Heavy load
I söndags kväll var jag, av någon outgrundlig anledning, mest nervös för att jag inte skulle ta mig till Landvetter. Jag fick för mig att jag skulle missa spårvagnen eller att den överhuvudtaget inte skulle komma. Att jag med inga medel skulle få upp väskorna på flygbussen och därmed få ta en taxi istället, som kom försent för att jag skulle hinna med flyget. Ja ni ser ju, det var logik rakt igenom. Inte förstod jag att oroa mig för det jag egentligen borde ha sett som akilleshälen. Hur jag skulle få med mitt sjukt tunga baggage. Jag har dock lyckats tråckla mig både hitan och ditan med grymma överviktssiffror utan att någonsin ha behövt hosta upp ett öre och hade tillförlit till att flytet skulle hålla i sig.
Men se det skulle jag aldrig ha gjort.
På Landvetter visade vågen på 31 kilo. 20 kilo var tillåtet till Paris. Incheckningskvinnan tyckte att jag skulle packa ur lite saker hellre än att betala 2700 spänn i övervikt. Jag höll med. Ut åkte schampoflaskor, handsprit, jultomtar och linsvätska m.m. som fick anses som förgängligt. Rätt ner i papperskorgen. Några kilo lättare hamnade jag hos en annan incheckningsdam som fiskade fram att jag fick ha med mig 30 kilo till Hanoi och efter kontroll med nån person besittande bestämmanderätt framkom att jag även fick ha 30 kilo till Paris. Nu låg jag ju dock sex kilo back! Det blev en ny runda till papperskorgen och för andra gången på kort tid fick jag öppna upp min behåkollektion, för de hade jag ju naturligtvis packat överst, till allmän beskådning. Samt fiska upp handsprit och schampoo och godispåsar ur sopkorgen. Inte utan att man kände sig lite trashig, men vafan, när jag är tillbaka om ett halvår är nog detta preskriberat tänkte jag. Efter att ha fördelat lite vikt till handbaggaget, som fick väga enorma 12 kilo, klarade jag marginalen med 2 kilo. Lite rödrosig efter att ha både outat att jag använder spetsbehåar och grävt i soporna, men lycklig i sinnet, kunde jag checka in mitt baggage och fortsätta till gaten. Slutet gott, allting gott tänkte jag.
Men se det skulle jag aldrig ha gjort.
I Paris hade jag inte en tanke på min tunga packning, tills nån slags kontrollant vid ingången till säkerhetskontrollen obevekligen skulle väga mitt handbaggage. Som utan laptop, för den gömde jag undan i famnen, vägde svindlande 14 kilo. Och nu fick handbaggaget helt plötsligt bara väga 8 kilo, enligt vietnamesiska standarder. Jag erbjöd mig att gå undan och packa om, som jag nu hade vana av sedan Landvetter, men se det fick jag inte för incheckningskvinnan. Inför alla väntande i kön skulle jag slänga ifrån mig 6 kilo ägodelar i en plastpåse. Då brast det för Malin, som bara hade sovit 1,5 timme föregående natt. Det kändes så himla förnedrande att stå där inför alla och packa upp och slänga saker. Medan tårarna rullade nedför kinderna slängde jag uppsatsböcker, surt förvärvade artiklar till uppsatsen, Vietnam-guideboken, skönlitteratur, presenter till vietnameser, ny-nyköpt mascara och annat dyrt smink, kollegieblock, deodorant, handduk och datorväska. Bland annat. Inte förrän vågen stod på 8,5 kilo gav hon med sig, den franska stenväggen till bitch. Hatar numera Charles De Gaulle. Inte för att de håller på viktreglerna angående baggage utan det förnedrande sättet de gjorde det på.
Men se det skulle jag aldrig ha gjort.
På Landvetter visade vågen på 31 kilo. 20 kilo var tillåtet till Paris. Incheckningskvinnan tyckte att jag skulle packa ur lite saker hellre än att betala 2700 spänn i övervikt. Jag höll med. Ut åkte schampoflaskor, handsprit, jultomtar och linsvätska m.m. som fick anses som förgängligt. Rätt ner i papperskorgen. Några kilo lättare hamnade jag hos en annan incheckningsdam som fiskade fram att jag fick ha med mig 30 kilo till Hanoi och efter kontroll med nån person besittande bestämmanderätt framkom att jag även fick ha 30 kilo till Paris. Nu låg jag ju dock sex kilo back! Det blev en ny runda till papperskorgen och för andra gången på kort tid fick jag öppna upp min behåkollektion, för de hade jag ju naturligtvis packat överst, till allmän beskådning. Samt fiska upp handsprit och schampoo och godispåsar ur sopkorgen. Inte utan att man kände sig lite trashig, men vafan, när jag är tillbaka om ett halvår är nog detta preskriberat tänkte jag. Efter att ha fördelat lite vikt till handbaggaget, som fick väga enorma 12 kilo, klarade jag marginalen med 2 kilo. Lite rödrosig efter att ha både outat att jag använder spetsbehåar och grävt i soporna, men lycklig i sinnet, kunde jag checka in mitt baggage och fortsätta till gaten. Slutet gott, allting gott tänkte jag.
Men se det skulle jag aldrig ha gjort.
I Paris hade jag inte en tanke på min tunga packning, tills nån slags kontrollant vid ingången till säkerhetskontrollen obevekligen skulle väga mitt handbaggage. Som utan laptop, för den gömde jag undan i famnen, vägde svindlande 14 kilo. Och nu fick handbaggaget helt plötsligt bara väga 8 kilo, enligt vietnamesiska standarder. Jag erbjöd mig att gå undan och packa om, som jag nu hade vana av sedan Landvetter, men se det fick jag inte för incheckningskvinnan. Inför alla väntande i kön skulle jag slänga ifrån mig 6 kilo ägodelar i en plastpåse. Då brast det för Malin, som bara hade sovit 1,5 timme föregående natt. Det kändes så himla förnedrande att stå där inför alla och packa upp och slänga saker. Medan tårarna rullade nedför kinderna slängde jag uppsatsböcker, surt förvärvade artiklar till uppsatsen, Vietnam-guideboken, skönlitteratur, presenter till vietnameser, ny-nyköpt mascara och annat dyrt smink, kollegieblock, deodorant, handduk och datorväska. Bland annat. Inte förrän vågen stod på 8,5 kilo gav hon med sig, den franska stenväggen till bitch. Hatar numera Charles De Gaulle. Inte för att de håller på viktreglerna angående baggage utan det förnedrande sättet de gjorde det på.
Kommentarer
Trackback
