Ordbajseri

SMS från Tommy:
"Du borde fixa ditt mobilsvar, du är inte i hanoi längre!"

Word.

Det är mycket jag borde fixa.
För jag är inte i Hà Nôi längre.

Men det känns som ett sådant svek.
Att gå vidare känns som ett svek mot dem.
Som betydde de aldrig något för mig.

Men livet gick, helt onekligen, vidare.
Hur mycket jag än kämpade emot.

Jag kan njuta av den friska svenska, till och med den göteborgska, luften igen.
Jag kan uppskatta Det Vackra Sverige igen.
Och numera går det ibland timmar utan att jag tänker på dem.

Snart är jag en av dem som såg misären i ögonen, lovade dyrt och heligt att bekämpa den, vände den ryggen, åkte hem till tryggheten, tog på sig skygglapparna igen.

Läst på text-tv idag:

Lärare har den sämsta psykosociala arbetsmiljön i Sverige. Mer än var fjärde gymnasielärare jobbar under s.k. hög anspänning, det vill säga höga krav i kombination med lite inflytande, och upplever inte att de har fullt stöd från chefer eller arbetskamrater. De som jobbar under hög anspänning riskerar sämre hälsa och löper större risk att drabbas av olika sjukdomar. vanliga besvär är bland annat rygg- och nackbesvär samt sömnsvårigheter. Andra yrken som ligger högt på listan är bland annat sjuksköterskor.

Vilken jävla tur att det inte kommer finnas några jobb för Tommy att få när han väl är klar.

Och.
Jag hittade en Pitebo på jobbet.

Och fastän hon lät mer som en lulebo trots att hon kom från södra sidan om älven
Och fastän hon sa konstiga saker som att hon blev klaustrofobisk i Pite och att hon aldrig skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka
Så var det ändå skönt.

Eller på praktiken i alla fall.
Man är lite blyg.
Man vet inte vilka man ska hälsa på.
Man vet inte vilka man redan har hälsat på.
En del tar ingen notis om att man ens finns.
Man finns, men man syns inte.
Man orsakar ett mindre blodbad när man tar ut en PVK.
Man orsakar ett mindre blodbad när man försöker sätta in en PVK.
Man får byta om i linneförrådet.
Man finns, men man har ingen plats.
Man lär sin handledare det senaste.
Man tror att man har fått en bra handledare.
Man träffar roliga patienter.
Man träffar konstiga patienter.
Man träffar glada patienter.

Man kunde ha gjort bättre ifrån sig.
Men man kunde också ha gjort betydligt sämre ifrån sig.

It´s ok, it´s alright. Alright.

Medan mina tårar rinner
Håller han mig i sina armar
Pratar han om att jag ska drömma mina drömmar fullt ut
Att jag inte ska fega ut
Att jag, oavsett vad jag drömmer om, ska våga satsa på det
Hals över huvud

Och mina tårar rinner ännu mer
Av sorg, av trötthet - men också av tacksamhet
För att han är så fin
För att jag har någon som han i mitt liv

Och jag vet inte riktigt hur det är tänkt att jag ska reagera nu. Nu när han är död.
Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det här med döden.

Är det tänkt att jag ska känna lugn? Känna glädje över att jag har mina nära i livet runt mig? Kunna lägga mina bryderier åt sidan och pusta ut och vara glad över att jag, och mina kära, lever?

Eller är det meningen att jag ska förstå hur kort livet faktiskt är? Att man kan komma att trilla av pinn redan vid 35 års ålder - varför jag måste ta tillvara på mitt liv och leva ut mina drömmar?

Jag vet inte. Hur tänkte "de" nu?

En f.d arbetskollega till mig och Tommy har gått bort.
Alldeles för ung och alldeles plötsligt och oväntat förstås.

Det morbida är att få reda på det genom andra arbetskamraters status på facebook.
Är inte det sjukt så säg?
Att liksom stoltsera med att ens vän har dött? På facebook?

En jag känner, men inte vet hur offentlig hon vill vara ännu, är gravid.
Vi skämtade om att hon skulle lägga ut det på facebook.
Anna Annasson is gravid, liksom.
Men det var ett skämt.
Det var inte att skriva att man tänder ett ljus för NN som gått bort.

