It's only words
Jag vårdade en patient som villigt erkände att hon stoppade i sig alldeles för många narkotikaklassade smärtstillande tabletter per dag för sin värk. Hon erkände att hon var fast i det. Men missbrukare, det var hon minsann inte. Hon radade upp en massa anledningar till att hon inte var "någon jävla knarkare": hon hade både barn och barnbarn, hon drack aldrig alkohol, hon var medveten om sitt missbruk, hon hade kunnat sluta tidigare (med hjälp av avgiftningsklinik), hon hade man och villa och sådär fortsatte hon rättfärdiga sig själv och sitt beteende.
Jag stod där, jag lysnnade på henne, och funderade på alla dessa etiketter vi sätter på varandra. Hur vi stämplar våra medmänniskor.
Jag stod där, jag lysnnade på henne, och funderade på alla dessa etiketter vi sätter på varandra. Hur vi stämplar våra medmänniskor.
Torsdagsbryderier
Det råder anarki på trottoarer runt om i Göteborg.
Många trottoarer i innerstaden är uppbyggda av gatsten, med två rader större, plattare och betydligt behagligare stenblock att gå på. Ett underlag de flesta väljer att nyttja, såvida utrymmet finnes. Problemen uppstår, precis som i så många andra frågor, när människor kommer varandra för nära. När det ska bestämmas vem som ska ta ett steg åt sidan och vem som ska fortsätta gå.
I min värld är det solklart. Högsta klackarna vinner. Har jag sneakers eller andra platta skor viker jag i god tid undan till den buckliga, knaggliga gatstenen och låter donnan med klackarna fortsätta trippa fram på blocken. Problemen uppstår, precis som i så många andra frågor, när andra människor inte gör som jag vill.
Idag har jag nyttjat förhållandevis låga, men ändock smala, klackar under mina skor som tog mig framåt. Inte var det autobahn rakt fram för det. Här och där dyker det upp nån ful, ofta rödflammig, trenchcoatbärande medelålders herre som vill chickenrejsa, ett race han nio av tio gånger vinner då mina skors beskaffenhet inte erbjuder mig den balans som skulle behövas för att våga löpa linan ut.
Jag blir så less.
Många trottoarer i innerstaden är uppbyggda av gatsten, med två rader större, plattare och betydligt behagligare stenblock att gå på. Ett underlag de flesta väljer att nyttja, såvida utrymmet finnes. Problemen uppstår, precis som i så många andra frågor, när människor kommer varandra för nära. När det ska bestämmas vem som ska ta ett steg åt sidan och vem som ska fortsätta gå.
I min värld är det solklart. Högsta klackarna vinner. Har jag sneakers eller andra platta skor viker jag i god tid undan till den buckliga, knaggliga gatstenen och låter donnan med klackarna fortsätta trippa fram på blocken. Problemen uppstår, precis som i så många andra frågor, när andra människor inte gör som jag vill.
Idag har jag nyttjat förhållandevis låga, men ändock smala, klackar under mina skor som tog mig framåt. Inte var det autobahn rakt fram för det. Här och där dyker det upp nån ful, ofta rödflammig, trenchcoatbärande medelålders herre som vill chickenrejsa, ett race han nio av tio gånger vinner då mina skors beskaffenhet inte erbjuder mig den balans som skulle behövas för att våga löpa linan ut.
Jag blir så less.
Erfarenhet
För övrigt skiter jag ner mig varje gång Micke Nyqvist påstår att man en gång kommer inse att man är närmare pensionen än studenten.
Inte riktigt där än i alla fall.
Inte riktigt där än i alla fall.
Handledning
Jag saknade min handledningsgrupp när jag gick nedför backen i eftermiddags. Jag hade behövt deras råd om hur jag ska våga ta större plats bland alla buffliga läkare på ronden och hur jag, som 26-årig nyexaminerad sjuksköterska, ska kunna stötta min 60 år äldre patient som är rädd för att dö.
Men jag tittade upp mot skolan när jag passerade och då kunde jag se oss sitta där i 7242. Jag kunde höra deras råd, för jag känner dem så väl nu. Jag vet ungefär vem som skulle säga vad. Vem som skulle säga att man inte kan kunna allt direkt och vem som skulle tycka att det väl inte alls är svårt att ta sin plats bland läkarna. Vem som skulle rekommendera att jag förbereder mig inför ronden och vem som skulle säga att det handlar om att våga lyssna.
Vi har stöttat, gråtit och skrattat ihop i tre terminer och jag hoppas att de ska leva kvar inom mig länge till. Med deras guidning finner jag svaren inom mig själv.
