Ordbajseri

Och hur går det med vietnamesiskan undrar ni förstås?

Jo men det går ändå bra. Grammatiken är lätt, de böjer till exempel inte verben utan har klassificeringsord för de olika tempusen. Och meningsuppbyggnaden är tämligen enkel, inte så många små tjafsord.

Det är uttalen och alla dessa toner och bokstäver som inte finns på nåt annat språk jag försökt lära mig. Oftast kan jag göra mig förstådd, ibland tar det tjugo omtagningar men. Det är att förstå vad de säger som är det luriga. Bara att höra när ett ord slutar och ett annat börjar är klurigt. Och jag behöver bygga på ordförrådet.

Men ibland finner jag mig i sällskap där ingen pratar engelska, såsom varje gång jag går ner till receptionen här på mitt hotell eller när jag hämtar ut min moppe, och till min stora glädje visar det sig att jag ändå kan säga det mesta jag vill. Det är en fröjd. Och bättre ska det bli!

10 timmar kvar nu... Kanske dags att sova.

Inget är som väntans tider, huh? Jag har blivit grymme irri på mina vänner idag för att de inte har vett att uppdatera sina bloggar oftare så att jag hade någon förströelse medan minuterna släpar sig fram tills mamma och pappa kommer. Därför matar jag på med inlägg idag skulle det möjligen sitta någon annan stackars sate nånstans som är i desperat av tidsfördriv. Kanske lite för att jag själv ska ha något tidsfördriv också.

Jag önskar att hela min familj och alla mina vänner skulle ha möjlighet att komma hit och få se min vardag och de vietnameser som jag håller så nära mitt hjärta. Eftersom det inte är möjligt tänkte jag ladda upp lite bilder för er som inte kan komma hit så att ni också kan se lite av hur jag bor och de människor jag möter varje dag.

Här är min gata: Pho Ton That Tung, en liten ganska lugn gata där människorna som har affärerna och caféerna efter gatan har vant sig vid den blonda tjejen som då och då rör sig på trottoaren och slutat vända sig om och stirra. Nån gång händer det att någon utomsocknes moppetaxiförare har förvirrat sig till vår kvarter och får för sig att ropa "Hello Moto" efter mig men då får han snabbt höra av de andra förarna att den där tjejen är det ingen idé att ropa efter, hon "thich di bo" - gillar att gå - och om hon ska nånstans längre bort så har hon egen moppe. Missa förresten inte killen som transporterar en typ tvåtusenlitersvattenbehållare på moppen till vänster på bilden.


Här är Dai Hoc Y Ha Noi, Hanoi Medical University. Det är fina, gamla fransk-koloni-stil hus på området. Lummigt och mysigt. Andra bilden visar den palmkantade allé min fakultet ligger vid.



Om man är fattig student och inte vill köpa en dagstidning - kostar 2 kr - kan man på campus läsa flera av de stora dagstidningarna i denna glasmonter. Så briljant! I dessa dormitories bor de studenter som har lyxen att bo på campus.



Detta är anh (storebror) Binh, som tillsammans med anh Toan vaktar min - och sisådär 500 andra - moppar, bjuder mig på thé och solrosfrön, retas på vietnamesiska jag inte förstår men framförallt lär mig en massa vietnamesiska då deras engelska sträcker sig till ungefär Hello och Bye bye.



Här är bambatanterna och bambakillen som flera gånger i veckan serverar mig skolbespisningsmat till billig penning, alltid lastar på mer mat än jag vill ha och dessutom kommer med potatis till efterrätt.



Detta är Nha Khach Dai Hoc Y, där jag bor på fjärde våningen. Bilder från mitt rum har ni i arkivet från november, om ni missade det. Vad än jag vill ha hjälp med ordnar föreståndaren anh Trung, bara vi kan lyckas kommunicera det mellan oss då heller inte han pratar någon som helst engelska.

Om cirka 20 timmar är de här, parenteserna! I min stad! Bland myllret av moppar! Äntligen ska jag få visa dem det Vietnam jag älskar. Som jag så ofta försöker förklara för dem, utan att de riktigt kan förstå hur det är. Nu ska de få se med egna ögon! Och det ska bli kul för mig att se Vietnam och Hanoi genom nyanländas ögon igen.