För.
Har det inte gått för långt?
Det är ett jävla effektsökeri, den där statusen på facebook.
Jag tycker det verkar helt åt helsicke jag.

Men det är ju bara jag.
Läser gärna era åsikter i frågan.
Kanske är jag, med all min dödsångest, bara ett gammalt mähä som inte förstår mig på den nya tidens kommunikation.

Stackars hon som aldrig fryser och alltid får vad hon vill ha
Stackars dom som har det bra

Kanske är det inte 25-årskris vi snackar om. Kanske handlar det snarare om att jag äntligen insett att jag inte är odödlig. Att tiden bara rinner iväg och att jag inte kommer att hinna göra allt det där jag vill hinna göra.

På några dagar har jag gått från 25-årskris till dödsångest.

Hur ska jag hinna vara skolsköterska på en gymnasieskola om jag också ska hinna med att vara barnmorska på en ungdomsmottagning? Hur ska jag hinna jobba några år på Sahlgrenska och bli en kick-ass syrra om jag också ska hinna med att jobba några år utomlands med Läkare Utan Gränser? Plus att jag ska jobba några år i Hà Nôi med att styra upp barnsjukhuset. Sedan ska jag ju vara psykiatrisyrra också och läsa på lite psykoterapi och bli samtalstreapeut. För att inte tala om att jag ska bli forskande sjuksköterska och skriva en doktorsavhandling inom omvårdnad. Köra lite ambulans och jobba på akuten däremellan. Tänkte att jag rundar av med att något år innan pensionen jobba the slow job på vårdcentral.

Det låter lite mycket att hinna med på 40 år. Speciellt om man ska slänga in några ungar, semestrar och csn-lån däremellan.

Jag är i Viêt Nam mest varje natt. Ibland är vi på sjukhuset, ibland är vi med familjen, ibland är det inte vi utan bara jag. Allra oftast gör jag åtminstone någon nytta. Är jag på sjukhuset så leker jag med barnen, eller diskuterar omvårdnad med de vietnamesiska sjuksköterskorna; som i drömmen alltid är intresserade och engagerade. Jag gör någonting gott i alla fall. Barnen får det bättre av det jag gör, antingen kortsiktigt då jag leker med dem eller mer långsiktigt då jag förbättrar den omvårdnad de kommer att få. Är jag med familjen är vi oftast ute på något projekt. Delar ut mat till gatubarn eller tittar på något sjukhus på landsbygden eller på Röda Korset eller SIDA (som jag i verkligheten inte har någon aning om de ens finns i Hà Nôi).

Det är tungt att vakna till den gråa verkligheten, till en dag av onytta efter sådana nätter. Jag har märkt att det blivit mycket svårare att stiga upp ur sängen på senaste. Jag ligger gärna kvar och drar mig halva dan om jag kan. Klamrar mig fast i drömmarna; där jag är den jag vill vara.

När jag kom till skolan idag nöttes jag av ett enormt bolmande, ja det var säkert 6-7 stycken som stod och rökte utanför ingången. Vad är detta, tänkte jag, har Marlboro startat en jättekampanj för att få sjukvårdspersonal att inse hur coolt det är att stå ute i duggrenet och röka? Sedan såg jag en mängd studenter stå utanför föreläsningssalarna, inte i klungor som det brukar vara, utan ganska mycket varförsig. På sin höjd stod två stycken och samtalade tyst med varandra.

Aha, tänkte jag, måndagen den 19e januari. Ny termin. Nya termin ettor. Nya studenter som ännu inte har blivit bannade på föreläsningarna (och rasterna) för att de, som blivande sjukvårdspersonal, röker.

Tyckte mig minnas att det var betydligt fler som gick ut och rökte på rasterna i början av vår utbildning, jämfört med nu.

Och blev självklart avundsjuk på dem. Så mycket spännande de har framför sig. De behöver inte bliva stura på länge än.

Jag vet inte vad det är.

25-års kris kanske.

En motreaktion till att jag snart är färdig sjuksköterka. Kära lilla krumelur - jag vill aldrig bliva stur.

Kanske är jag en sån där bortskämd jävla 80-talist som alltid ska ha mer mer mer. En sån där som skaffar barn, inte får dem. En sån som inte bara kan nöja sig med det hon har, inte uppskatta hur bra hon har det - utan ständigt leta något annat, något bättre.

