Ordbajseri

Gå in på Hemtex och mötas av ett par fina stickade tofflor som skulle vara en utmärkt julklapp till hans ständigt frusna syster. Motstå impulsen att meddela tipset per sms, svälja hårt några gånger och gå vidare. Just som de bättre tankarna slagit rot i huvudet få syn på den där röda duken som jag någon gång har köpt till det som var vårt gemensamma hem inför julen. Få ont i magen och mungipor som hänger ner i golvet.

När när när ska det bli lättare?

05.07 Göteborgs Centralstation
En kvinna i fyrtioårsåldern har tagit med sig ett halvfullt mjölkpaket hemifrån kylen, för att det inte ska bli förgås när hon är bortrest, som hon nu vill pracka på konduktörskan i första klass. Då hon får nobben där med den klena ursäkten att de använder sådana små mjölktetran till kaffet jönsar hon vidare till restaurangvagnen i hopp om att kunna bjuda bort sin mjölk där. En tom mjölkförpackning uppmärksammas senare slängd i en sopkorg i första klassens vestibul, var den tömts är dock oklart.

05.07 Göteborgs Centralstation
Konduktörskan, förmodligen fortfarande chockad av det udda erbjudandet om mjölk, fortsätter sin vandring genom vagnen bara för att stöta på nästa orginal, vars förklaring att han sitter på ett tåg som avgår två timmar tidigare än det han har biljett till är att hans klocka av sig själv ställer om sig till Minsk-tid. Detta hade även hänt under middagen han närvarade vid under gårdagen, helt plötsligt var klockan på Minsk-tid! Tungt läge för vår stackars medresenär som dock får åka med ändå.

07.00 Utanför Laxå
Föraren beklagar att vi fått "en trasa till tågsätt" och suckar ljudligt gånger flera. Meddelar att han kommer att stanna till i Laxå för att "försöka fixa eländet". Vilket han inte lyckas med, utan vi tar oss nätt och jämnt till Hallsberg där vi får åka annat x2000-tåg till Stockholm, där vi anländer - endast - tjugo minuter försenade.

Slutet gott allting gott alltså och jag har något ytligt att blogga om, istället för att vältra mig i hur ont facebooks startsida gör och beklaga mig över att man med den nya tidens kommunikation måste göra slut inte bara irl utan även på msn, facebook och whatnot för att få radera en människa ur ens vardagsbestyr.

Jag träffade en gravid vän nu på morgonen. Eller vän och vän, hon ligger nog någonstans på skalan mellan vän och bekant. Hur som helst sprang jag på henne i en korridor och hon var söt som vanligt, men hennes putande gravidmage gjorde att jag var tvungen att utbrista att hon hade en väldigt fin mage. Och vad ser jag mig själv göra sen? Jo jag klappar henne på magen! Jag gjorde vaaaad? Jag förstår inte själv hur det gick till, jag som har läst dessa mängder av bloggar skrivna av gravida kvinnor som öser galla över de som tar på deras magar utan att fråga och trott att jag förstått dem till punkt och pricka finner mig med att stå och klappa en bekants gravida mage utan lov. Gud så jag skäms.

Men det var en sjukt fin mage.

- Jag vet inte vad jag vill med dig, bloggjävel. Vad du fyller för funktion. Jag skulle vilja ha dig som någon slags dagbok, där jag dokumenterar vad som händer i mitt liv, både högt och lågt. Så att intresserade kan följa.
- Ja, vad är problemet?
- Problemet är att jag inte kan skriva det som verkligen berör, det som händer i mig av rädsla för hur det ska påverka de som läser. Jag kan inte skriva så, för då kanske hon läser det. Och jag kan inte skriva si, för då kanske han läser det.
- Skriv i en vanlig dagbok då, med lås och bom på.
- Jo, men då är det ju ingen som läser...

