Ordbajseri

På Egg&Milk ringlade sig kön ända ut på den regniga gatan och på Le Pain Francaise spelade en liten flicka ut hela sitt register bland skriktoner så det blev en 53,50 kronors lyxfrulle från Hemköp istället. Men GP glömde jag.

När jag lägger upp det stekta ägget på mitt hjärtformade vietfat tänker jag på min syster som nu istället för att steka ägg varje morgon har börjat universitet. Eller om jag känner henne och vietnameserna rätt steker hon säkert ägg till turisterna på morgonen innan hon pallrar sig iväg till skolan.

Sakna.

Några dagars ledighet denna sommar inleds alltid med en brunch på Egg&Milk med en GP framför sig. Andas ut och komma ner i varv.

Kanske föreläsare för sjuksköterskestudenter på Hanoi Medical University?

När det pratas om att folk har för höga krav på sig själva brukar jag höja hakan lite och sätta näsan i vädret och tänka för mig själv att jag i alla fall inte har orimligt höga krav på mig själv. Mer typ höga men rimliga krav.

Kanske är koronarsymtomet på att ha för höga krav på sig själv att man förnekar att man har höga krav på sig själv?

De senaste veckorna har jag fått höra från undersköterskor att jag är duktig och att jag verkar så säker på det jag gör att det inte märks att jag är ny. Från mina patienter och deras anhöriga får jag idel uppskattning. En underläkare sa att det känns tryggt och stabilt att jobba med mig. Sjuksköterskekollegor säger sig vara imponerade och idag hade en överläkare jag rondat med lovordat mig inför VECen i hopp om att jag ska få stanna kvar även i höst.

Ändå vaknar jag mitt i natten och tidig morgon utan att kunna somna om med ångest för att jag inte gör mitt jobb nog bra.

Då måste nog till och med en jag erkänna att de egna kraven är höga. Kanske till och med för höga.

Jag skäms att erkänna sådana dumheter. Att jag är så dum med mig själv. Att jag, precis som han säger, är min egna största fiende. Förstår inte varför jag ska pressa mig så hårt. Och vet inte hur jag gör för att sänka kraven.

Vad ska det bli av dig? Vad ska det bli av dig? Hey! Ja, vad ska det bli av mig? Men vad ska du bli? Men vad ska du bli? Men vad ska du bli? Men vad ska du bli...

morgonpromenad i sällskap av finmusiken i podden
bagel och GP till frukost
dissade planer och revision av planer
cykeltur via Majorna till Röda Sten
lunch med bok på con leche
chokladglass och pocketbok
filmtittande och råa morötter

en ledig dag. en strävan att bevisa, för mig själv, att jag kan ha kul. att jag kan vara lycklig. ensam. själv.

bevisad. jag har roligt, jag är någon slags lycklig.
men en ständig längtan till tvåsamhet kommer jag inte undan.

Jag vet precis hur jag ska tolka att min pite-ryggsäck fortfarande står ouppackad i hallen.

Jag vill inte släppa taget.

Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det.

Vissa dagar är det alls icke svårt att se var skaparna av dramasjukhusserier a´la exempelvis Greys Anatomy får sin inspiration ifrån.

Dagen har varit som tagen ut Greyan: heta sjuksköterskor, heta läkare, flirting, man sliter häcken av sig för sina patienter, blodstänk, morbida skämt,  freakshows till patienter,mediafolk på avdelningen, pusta-ut-häng och reflektioner efter dagen i omklädningsrummet. Och jag bakar kakor som terapi när jag kommer hem.

My name is Izzie. Men jag har inte kuttat några L-VAD-wires i alla fall.

Nära nog dock. Note to self och fellow systrar: kortisolbristiga patienter ska ha sina kortisontabletter oavsett hur mycket de svälter inför nåt ingrepp. Annars kan det gå illa.

För övrigt blir jag sjukt störd på de som på sina presentationsbilder, exempelvis på facebook, inkluderar sin partner. Helst de som ska göra nån sjukt ful min för att visa hur roliga och avslappnade de är tillsammans. Jag förstår inte vad ens partner gör på ens presentationsbild. Som vore man inget, ingen utan sin partner.