Samtidigt är det supernervöst, för jag vill ju så så gärna att de ska älska Vietnam lika mycket som jag gör. Jag vet inte om det är möjligt att åstadkomma på tolv dagar med kulturkrockar och kulturchocker och jetlag och luftföroreningar och konstig mat. Jag vill att de i alla fall litegrann ska förstå hur jag kan trivas så bra här.

Och om jag är nervös så är det inget emot vad vietnameserna är. Varje människa jag stakande tragglar fram "chủ nhật bố mẹ em sẽ di Hà Nội" till erbjuder mig något att äta. Varesig det är moppeparkeringskillen Binh som ger mig en påse rostade solrosfrön, städerskan Thuc som dukar fram en halv fågel eller bambatanterna (nu blev det visst göteborgska) som serverar mig två överfulla tallrikar mat trots att jag sällan klarar av att äta upp ens en. Med risdieten i två månader har jag nämligen, föga oväntat, tappat några kilon och nu är vietnameserna livrädda för att mor min ska bli rosenrasande när hon ser mitt något mindre runda ansikte och anklaga dem för att svälta mig. Jag försöker förklara att mor min knappast kommer att tycka att det är en nackdel, men det örat vill de inte lyssna på. Mammor vill alltid att deras döttrar ska vara rundare, tydligen.

Blogginläggen blir mindre frekventa ju mer jag rotar mig här. Färre och färre saker blir konstiga eller annorlunda, och därmed värda att blogga om. De säger att när man kommer till en ny kultur ser man först bara olikheter jämfört med sin egen men efter en viss tid börjar man se likheter. Jag antar att jag har kommit till den fasen nu. Allt känns precis som hemma, fast med lite högre luftfuktighet, några fler grader på termometern och ett antal fler moppar.

Men människorna, de är inte så mycket mer annorlunda bara för att de har svart hår, gul hy och sneda ögon. Jag tycker mig snarare se att de är precis som oss. Även bland vietnameserna finns det den där babbogajan (nu blev det visst Meänkieli här, konstigt hur ens ordförråd funkar) som alltid ska göra sin egen röst hörd och bryta in när andra pratar. Det finns typer som är för snälla för sitt eget bästa, som bryr sig om andra mer än sig själv och säger ja när de borde säga nej. Andra är fokuserade på pengar och jobb och vill tjäna ihop så mycket som möjligt och även om det inte är samma summor som i Sverige det handlar om så ser jag likheter med svenska bekantskaper. De där som tror att bara de tjänar ihop nog mycket pengar kommer de bli lyckliga. Det finns drömmare, som flyr verklighetens grå vardag genom att sticka huvudet i sanden och fantisera om en rosakimrande framtid som realistiskt sett inte är möjlig.

Jag inser mer och mer att folk är inte antingen heltigenom goda eller heltigenom onda här heller, lika lite som de är det hemma. Det finns bra och det finns dåliga sidor hos de flesta vietnameser precis som hos de flesta svenskar. Ibland kanske deras medel för att uppnå lycka blir lite mer extrema än vad de är för oss hemma, eftersom de lever närmare ruinens brant än vad vi gör, men i grund och botten handlar det bara om att de vill det bästa för sig själva och sin familj.

Jag förstår att min älskade familj på Family Hotel även de spelar med i taximaffians liga, där icke ont anande turister skjutsas till de hotell som taxichaffisen samarbetar med snarare än det de hade tänkt sig. Jag gillar det inte, men jag förstår att det är deras sätt att klara sig. Om alla andra gör det, hur skulle de kunna stå utanför? Och jag tänker att de turister som "kidnappas" till Family Hotel har tur som får bo hos en så fin familj.

Det är på helgerna, när jag struntar i att ha ångest över lektionsplanering, som jag utför de riktiga dagsverkena.

Jag vaknade ur min sömn, djup som döden efter en hostig och snorig vaknatt natten innan, av att klockan obarmhärtigt ringde kvart i åtta. Jag försökte mig på att hämta upp en jetlaggad GU-student som sov lika djupt som jag gjorde en timme innan, det förstår ni ju hur bra det gick, så jag åkte förbi Café Smile och köpte Pain au Chocolates istället innan jag fortsatte hem till Nga där det vankades matlagning och -intag. Scnitzel, kokta grönsaker och typisk vietnamesisk sallad med rotsaker, rå vitlök och chili - underbart gott.