Jag och Arvid konstaterade igår vad roligt det är att vi, om vi på väg ut fått på oss skorna men kommit på att vi glömt något inne i lägenheten och går in med skorna på, väljer att gå på mattorna hellre än golvet. Det är ju så irrationellt. Varför skulle det vara bättre att gå på mattorna? Skulle skorna släppa ifrån sig mindre skit på mattorna? Eller handlar det om att skiten de släpper ifrån sig syns mindre på mattorna och man därmed slipper göra något åt det? Vad man borde göra är ju att undvika mattorna och gå på golvet för det är ju fan så mycket enklare att ta fram moppen och vaska upp smutsen än att som en tjuv om natten smyga sig ner med matteländet till tvättstugan där ABSOLUT INGEN TVÄTT AV MATTOR FÅR SKE och hoppas att man ska komma undan med sitt ofog.

Jag såg en rubrik i GP igår: "Biverkningar av influensan" och hajade till. Det är så mycket fokus på vaccinet nu att det känns som att själva sjukdomen har glömts bort i debatten om det är någon ond liten djävul som försöker lura i oss kvicksilver i sprutorna eller hur många som blivit ömma kring insticksstället efter vaccinationen. Biverkningarna efter genomgången influensa som enligt GP kunde uppkomma var fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom. Några nivåer värre än någon dags feber, skulle jag vilja påstå.

Jag minns inte vem det var som skrev var om att vi nu för första gången i världshistorien kan skydda oss emot en pandemi i klass med spanska sjukan och digerdöden. Vi kan göra det gratis och utan större besvär. Men då vill vi helt plötsligt inte. Istället vill vi spela med våra och andras liv i vår övertro på oss själva - "lite flunsa har väl ingen dött av".

Visst är det bra att man är kritisk till vad man får insprutat i kroppen, men man skulle önska att folk såg längre än till Aftonbladets lösnummersäljande rubriker.

You know, we could have had a daughter
And we could have named her Anna
And she would have been a sweetheart
But with punk rock manners

You could have taught her to play hockey
I could have taught her the guitar
And her granddad could have shown her the way to the bar
She could have supported us when we retire, bought us a cottage near the countryside

We would have made the neighbours jealous
We could have had barcecues at nights
With our collected brain recources, she would have an IQ of a hundred and fifty five
She could have supported us when we retire, bought us a cottage near the countryside

She would have won the Nobel Prize
and thanked her mama for all the good advice
and we could have gone swimming near that cottage by the lake
And she’d never have to know what it’s like when your heart breaks.

When your heart breaks

When your heart breaks

When your heart breaks

Men idag tog jag med mig kameran ut för att dokumentera mitt nya hems exteriör.



Across the yard.


På baksidan har vi en liten park med en fasligt massa växter.

Och på taket har vi en glad gubbe! Jag blir glad varje gång jag ser honom.

Vill man slippa undan regnet går man in här!

Känner att ljussättningen igår inte gjorde mitt senaste glädjeämne, tjugofemkronorsduken, rättvisa - så här kommer ny bild:



Nu även featuring lampan från Emmaus, Reprisen och det udda second hand-stället vid ICA i Ödlebyn. Och en lågenergilampa från ICA Kvantum Munkebäck, o-second hand. Dock andra upplagan då den första slocknade redan efter en halvtimmes blink-lysande för att aldrig mer vakna igen.

Igår satt jag på café och intervjuade Arvid om kommunikation mellan sjuksköterskan och patienten över en chai latte. Och när han berättade om det senaste på jobbet saknade jag det kliniska arbetet något enormt. Att vara nära patienter. Att få uppskattning från närstående. Att skämta med kollegorna. Att lära sig dra ut nya drän. Att ronda med flirtiga läkare. Att rapportera över patienter med spännande diagnoser. Rushen av att jobba i högt tempo 8 timmar i sträck. Att känna pulsen av att jobba på en akutmedicinsk avdelning. Att sitta på bänken i omklädningsrummet och pusta ut innan man orkar släpa sig hem och därmed känna sig som en i Greys Anatomy. Att ta de snabba besluten. Att känna att man hjälper människor. Att man får dem att må bättre. Att ge av sig själv och få tusenfalt tillbaka.

