt att jag ska ha för status på Facebook?

Jag har inte ett förhållande med Tommy Åkesson.
Jag är inte förlovad.
Jag är inte gift.
Det är inte komplicerat.
Jag har inte ett öppet förhållande.
Men minst av allt känner jag mig som singel.

Jag gick längs med vattnet jag inte vet om det är kanalen eller vallgraven, men som Tommy skulle ha vetat om han hade varit med mig, igår eftermiddag. Solen sken i röttorange mot de majestätiska stenhusen och det var en tunn hinna is på vattnet. Det var klar frisk luft och det kändes okej.

Jag kom från Vasagatan där jag hade spanat in mitt kanske soon-to-be nya hem om SGS Studentbostäder spelar mina kort rätt. Jag var på väg till Boplats Göteborgs Bobytardagar, för att se om någon ville byta sina två mindre lägenheter mot en stor.

Jag var sorgsen och jag var hoppfull. Jag saknade min bästa vän och mitt stöd i livet de senaste åren. Men i solnedgången mot de majestätiska stenhusen såg jag en viss utmaning i att få klara mig själv igen. Att se om mina egna ben duger att stå på.

Och jag tänkte:
Det är du och jag nu, Göteborg. Nu får du se till att visa dig från din bästa sida, stötta mig, bära mig. Ge mig fler såna här fina eftermiddagar och visa mig dina trevligaste invånare. Nu har jag ingen familj vid min sida längre. Nu är det du och jag Göteborg. Jag har stått vid din sida så många regniga dagar, nu är det din tur att backa upp mig.

Det började i en taxi.
Det började med frisyriga frisyrer, pepparkakshjärtan och skolskjutsar.

Det slutade med en taxi.
Det slutade med en taxifärd med Mahmoud från Brunnsbo till Kviberg.

Det började med en resa.
Det började med separationsångest, surferdudes och sparade Japan-pengar som blev till Sydafrika-pengar.

Det slutade med en resa.
Kanske gick den till Vietnam, kanske gick den in i mig själv.