När jag några timmar senare satt på Family Hotel och väntade på att Kiem skulle få tid att åka iväg och hjälpa mig byta batteri på moppen eller att Nga skulle få tid att gå och klippa sig med mig dök det upp någon random turist och frågade efter pannkakor. Efter att ha uträttat båda ärendena och dessutom sovit lite middag var det just pannkakor jag ville ha - så pannkakor fick det bli!

Tänkte att det skulle vara ett eländes elände att få fram ingredienserna men efter att ha sorterat ut sojamjölk, rismjölk, chokladmjölk, jordgubbsmjölk och vaniljmjölk hittade jag vanlig färsk ko-mjölk. Mjöl är ingenting vietnameser har hemma till vardags, men det var ju inte längre bort än närmaste trottoarkiosk. Ägg finns i fler varianter än man skulle önska, inklusive den variant där det ligger ett riktigt fågelfoster inuti, och utgjorde inget hinder. Till och med nutella grävdes fram ur gömmorna på hotellet efter besök i otaliga trottoarkiosker och många suckar från lillasyster Nga. Har för mig att jag såg samma, förmodligen kvarglömd av turister, burk Nutella ligga uppe i tvättstugan när jag var här senast.

Jordgubbarna tvättades, som all annan frukt och grönsaker, inne på golvet i den alls icke fräscha toaletten. Inga konstigheter. Och lillasyster plockade fram rätta sortens ägg. Att vispa smeten jämn med en gaffel var inte helt lätt, men ändå lättare än att steka plättarna i den buckligaste stekpannan som någonsin skådats. Jag kan ju inte ens steka plättar hemma. Det var ju hans uppgift. Men efter sedvanligt missöde med första plätten blev de riktigt bra ändå. Och jag tänkte, att jag klarar mig själv nu.


Jag slavade i köket och levererade plättar på löpande band till tveksamma men nyfikna vietnameser och vidunderligt snygga australiensare, som jag bad lillasyster ta kort på. Det här är vad hon kom tillbaka med. Och det här är våra nya frisyrer förresten.

Mitt i klagovisan om vardagslunken dyker bara två studenter upp till lektionen. Än så länge tolkar vi det som att alla var busy idag och inte som att de tycker att jag är kass. Efter en halvtimmes småprat i väntan på fler studenter bjuder jag istället ut mina studenter på middag. Jag tänkte mig att de skulle visa mig lite fler matställen a la sitta på trottoaren i närheten, men istället bar det av över halva stan för att äta en lokal hanoiansk delikatess. Cha Ca, någon slags fiskrätt. Huongs pojkvän joinar partyt och får därmed stå för kalaset trots att jag försöker övertala församlingen om att jag är läraren och i egenskap av detta ska betala notan. Som kvinnlig lärare står jag mig dock slätt emot manlig aktiemäklare.




Huong, pojkvän Hieu, Ngoc Anh och Cô (lärare och moster) Malin. Och detta är vad vi åt. Det som ser ut som stora makaroner i fiskröran är fiskinälvor. Vem hade väl kunnat tro att de kunde bli så stora. Det gråa är en dipsås som luktade som en blandning av surströmmingsrens och fotogen. Gjort på någon slags räka. Trots den alls icke angenäma doften var jag tvungen att smaka, eftersom det är så jag rullar i Vietnam. Jag tog bara ytterst ytterst lite med en stor tugga nudlar. Och satan i gatan vad det smakade. Mycket och illa. Höll på att få upp allt direkt men lyckades som ett under behålla min värdighet och svälja ner eländet. Någon dubbeldipp blev det dock inte.

Sedan gav jag mig ut på jakt efter nytt massageställe på ännu en annan halva av stan. Körde lite fel, fick använda mina nyinlärda vietnamesiska kunskaper i att fråga om vägen, de förstod tro det eller ej vad jag sa och jag kom till slut rätt. Så rätt. Swedish massage, med precis rätt styrka och utan någon som trampar runt på ryggen, över hela kroppen av en synskadad tjej. En timme för blotta 130 000, kring 50 spänn.