Kanske har jag fortfarande inte landat i vardagen efter min resa. Mina stora drömmar, som uppkommer så mycket lättare på resande fot, har ännu inte hunnits nötas ned bland vardagsdisk och vardagsmatlagning.

Men det är en smygande känsla av otillfredställelse. En röst i mitt undermedvetna som upprepar: Jaha, var det här det hela? Is this it?

Känner mig inte helt säker på att jag vill bliva stur. Bli klar med skolan, börja jobba, jobba på, gifta sig, skaffa ungar, jobba på, dö. Skriva veckomatsedel, veckohandla, laga mat, diska, fredagsmysa, lördagsmysa til I die.

Jag är 25. Var är äventyren?
 

Ibland när jag ämnar transportera mig till min vän Madde i Kviberg får jag för mig att nyttja apostlahästarna (pancho, pancho, pancho) istället för Västtrafik. Så skedde i förmiddags då jag tog mig en liten promenix över till fel sida om älven. Mitt promenadstråk är galet naturskönt. Man går över E6an, runt Beijer Byggmaterials bakgård, under järnvägen, över den föga estetiskt smickrande Marieholmsbron, utmed E45an en bit innan man kommer in i Slakthusområdet. Här finns ett intressant hus, ett gammalt ståtligt tegelhus varpå det med stora bokstäver står GÖTEBORGS SLAKTHUS. Över de stora bokstäverna är två sådanadära sexuddiga stjärnor integlade. Hajar till varje gång jag går förbi och tycker det ser lite morbidt ut.

Brevid det vackra slakthuset finns ett fult nybygge till slakthus som kallar sig Jakobsdals. Deras slogan är Av kärlek tillagat. Detta provocerar mig så till den milda grad att jag blev tvungen att gå raka vägen hem och skriva av mig. Jag förstår inte vad de menar. Jag tror knappast att deras transporter av grisar; packade på varandra i trånga lastutrymmen långa sträckor, kan kallas kärleksfulla. Jag tror knappast att de skjuter in bulten i kossans huvud särskilt kärleksfullt.

Men vad vet jag. Jag har nog aldrig ätit kött från Jakobsdals tror jag. Det skulle vara hos mamma och pappa nån gång kanske. När man själv står för pistolerna är nog Jakobsdals kärleksfullt tillagade kött alldeles för dyrt. Nej nog blir det euroshoppers rökta skinka alltid. Undra hur mycket kärlek som ingår i deras tillagning.

Fredag kväll 20:44 ringer telefonen varpå jag utbrister: men vem fan ringer mitt i På Spåret???? Av detta förstår Tommy att det åligger han att svara, vilket han gör genom att säga Hej Martha, ring om en kvart igen.

Och då tycker jag ändå att det är ganska hög pancho-varning på mina föräldrar.

Ja, jag säger då det.

25 är det nya 65.

Vad annat kan man tycka när staden möter en med samma grådaskiga fasad som vanligt.
Människorna är i och för sig rätt trevliga, men inte är de som norrlänningar.
Inte är det som Pite.
Inte är det lika lockande att ta morgonpromenad i gråmulen blåst.

De säger att det är så mörkt i Norrbotten på vintern.
Jag säger att här blir det aldrig ljust.
Bara en gråmulen sörja.

Vem skulle inte ta gnistrande minusgrader över det vilken dag som helst?
Om än solen är uppe någon timme kortare...

Jag är hemma efter lång frånvaro.
Men jag längtar bort.
Till Pite.
Och vad värre är:
Till Há Nôi.

Underställ, täckbyxor, halsduk, mössa, vantar.

Knarrande snö under skorna.

Människor som hälsar glatt till varandra på stan.

Människor som nickar vänligt mot varandra på promenadstråken.

Läsning framför brasan i öppenspisen.

Billig-fika med charm på Kroko.

Paltkokning med mamma.

Mörker tidigt på eftermiddagen.

En kyl full med lyx-mat såsom körsbärstomater och brie-ost.

Närheten till vänner - aldrig längre än en bilskjuts bort.