Ps. Jag är inte bitter. Ds.

I mina öron denna sommar ringer orden:

"Ibland gör man rätt. Ibland gör man fel. Lev med det."

-Markus Krunegård

Min lägenhet är städad som aldrig förr, i alla fall sedan den kom i min ägo. Jag mumsar på dyra chokladpraliner och det luktar go-pojke i min lägga.

De där sjuttonåriga pojkarna alltså. Gotta love them.

Om jag bara kunde hitta åt reservnyckeln också.

Det är lite av en nostalgitripp att ha två sjuttonåriga pojkar boende hos sig. För första gången i mitt liv får jag känna på hur det är att känna sig gammal. Kommentaren när jag plockade upp den enes iPod är redan klassisk: "Vet du ens vad det där är? Vet du hur man använder en iPod?" Herregud lille pojk som jag höll i min famn när du bara var veckor gammal, jag köpte min första iPod innan du började få veckopeng, spillde cola över den och köpte min andra lagom till du fick dina första fjun på hakan!

Att ha två sjuttonåriga pojkar som inneboende innebär också ett överflöd av kroppsljud man helst hade sluppit höra och en förvåning över att jag själv någonsin har varit intresserad av pojkar på den mognadsnivån. Det är uppfällda toalettringar och enorma portioner makaroner och korv och rynk på näsan när man erbjuder att laga dem vegetarisk mat. Det är vidriga musikvideos på MTV och det är inte-hälften-så-diskreta-som de-själv-tror sneglingar mot min urringning.

Trots allt detta, sena högljudda kvällar när en annan ska upp tidigt nästa morgon och juvenila skämt är de dock sanslöst söta när de frågar om jag vill följa med på Gothia-discot.

Om man inga vänner har så får man väl sy ett lapptäcke istället.




Och äta fruktsallad med vaniljvisp. Ett ofog Tintin har lärt mig.



Och efter att denna bild togs lastade jag på två slevar vaniljvisp till.

På tal om självskadebeteende så har jag börjat noppa mina underben. Med pincett. Hårstrå för hårstrå. Fråga mig inte varför. Jag har inget svar. Men jag tror att det är dags att jag börjar ragga upp lite kompisar. Var hittar man sådana?

Och jag gick dit igen. Eftersom jag vaknade 05:20 istället för väckarklockans föreslagna 05:30 var jag på avdelningen tjugo minuter före chefens föreslagna starttid om 06:45 och hann dela medicinerna och skriva lite anteckningar inför ronden innan jag och mina två underbara undersköterskor tog rapport. Och det utvecklade sig till en helt underbar dag. Trots att det var mycket att göra, med storrond följt av tre utskrivningar och en inskrivning bland allt annat tjafs, gick jag omkring med ett leende på läpparna. För nu inser jag skillnaden mellan en stressig dag och kaos.

Och min Stesolid-dam? Jo hon gick mycket riktigt hem efter ronden. Men med ett leende på läpparna och många tacksamhetsförklaringar till mig. Efter sig lämnade hon ett erbjudande om att jag skulle komma och hälsa på om jag hade vägarna förbi; "så kan vi prata gamla tider".

En dag som denna är jag sjukt nöjd med mitt yrkesval. För så här är sjuksköterskeriet när det är som bäst. Man ger och ger och man får tusenfallt tillbaka. När jag mår så här bra när jag går hem från jobbet är det glasklart för mig varför så många jobbar så mycket för så lite pengar.

Ikväll är jag fruktansvärt onöjd med mitt yrkesval. När jag inte riktigt vet vad jag ska göra och när jag inte känner att jag har koll, då är det ruskigt obehagligt att ha så mycket ansvar.

För att förhindra en virrig tant att vandra iväg från avdelningen fick vi spruta henne med Stesolid medans hon skrek att hon skulle ringa polisen. Och för vad? För att hon ska bli utskriven av avdelningsläkarna efter ronden imorgon? För att hon inte skulle ha virrat iväg på stan ikväll?