Och medan jag ligger där och njuter av att äntligen ha hittat ett ställe där de masserar som jag vill bli masserad, som inte erbjuder några plusmenyer till sina manliga besökare, som är fräscht och dessutom verkar göra en god sak - stödja synskadade i Hanoi genom att ge dem ett jobb som massör och även delägarskap i firman - får jag ändå dåligt samvete. Varför ska jag ligga här och bli masserad av henne, bara för att jag tycker att det är skönt och för att jag har pengarna för att betala för det? Är det rätt? Är jag en fet västerlänning med för mycket pengar? Men vad skulle hon göra om jag inte kom hit med mina pengar? Skulle hon vara lyckligare om jag valde att inte gå på massage? Det är svårt, tycker jag. Svårt att veta vad som är rätt.

Det finns en vardag även i Hanoi. När bloggen står och stampar så kan ni tro att det är den, vardagen, som har tagit över. Vardagen innefattar mycket ångest kring att planera engelskalektioner. Som nu, när jag sitter fyra timmar före lektionsstart, och febrilt letar engelsk terminologi kring smärta. Mycket finns det på det där internettet. Men ibland är det svårt att hitta.

Och kallt är det. 15 grader säger de. Och ni tycker förstås att jag är tokig som upplever det som kallt. Det är okej, jag tycker själv jag är tokig. Men Vice President, som jag lunchade med idag, kom med en förklaring. Det är 99% luftfuktighet idag, vilket gör kylan nästan outhärdlig. I alla fall om man sitter på en moppe mellan här och Hoan Kiem Lake.

Så jag kryper ned under täcket, jag och min ångest och en kopp varmt äppelthé. Surfar frebilt efter något slags material att bygga en lektion kring. Hoppas, som vanligt, att inga studenter ska dyka upp idag. För jag tycker inte att jag har något att lära dem. Idag heller.

Jag pluggade vietnamesiska idag. Och även den tycker jag står och stampar. Jag vill så mycket, men kan så lite. I mina öron är det fruktansvärt svårt att höra skillnaden mellan man, mán, màn, mãn och så vidare.

Om mindre än två veckor kommer mor och far. Så roligt. Och nervöst. Jag vill ju att de ska gilla Vietnam lika mycket som jag gör. Gäller att visa alla de bästa sidorna.

Okej, så här går det egentligen till.

Varje eftermiddag mellan 17 och 19 måndag till torsdag undervisar jag sjuksköterskestudenter i Nursing English. Än så länge är det två grupper, två gånger i veckan. En på lite lägre nivå och en på lite högre. De trycker på om att jag ska börja lära 30 sjuksköterskor på universitetssjukhuset också samt en grupp med lärare på fakulteten men detta har jag än så länge lyckats styra undan. Jag har nog med mina 25 studenter redan. Det finns inget upplägg på kursen, ingen vet vad den ska innehålla eller hur länge den ska pågå. Vi kör la på tills de är fullärda. Jag har ingen bok att gå efter utan får efter eget huvud sitta och hitta på vilka situationer vi kan behöva spela upp och lära dem. Det tar på krafterna att hitta på lektioner för åtta timmar i veckan. Nu vet jag vad de snackar om, de där lärarstudenterna, när de säger att första året som lärare är det värsta.

Jag har lite ont i magen varje gång jag går ner till mina lektioner. Tänker att idag kommer ingen att komma, nu har de synat min bluff och kommit på att jag inte har något att lära dem. Men alltid står det några där när jag kommer ner till klassrummet och den närmaste halvtimmen droppar det in fler och fler. Att komma försent är inget att skämmas för, man skyller bara på trafiken. Att svara i mobilen, som självklart inte är på ljudlös, mitt under pågående lektion är helt normalt. Att sitta och prata, inte viska, medan någon annan försöker säga gruppen något, det är också vardagsmat.

Men all in all är de väldigt mysiga, mina studenter. De blir så glada att se mig och jag blir glad av att se dem. Vi skrattar oss igenom lektionerna, om inte åt mina patetiska försök att rita kryckor och PVKer på tavlan så åt historien när jag och Madde trodde vi såg en fot i en mage på en röntgenplåt. Och efter varje lektion tackar de mig så mycket och jag kan andas ut och tänka att det höll den här gången också.

Det här med att hålla en teoretisk föreläsning, exempelvis om kommunikation - som den jag hade förberett, det var lite att ta i. Så långt sträcker sig inte deras engelskakunskaper. Och jag skäms när jag tänker på hur mästrande västerländsk jag var som tänkte att jag skulle komma hit och lära dem om omvårdnad. Det kan de göra själva. Jag befinner mig på ett av Vietnams främsta universitet, vad trodde jag att jag skulle kunna lära dem som de inte redan visste?