Men jag tittade upp mot skolan när jag passerade och då kunde jag se oss sitta där i 7242. Jag kunde höra deras råd, för jag känner dem så väl nu. Jag vet ungefär vem som skulle säga vad. Vem som skulle säga att man inte kan kunna allt direkt och vem som skulle tycka att det väl inte alls är svårt att ta sin plats bland läkarna. Vem som skulle rekommendera att jag förbereder mig inför ronden och vem som skulle säga att det handlar om att våga lyssna.
Vi har stöttat, gråtit och skrattat ihop i tre terminer och jag hoppas att de ska leva kvar inom mig länge till. Med deras guidning finner jag svaren inom mig själv.
Att våga vara sjuksköterska
Någon uppmanade mig någon gång att stå upp för mina kunskaper som sjuksköterska.
Det var fint sagt och passar min filosofi.
Som student lever man på något sätt i en skyddad kokong.
Man är ute på praktik, man är ute i verkligheten.
Men samtidigt är man ju bara student.
Som student kan man tänka: Jamen när jag blir färdig, då ska jag göra si och då ska jag göra så för då är det mitt leg och mitt login och mina kunskaper och min rond och mitt namn som står i journalen.
Sedan står man där som färdig sjuksköterska och ibland är steget ut ur studentrollen svårt att ta.
Man blev inte helt plötsligt jättesjälvsäker bara för att man hade genomgått en ceremoni i kyrkan.
Man skriver fortfarande efternamn när man omskriver läkare i journalen och förnamn för sjuksköterskor, trots att man stört sig på detta i tre långa år.
Man tar inte kommandot på ronden utan sitter lite tyst på sitt hörn.
Man tittar på sin handledare för svar fastän man egentligen kan dem själv.
Man kan inte allt om ulcerös colit och saltbelastningar och njursvikt som man någon gång trodde att man skulle.
Man ser inte sambanden mellan provsvar och klinisk bild.
Jag är lite sur på mig själv idag för att jag gör mig osäkrare än jag egentligen är.
Att jag inte stolt och rakryggad står upp för både det jag kan och det jag inte kan.
Det är ju ingen annan än jag själv som väntar sig att jag kunna allt.
Det var fint sagt och passar min filosofi.
Som student lever man på något sätt i en skyddad kokong.
Man är ute på praktik, man är ute i verkligheten.
Men samtidigt är man ju bara student.
Som student kan man tänka: Jamen när jag blir färdig, då ska jag göra si och då ska jag göra så för då är det mitt leg och mitt login och mina kunskaper och min rond och mitt namn som står i journalen.
Sedan står man där som färdig sjuksköterska och ibland är steget ut ur studentrollen svårt att ta.
Man blev inte helt plötsligt jättesjälvsäker bara för att man hade genomgått en ceremoni i kyrkan.
Man skriver fortfarande efternamn när man omskriver läkare i journalen och förnamn för sjuksköterskor, trots att man stört sig på detta i tre långa år.
Man tar inte kommandot på ronden utan sitter lite tyst på sitt hörn.
Man tittar på sin handledare för svar fastän man egentligen kan dem själv.
Man kan inte allt om ulcerös colit och saltbelastningar och njursvikt som man någon gång trodde att man skulle.
Man ser inte sambanden mellan provsvar och klinisk bild.
Jag är lite sur på mig själv idag för att jag gör mig osäkrare än jag egentligen är.
Att jag inte stolt och rakryggad står upp för både det jag kan och det jag inte kan.
Det är ju ingen annan än jag själv som väntar sig att jag kunna allt.
Första
Jag har fått ut ett passerkort med titeln "sjuksköterska". Jag har svarat "Avdelning 32, Malin, sjuksköterska" för första gången. Jag har signerat mediciner med mitt egna login för första gången. Allt detta ivrigt påhejad av mina fina kollegor som får mig att skratta dagarna igenom.
Jag verkar onekligen vara sjuksköterska. Även om jag fortfarande känner mig mer som en student och har lite svårt att få grepp om vad det egentligen är jag ska kunna och klara av som alldeles nybakt sjuksköterska. Men jag går uppför backen med ett leende på läpparna och jag susar nedför backen med en känsla av att jag har hamnat precis rätt. I rätt yrke och på rätt avdelning. Det är gött.
Jag verkar onekligen vara sjuksköterska. Även om jag fortfarande känner mig mer som en student och har lite svårt att få grepp om vad det egentligen är jag ska kunna och klara av som alldeles nybakt sjuksköterska. Men jag går uppför backen med ett leende på läpparna och jag susar nedför backen med en känsla av att jag har hamnat precis rätt. I rätt yrke och på rätt avdelning. Det är gött.