Inte så att jag helt ångrade vad jag håller på med nu, men en lite stickande känsla av att jag vill ju göra det där, jobba på avdelning, också!

Idag intervjuade jag min kombo Marie hemma vid köksbordet. Inte ens en slät kopp chai drack vi. Men det hon berättade fick mig att känna sån glädje och entusiasm över det jobb jag gör nu. Det är verkligen så spännande att ta del av andra människors upplevelser, att analysera det hon säger, se mönster i texten och kondensera, abstrahera och koda. Jag blev så full av inspiration inför mitt kommande projekt.

Och jag tänker att jag är en så lyckligt lottad liten gris. På många olika sätt, men just i denna stund över att jag valt ett så brett yrke som jag kan utöva i så många olika sammanhang.

Sedan att SKL idag meddelar att de har tänkt ta tillbaka vår välförtjänta löneförhöjning orkar vi inte bry oss i just denna glädjens dag. Men man undrar ju, varför är det alltid sjuksköterskorna som ska betala för vårdens budgetunderskott? Jag fattar ju att vi är många och att man därför kan spara mycket pengar genom att sänka våra löner bara lite. Men skulle man inte istället kunna sänka alla jävla landstingsdirektörer och sjukhusdirektörer och divisionschefer och stafettläkare och hyrläkares löner en bra bit istället? Nå, nu kanske jag brydde mig ändå, men va fan. Det är ju så sjukt. Vi är viktiga, vi är kunniga, vi är välutbildade. Varför ska vi behöva ta smällen för Sveriges ekonomiska kris bara för att vi är kvinnor? Jag blir så urbota arg.

Och jag som aldrig skulle bli en sån där sjuksköterska som gnällde över lönen...

Jag hittade en duk på Myrorna för 25 spänn idag. Jag tror nog det blev minst lika bra som det där flerahundrakronors tygstycket vi såg, vad tror du?




Också hittade jag ett sånt där plåtställ för fem kronor på Sarons Second hand. Det får vikariera som postsorterare tills det blir bakdax.




Jag har som sluta tycka att det är kul att köpa nya saker. Det är ju ingen match att hitta fina saker på Bolagret/Lagerhaus/IKEA som sedan alla ens kompisar redan har sett. Jag gillar jakten med Second Hand. Och jag tror att det är bra för mitt tålamod att tränas i att allt inte kan hända på en gång.

Sedan gjorde jag rödbetor med fetaost och solrosfrön, bulgur, hummus och sallad. Sagolikt gott. Tänk va mycket roligare det är att laga mat bara man har någon att laga den till. Att det bodde en sådan hemmafru-gen i mig alltså.

Välkommen till Erik Kuus Gata 2A. Lite osminkat, ganska vitt och gode glest mellan pynten. Precis som det är.

Och inte för att på något sätt förminska betydelsen mina "nya vänner" har för mig, men nog är det som något speciellt att umgås med de gamla godingarna. De som kände mig då och som känner mig nu. Som man kan snacka gamla spännande tider med och som förstår mina funderingar, beslut och värderingar idag för att de var med igår och såg mig växa upp till den jag blev. Samtidigt som jag såg dem växa upp till dem de blev. Åh, vad jag älskar pite.

Jag har inom loppet av, ska vi säga två veckor, öppnat dörren för inte mindre än tre Jehovas-sällskap. Alla har blivit lika förvånade och skraja och hoppat ett stort steg bakåt när jag öppnat. Jag vet inte om det är det att jag är extraordinärt ful eller att jag öppnade dörren i bara handduk imorse och fann två äldre herrar på andra sidan, men min personliga teori är att de små fulingarna lurar sig ut på vardagsförmiddagarna när typ ingen är hemma, förutom jag, för att få ihop sina timmar och kvalificera sig bland de typ 140 000 eller vad det är som kommer till paradiset genom att inte ta emot blod och knacka dörr för att lämna över en broschyr om Vakttornet. Små fulingar är de! De borde straffas! Hårt. Imorgon är det jag som letar upp numret till hajn Jehova.