Kunskaperna har de, och omvårdnad läser de. Det handlar bara om att kunna omsätta det i praktiken också. Kanske blir det lättare när inte varje sjukskösterska ska ha hand om 30 patienter. När de får lite mer pengar att röra sig med. Att anställa fler sjuksköterskor med.

Så vad gör jag resten av dagarna, tänker ni förstås? Ja två dagar i veckan lär jag ju mig vietnamesiska på förmiddagarna. Och sedan är det lite olika grejer jag blir meddragen på. Såsom bröllop, eller olika sorters föreläsningar på vietnamesiska som jag inte förstår ett skvatt av men där jag alltid glädjer deltagarna med mitt ljusa hår och min ljusa hy. Någonstans mitt i detta är det förstås tänkt att jag skulle klämma in lite uppsatsskrivande också. Så långt har vi inte kommit. Än.

Madde och Arvid har efterlyst upplysningar om vad jag egentligen gör på det där så kallade jobbet och jag har lovat att rapportera om det när jag själv har fått ordning på vad jag gör på det där så kallade jobbet. Det kan jag inte riktigt säga att jag har, ingen dag är den andra lik och oftast vet jag inte vad jag ska göra nästa dag. Men jag har varit här en och en halv månad nu och jag kommer mer och mer till insikt om att jag inte kommer att bli klokare än så här.

Alltså: så här går det till när Malin jobbar!

Jag startar upp Mozilla Firefox och slår in ungefär "mast" i adressfältet. Ibland blir det bara "mas" om jag är slö, andra dagar drar jag till med ett "master". Min dator föreslår att jag vill gå till en sida kallad Masterunblocker och det är precis vad jag vill så jag gör som den föreslår. På Masterunblocker-sidan finns en liten ruta där man kan knappra in adressen till den spärrade sidan man önskar att komma åt. Det gör jag. Jag skriver "www" och datorn föreslår "www.facebook.com", vilket jag accepterar. Då omdirigeras jag till facebook på ett automagiskt sätt och kan logga in på ungefär samma vis som ni därborta kan. Jag kan använda facebook ungefär som vanligt, det vill säga kolla igenom kompisars statusuppdateringar och kolla på upplagda blider. Se vem som har skrivit vad till vem. Däremot kan jag inte gå in och kolla på mina vän-förfråganingar och group-invites, det är lite störigt. Än mer störigt är att jag inte kan se de dolda kommentarerna på mina vänners statusuppdateringar, skriva något i mitt eget statusfält eller på någon av mina kompisars walls. Att kolla mailboxen är också att glömma, för då får masterunblocker fnatt.

För det mesta av detta finns förstås också knep. Allt förutom att kunna ladda upp bilder och svara på vänförfrågningar och grupp-inviter och det där har jag lyckats hitta knep till. Kommunisterna har nämligen spärrat facebook.com, men inte lite.facebook.com! Ahaa! Så jag loggar in på lite-facebook - som dock är just som namnet siar om - en lightversion. Jag kommer inte åt alls lika mycket på den masterunblockade facebook-sidan. Däremot kan jag skriva! Både på min egen wall och till kompisar! Jag kan kolla min mail! Halleluja! Kruxet är bara att när jag loggar in på lite-facebook blir jag utkickad från masterunblockade facebook, vilket jag ju behöver för att komma åt alla sidor jag vill se.

Alltså måste jag sitta och switcha mellan de två olika versionerna. Fram och tillbaka. Kolla vems sida jag vill skriva på och sedan gå in med lite-versionen och göra det.  Ja ni förstår ju, att mycket tid över till "riktigt" jobb, det finns det inte.

Omy.se har gått i graven. Och det känns, på rikt, som att en viktig del i mitt liv är borta. Oj!

Ha! Där fick ni allt er beskärda del av vietnamestecken! Lễ cưới betyder bröllop och där var jag idag! Det var del två av ceremonin för dr Chanhs son och blivande svärdotter. Förlovningen var jag ju på för nån vecka sen, om ni minns. Där första vigseln helt plötsligt tog plats, pga brudens ålder. Eller var det kanske på grund av vad dr Chanh avslöjade för mig idag, att han ska bli farfar? Annars är det ju grymt snabbt jobbat från förlovningen och till nu. Vågade inte fråga vidare idag, men ska förhöra mig närmare över nån lunch i veckan.