Å andra sidan

Å andra sidan skulle Cissi Elwin kunna spänna ögonen i mig och säga:
Men du då, fröken Skenhelig Malin Henriksson, vad gör du då?
Visst du gav några tusen till Läkare Utan Gränser där för ett tag sen.
Men mer, vad gör du mer?
Skulle du inte kunna lägga den där tretti-lappen du fikade upp på Krokodil i eftermiddag på något bättre?
För att inte tala om femti-lappen du ämnar fika upp på Nodo ikväll?
Är det inte så att de åttio kronorna skulle räcka till att föda en hel avdelning en vecka på ditt oh-so-precious vietnames-sjukhus?

Va va va?

Jag ligger och slötittar på tv för första gången under jullovet. Och känner hur jag inte står ut. Kan inte titta på den här skiten. På ena kanalen får man se hur kungafamiljen har rest runt under året och kostat pengar i massor. På andra kanalen får man höra Cissi Elwin beklaga sig över att svensk film har fått så lite pengar förr om åren och hur hon nöjd hon är med att de svenska filmmakarna nu har fått mer pengar och kan göra bättre filmer.

Och jag vill bara gråta. Och banka en stor sten i huvudet på Cissi Elwin.

Film! Vilken jävla världslig sak! Snälla Cissi Elwin, förstå hur många sjuksköterskor du skulle kunna anställa till mitt viet-sjukhus för de där miljonerna. Hur många tuber Emla-kräm vi skulle kunna införskaffa, så att de stackars barnen inte behöver plågas så när de blir stuckna. Vi skulle kunna anställa en massa teachers, så att lekterapin kunde vara öppen hela dagen. Vi skulle kunna bygga ut stället så att de inte behöver ligga 2-3 ungar med föräldrar i varje säng. Ändå skulle vi ha đong över till att göra en massa bra vietnamesisk film.

Jag förstår att jag har blivit en hemskt tråkig människa. Som inte låter svenskar, västerlänningar klaga över någonting. Förutom hjärtesmärta. Det är det enda jag kan lyssna till och engagera mig i. Men i övrigt ger jag fan i om era datorer är för långsamma eller om ni har ätit för mycket julmat och gått upp 0,25 kilo eller om ni inte vet om ni ska köpa klänningen eller kjolen.

Min pappas farbror Alvar är en störtskön gubbe
När pappa väl kommer igång kan han berätta tokiga historier om Alvar en hel kväll
Som när han var busschaufför i Stockholm
Och alltid såg till att ha en gammal dam eller herre sittande längst fram
För att visa vägen då han själv inte hittade

Allvar har haft fyra fruar
Som alla dött ifrån honom

Idag plingade det in ett mms på pappas telefon
Vid 76 års ålder har Alvar gift sig igen

Störtskön gubbe, sa Bull

Jag behöver skriva en rapport om mina upplevelser i Ha Noi.
Och jag bävar.
Jag har ingen ork, ingen lust.
Vill inte ta fram de där minnena.
Rota i de där känslorna.

Jag vill minnas såpbubblorna.
Inte tänka på var min lilla bebisflicka är nu.
Om hon klarade sig.
Om hon kommer få men för livet.
Av att ha varit så ensam.
I så ung ålder.
Kanske repar hon sig jättebra.

Jag vill minnas barnen i bollhavet.
Inte tänka på den döda bebisen som låg i kuvösen.
Tillsammans med de levande bebisarna.

Jag orkar knappt andas när jag tänker på alla ensamma barnen därborta.
Hur den som borde vara där och göra någon nytta.
Istället sitter på sitt feta arsle framför en dator och har det alltför bra. 

Det är sannerligen inte lätt att komma hem från Ha Noi och Viet Nam.
Jag har det rent ut sagt jobbigt just nu.

Då är det så skönt att vara hemma i tryggheten.
Med de man känner.
Och de som känner mig.
Med familjen.
Och vännerna.

Som är ungefär som de alltid har varit.
Som kanske inte alltid är det mest nytänkande och inspirerande umgänget.
Men istället är de jag känner mig fullkomligt trygg med.
Som känner Malin och älskar Malin.
De jag vågar öppna mig inför.
Visa mig svag och sårbar.

De som jag tror och hoppas skulle ställa upp för mig vad som än hände.
Som backar upp mig hur tokig jag än är.

Många av Sveriges skatter har jag just nu svårt att uppskatta.
Men mina underbara vänner väger guld i min våg.