Jag cyklar hem under stjärnorna
Och jag behöver inte bry mig om att cykeln vinglar betydligt
Kylan känns mindre än när jag cyklade från hemmet, några promille fattigare

Det är en helt ordinär torsdagkväll i Pite
Och jag behöver inte bry mig om att cykeln vinglar
När jag tittar upp mot stjärnorna
Eller att jag inte känner kylan jag kände när jag cyklade från hemmet

Men promillena är inte det väsentliga
Det är vännerna och friheten

Vännerna som känt mig sedan jag var ung och dum
Och som fortfarande pratar med mig fastän jag är "äldre" och fortfarande dum

Friheten att framföra en vinglande cykel
Utan att behöva oroa sig för en våldtäktsman i närmaste buske

Pite är också lugn
Lugn att hinna hämta andan och bara vara
Bara vara

In Pite we call this a fylleblogg
But thats alright
Thats alright
Alright

Och tänkte därför att Konsumvisan av Euskefeurat kunde passa idag:

Här är en historia som är sann,
den handlar om hur man
kan handla fel iblann’,
eller, om hur löningen försvann
innan jag ens hunnit blinka.

Jag hade farit in till stan
med bussen häromdan
som penninglottsbulvan
sen skull jag handla cellofan
o mjölk o fyra hekto skinka.

Så, jag beslöt att begiva
mig till kooperativa
o utan att överdriva,
vill jag detta nu beskriva

o ehuru o emedan
detta hände förra fredan,
var det fullt med folk där redan
o hör nu vad som hände sedan.

Jo, jag tog en vagn o börja gå
dit mjölken brukar stå
men kände redan då
irritationen smyga på
o hur jag börja på att svettas.

O överallt var det musik
o trängsel o trafik,
o all kalabalik,
fick mig att känna sån panik
så att det knappast kan berättas.

Plötsligt, mot alla planer,
stod jag o köpte bananer,
o helt emot mina vaner,
mat för vegetarianer,

o nåra burkefterrätter
med extraprisetiketter,
o ostar gjorda från getter
o inte vart det då nå bätter.

Nej, jag köpte fötter från en gris,
det var extrapris,
opolerat ris
o så en blommig te-servis
som bestod av femton pjäser.

Dessutom, fyra bläckpatroner,
kosta åtta kroner,
långa makaroner
o så en burk med champinjoner,

ävenså en rutig blazer,
Mantovanis orkester,
lite skivade rester,
lite ister åt Ester,
en kostym i manchester,
en liten ask med praliner,
indianmockasiner,
nya sovrumsgardiner
o fyra kilo mandariner.

Dessutom, norska torskpanetter,
stereokassetter,
fyra fläskkotletter,
sen var det rea på korsetter
så jag köpte mig ett dussin.

Men även nio sorters tvål,
en genomskinlig skål,
knäckebröd med hål
o ävenledes, får i kål,
en sil o fil o mjöl o russin.

Där fanns även vill jag mena
tidningar som var obscena,
där kvinnor bresa med bena,
hur nu det går att förena
såna hallickfasoner
med kooperativa traditioner,
fast, det är klart, med visioner
så blir det färre miljoner.

Sen köpt jag lite fågelfrö
o några wienerbrö,
sen ställd jag mig i kö
o där stod jag till jag höll på dö
o slutligen när jag hadd stått i
två timmar så blev turen min
kassörskan hon slog in
o pungen min var stinn,
men sen läste hon på remsan sin
t-v-å-t-u-s-e-n-å-t--t-a-h-u-n-d-r-a-å-t-t-i

En och sexti fick jag över
men som ni vet så behöver
man ju påsar därutöver
så där for mina sista klöver.

Sen var jag pank som en beväring
o jag fick skäll utav min käring
men nästa år blir våran näring
att leva på vår återbäring