Dr Chanh är skön, det känns som att jag kan fråga vad som helst. Som till exempel att han redan vet att han ska bli farfar, trots att bröllopet var idag. Sex före äktenskapet är ju ett big no-no i Vietnam. Ibland berättar han så öppet om konstigheter i den vietnamesiska kulturen att jag blir generad. Som när han förklarade för mig varför det finns så många "Nha Nghi", små budgethotell, i Hanoi. Dit går man efter lunchen med sin älskare eller älskarinna och hyr rum per timme. Inga konstigheter, tyckte han. Själv blev jag inte bara lite generad av att få det jag egentligen redan visste berättat för mig rakt upp och ned, vilket bara gjorde det roligare tyckte Chanh. Det är numera hans favorithistoria att dra upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang och mina kinder blir alltid lika blossande röda.

Men, tillbaka till bröllopet. Det var, precis som förra gången, snabbt avklarat.

Mina kollegor har varit svåra att få tag på i veckan, alla har varit upptagna med att förbereda för bröllopet. Det har varit tomt på fakulteten, för alla har hängt hos dr Chanh och fixat och donat. Och idag var de alla fint uppklädda och stylade, men tog inte del i själva bröllopet, utan servade istället gästerna. Som vore det den naturligaste saken i världen, att man skulle hjälpa till att ordna chefens son bröllop och sedan ta hand om alla gästerna.

Jag blev, som vanligt, placerad bland de höga herrarna. Chefer och professorer och överläkare. Trist att de inte pratade engelska bara. Men, svensk som jag är, reder jag mig själv ganska bra. Det var ju kul att bara sitta och titta på hela spektaklet.

Jag kom dit halv elva, för dr Chanh ville att jag skulle finnas på plats när de "riktiga" gästerna anlände runt elva. Då stod brudparet och deras respektive familjer vid dörren redo att hälsa gästerna välkomna. Vi lärare från fakulteten stod mittemot och vaktade den stora lådan där kuverten lades i.

Ja, för i Vietnam ger man ju inte bröllopspresenter, utan istället pengar i ett kuvert. Olika mycket beroende på hur nära man står brudparet. Vill man ha lite extra tjänster från exempelvis dr Chanh i egenskap av Head of Faculty kanske man lägger i några hundra dollar extra. Jag blev instruerad att ge 500 000, två hundra kronor ungefär, och gjorde som jag blev tillsagd. Dock gjorde jag missen att köpa ett kort och kuvert, vilket gjorde att kuvertet var för stort för att gå ner i lådan. Ett helt vanligt vitt kuvert, utan något kort i, skulle det ha varit. Jaja, jag lär mig till nästa gång.

Binh, Per Linnés hatobjekt nummer ett som jag ännu inte haft några problem med, fick en blomma i kavajfickan och fick därmed låtsas att det var jag och han som skulle gifta oss. Lite roar små.



Bruden var så vacker att jag inte kunde ta ögonen ifrån henne. Jag tycker bara att det är så synd att de ska vilja vara så vita och sminkar sig så till den milda grad. I mina ögon hade hon varit ännu vackrare om hon hade behållit sin egna hudfärg. Men vitt ska det vara, både på bruden och brudgummen. Alla bröllopsfoton man ser är gärna lite överexponerade så att brudparet ser ännu vitare ut, förutom sminkningen de redan har.

Här marscherar brudparet in. Sa jag att bruden var vacker?

Vi andra åt mat. I mängder. Det är ju det som är det viktiga. En hel firre la de upp på bordet. Inga konstigheter. Och hela friterade räkor, eller vad de är. Som man äter hela, som de är, med skal och allt på. Huvud och allt. Jag, som inte gillar skaldjur egentligen, tycker nästan de är godare så. Så blir det lite kras och fras.



Medan vi andra åt pågick det tydligen en bröllopsceremoni där i periferin. Kanske byttes det ringar, i så fall var jag nog upptagen med att tugga på det där skaldjuret just då. Dr Chanh höll i alla fall tal. Det var fint, jag förstod "Xin Cam On" och "Chuc Xe Khoe". Tack så mycket och framtida hälsa.