Hujedamig, vad jag önskade att jag hade varit undersköterska så att jag också hade kunnat smita iväg och gömma mig som de gjorde. Eller haft vilket annat yrke som helst som inte inneburit samma ansvar.

Och vad glad jag är för mina fina arbetskamrater som hjälper mig, som svarar på alla mina miljoner frågor, som klappar mig på axeln när jag hänger med huvudet, som sätter mig ner och trycker i mig pizza när jag är för stressad för att äta.

Jag går väl dit imorrn igen då.

Härom tisdagkvällen stördes Risåsgatans idyll - den med skränig musik som ekar mellan husväggarna på innergården, studentjäklar som sitter ute och röker och drar in röken i mitt rum, studentjäklar som smäller i dörrar och lämnar sopor i trapphusen - av ett kvinnligt avgrundsvrål och fem kraftiga smällar. Jag var säker på att någon hade blivit skjuten på gatan utanför och satt som bäst och väntade på att höra ambulansen komma susande nedför backen då de rökande studenterna på innergården började konversera med andra boende som hängde ut genom fönstren. Någon hade ringt polisen och snabbt bildades ett mindre medborgargarde bestående av ett gäng modiga män som begav sig upp till sjätte våningen där en man bankade på en kvinna utavbarahelvete, rent ut sagt. Själv satt jag vid mitt fönster och skakade av adrenalin. Hennes fruktansvärda skrik och hans vilda röst som skrek alla möjliga hemskheter fick katekolaminerna att rusa runt i mig. Samtidigt ville jag inte förstå. Kvinnomisshandel? Här? Mitt i studentidyllen? Inte kan väl en studentkille slå sin kvinna? En ung, upplyst herre? En kvinnomisshandlare är ju i mitt huvud en lönnfet, svettig, kepsbärande medelålders arbetarkarl boendes ute på vischan någonstans. Inte en student i Linnéstan.

Det är när man sjunker ner framför datorn med en skål yoghurt och flingor med en känsla av att man inte hunnit göra allt det där man hade tänkt att göra och inte varit den bra sjuksköterskan som man vet att man kan vara trots att man sprungit runt på avdelningen i åttaochenhalv timme nonstop som man behöver ta till biträdande vårdenhetschefens ord: Malin du är ny, du ska inte ha några högre förväntningar än att alla lever och har fått sina mediciner när du går av ditt pass.

Och det fick de ju faktiskt. Och lever gör de.

Och jag har dragit ut en CVK (central venkateter) idag. För första gången. Och kopplat på och av sondvälling i en PEG. För första gången.

Kanske får man vara nöjd så?

Tidigare på dagen cyklar jag hem från Frölunda i värmen. När jag cyklar in i en tunnel modell längre känner jag att det luktar Hanoi. Några ögonblick senare identifierar jag det som instängda avgaser. Och funderar ännu en gång över varför jag vill tillbaka.

När Hasse Alfredsson berättar om äventyrliga resor och spelar en bit kallad Black Strap Molasses eller något liknande kommer jag att tänka på min och syster Ngas fartfyllda resa med en mer än vanligt galen minibusschaufför från hennes hem tillbaka till Hanoi. Jag tänker på försäljarkvinnan som kliver på när minibussen stannar för att betala vägtullar. Hon säljer godsaker, varm öl och cigaretter. Jag köper raffinerat socker i form av någon sorts kopia av Werthers karameller. Nga köper socker i sin naturliga form: bitar av sockerrör som man tuggar på tills de inte ger ifrån sig mer socker, då man spottar ut dem på bussgolvet. Innan hela minibussen fått de dom ville ha och varor och växel hade skickats fram och tillbaka hade kvinnan sålt för högst 10 svenska kronor och bussen hade hunnits färdas 1-2 mil. Kvinnan hoppade av för att gå hela vägen tillbaka till tullstationen och hoppa på nästa minibuss. Och nästa. Och nästa. Och nästa.

Det är ett hårt liv. Det är ett skönt perspektiv att ta till när man våndas för att jobba tre dagpass på raken.