De andra var inte så intresserade av att lyssna, de pratade med varandra istället och åt den goda maten. Champagne hälldes också upp i en klassisk glaspyramid, sedan tog brudparet och föräldrarna var sitt glas och gick runt och skålade med varendaste gäst. Vi var väl en 500 stycken eller nåt sånt. Därefter gick de och ställde sig vid dörren igen, utan att själva ens ha smakat den goda maten, och det var dags att bryta upp. Klockan tolv tackade jag för mig, då hade de flesta redan gått, och susade hem igen på moppen.

Ett av dr Chanhs favoritämnen att diskutera är hur den vietnamesiska kulturen är kollektivt inriktad medan den svenska är indivdualistisk. Ju längre jag är här, desto mer förstår jag hur rätt han har och hur det kollektiva tänkandet verkligen genomsyrar allt. Allt som vi gör, det gör vi tillsammans. Allt som vi har, det har vi tillsammans. Jag tänker först på min familj och sedan på mig själv. Det är fint.

Ibland blir jag lite svenskt butter och effektiv. Tänker att du behöver inte hjälpa mig att kopiera de här papprena. Jag kan själv! Gå och gör något vettigt med din tid istället för att stå här och hålla mig sällskap. Du stjälper mer än du hjälper. För att jag är svensk. För att jag inte förstår, att det inte handlar om att göra saker på de mest effektiva sätten, alla på var sitt håll. Det handlar om att göra det tillsammans.

På countryside blev det än mer tydligt hur fint de jobbar tillsammans, vietnameserna. Fastän de inte setts på någon månad teamworkar de smidigt - vare sig det gäller att tvätta moppen eller laga middag eller slakta en fågel.

Sedan blev det lite clashar också förstås. I Kiem och Hoas hus fanns två sängar i rummet. För mig, som svensk, är det självklart att familjen sover tillsammans i ena sängen och jag sover i andra. Speciellt som de så sällan sover tillsammans. På Famliy Hotel vaktar Kiem ofta dörren medan Hoa sover uppe i ett av rummen. Och Tuan Anh ser de ju som sagt inte så ofta. Klart de vill sova tillsammans brevid sin baby.

Men att de skullle låta sin gäst sova ensam, dessutom i sängen närmast dörren, det fanns bara inte på deras världskarta. Så behandlar man ju inte en gäst! Allt som vi gör, det gör vi ju tillsammans! Alltså sover vi ju alla tillsammans i en säng, i en enda stor klump av armar och ben och babykiss. Och Kiem, som gärna skämtsamt vill benämna Hoa som wife one och mig som wife two, var mer än nöjd. Tills han framåt småtimmarna flyttade över till den andra sängen i alla fall.

Det blir ganska kallt om nätterna i de där stenhusen utan någon som helst isolering och glipande träjalusier i fönstrena. Men under täcket var det varmt och gött, även om det blev lite dragkamp om täcket då och då. Hoa hade lagt ut ett slags täcke på mattan som gjorde det lite mjukare, men inte är det utan att man känner sig lite mörbultad när man vaknar på morgonen. Igår kväll var det så skönt att gå och lägga sig ensam i min egna säng, under ett eget täcke. Och jag somnade skönt. Men vaknade med andan i halsen efter bara några minuter med en stark känsla av att något var väldigt fel. Var är de? Var är Hoas värmande armar om mig? Det tog några ögonblick innan jag insåg att jag var hemma och allt var okej, att det var meningen att jag skulle sova ensam. Och jag somnade om med ett leende på läpparna. Mer och mer vietnames för var dag som går.

På countryside levs fortfarande det enkla livet som mer och mer försvinner i Hanoi. Man stiger upp när solen går upp och går och lägger sig när den går ned. Man dricker grönt te och pratar om livet. Man går in till grisarna när man behöver uträtta sina behov. De flesta cyklar, de lite mer välbärgade har moppar men bilar syns sällan till. Man sover på bastmattor i sängarna, med råttorna springande i taket ovanför sig. Man bor i enkla stenhus inredda med säng, altare, och bord för tedrickning. Äter gör man på bastmatta på golvet, eller i sängen.

Jag gillart. Även om jag känner mig lite obekväm med att kissa bland grisar och få kisskvätt på skorna. Och känner mig lite isolerad med min begränsade vietnamesiska och deras obefintliga engelska. Denna gången hade jag med mig Kiem, vars engelskakunskaper är väldigt begränsade, som tolk. Inte heller har han det naturligt omhändertagande sättet som lillasyster Nga. Inte utan att jag kände mig lite ensam ibland. Fyra dagar, tre nätter var såhär i efterhand kanske lite att ta i. Men när jag på tredje dagen började prata om att åka hem blev Kiem så ledsen i ögat att jag bara inte kunde med att åka i förväg, trots att vi innan vi åkte iväg hade bestämt att vi skulle stanna tre dagar, två nätter. Men det var innan Son kom hem tidigare från sitt countryside så att Kiem och Hoa kunde åka iväg till sitt countryside tidigare och vi åkte iväg på torsdag istället för fredag.

Hoa och Kiems tvååriga son bor på countryside med farföräldrarna medan Hoa och Kiem jobbar ihop pengar till familjen inne i stan. Så att de kanske kan bygga på en våning till deras 20 kvadratmeter stora stenhus. Eller dra in rinnande vatten, och bygga en toalett. Huset köpte Kiem för 80 miljoner dong, runt 35 000 kronor. Var han fått såna summor pengar ifrån förstår jag inte. På Family Hotel, där de jobbar för att lönen är bättre än på countryside, tjänar de 2 miljoner dong var per månad.



Tuan Anh, Kiem och Hoas son, snacksar lite före maten och jag dricker te och läser tidningen. En tidning som så fort jag läst klart revs upp till servetter att använda vid middagen. Tuan Anh sätter gärna i sig fyra-fem chips påsar innan varje måltid och därmed ingen riktig mat. Jag vet inte hur föräldrarna och farföräldrarna tänker riktigt, men de är så stolta över att ha en "Big Baby" att jag inte vågar ifrågasätta.



Happy New Year! Chuc Mung Nam Moi! Gott Nytt År! Enligt vietnamesisk sed, även om de vanligtvis gör det om 1,5 månad ungefär, åt jag, Kiem, Hoa och Kiems föräldrar en kyckling för att få lycka nästa år. Som vanligt åts allting på fågeln: skinn ben, och huvud. Sittande i sängen. Mys. Till tolvslaget hade Kiem övat in några svenska fraser och pratade med mor min när jag ringde det obligatoriska tolvslaget-samtalet. All in all, ett perfekt nyår.




Kiem fixar middag, anka. På samma ställe borstar han dagen efter tänderna och spottar i fiskdammen, varifrån vi senare äter fisken. Hoa och hennes svägerska styckar även dem på samma ställe upp lite kött och skär grönsaker. Detta är även samma ställe som Hoa tvättade kläder på, tidigare på dagen. Kiems pappa har flyttat sig några meter när han tappar ut blodet på en kyckling, förmodligen för att det var trångt om plats i köket/disken/toaletten/tvättstugan/duschen. Inger Öjerskogs ord om att hålla det sterila sterilt och det rena rent ringer i mina öron.



En fiskare på promenad på risfältet. Kiem och Hoas hus. Begravningsplats. Kiems föräldrars hus.



Mat mat mat. Precis som vi svenskar fokuserar vietnameserna på mat när de kommer samman till helger och högtider. PÅ lördagen var vi så många som åt hos Kiems föräldrar att vi fick sitta i båda sängarna samt på golvet. Hierarkiskt uppdelade på dem som drack mycket vin (äldre karlarna), de som bara smakade lite (äldre kvinnorna och yngre killarna samt en själv) och på golvet fick de barnpassande mammorna sitta. Inga konstigheter. Inget tjafs. Alla vet sin plats.



Det viktigaste för mig med att komma till countryside, var att se Ngas mamma. Som eftersom Nga är min syster, även är min mamma. Jag oroar mig för henne, nu när hon får sköta hela gården helt själv när yngsta brodern har flyttat ut för att plugga och pappan jobbar i norra Vietnam för att barnen ska kunna utblida sig. Precis som jag och Nga har ett speciellt band - som vi nog knappast förstår oss på själva - har även jag och Ngas mamma en speciell connection. Vi kan inte prata mer än de enkla fraser jag kan säga på vietnamesiska, men vi sitter tätt ihop och håller om varandra. Inte heller med Kiems farbror kunde jag prata utöver mina enkla vietfraser, men även med honom var det ett speciellt fint möte. Han spelade så fint på sitt instrument och jag kände hur glad han var över att jag var där. Och hur glad jag var över att jag var där.