Ordbajseri

Sedan tittade jag på andra delen av "Sluten Avdelning" på SVTPlay. Jag är så glad över att SVTPlay har bestämt sig för att funka nu. Även om det fick mig att hata Sverige, och framförallt EU, ännu mer. En LPT-vårdad kvinna i absolut kris och med kvarvarande posttraumatiskt stress syndrom och en apatisk son fick utvisningsbeslut. Det var så hemskt.

Se Sluten Avdelning om ni inte redan gjort det. Mycket bra dokumentärserie.

Jag tänkte på det första gången för nästan ett år sedan nu, när en kompis bror frågade mig om jag hade haft svårt att få visum när jag åkte till USA och jag skamset fick svara att det inte hade varit några problem. Att det aldrig varit några problem för mig att få visum till något alls av de länder jag besökt. Jag tänkte det då. Att det inte är rättvist. Kompisens brorsa hade turen att komma från en något sånär rik familj och skulle med några års arbete kunna få ihop till flygbiljett till USA och hälsa på sina kusiner. Det var hans dröm. Inte många vietnameser kommer ens i närheten av att kunna uppfylla en sådan dröm, med en månadslön på 500-2500 svenska kronor. Men kompisens brorsa hade det som sagt lite bättre ställt, och skulle kunna få ihop de där pengarna. Men så var det ju det där med visum. Så svårt att få, även om man är något sånär rik vietnames. Och jag tänkte det då. Det är fan inte rättvist. Att vi stänger ute dem från våra länder men själva åker vi och turistar i deras och prutar ner deras tvåkronorsbaguetter och exploaterar deras strandremsor med flashiga hotell. Utan att ha några som helst problem med att få visum. Men the other way around: icke sa nicke.

Och idag tänkte jag det igen, med tårar strilande ned för kinderna. Det är fan inte rättvist. Jag hade just avslutat ett samtal med en svensk viseringstjänsteman på Svenska Ambassaden. Hon var trevlig och sympatisk, men hon har protokoll att följa från Migrationsverket, och att få visum till Sverige som vietnames är svårt. För att det blir så många avhopp, som hon kallade det. Vietnameser som inte reser tillbaka till Vietnam när de ska. Och jag är säker på att hon inte menade det så och inte förstod vad hon sa; men i mina öron satte hon en etikett på mannen jag älskar. Att han är en avhoppare. Att han inte är välkommen till mitt land. Och det gjorde ont. Och jag hatade Sverige då. Som jag hatade Sverige då. Och alla andra jävla västerländer som skulle stänga ute den finaste jag vet. Det är inte rättvist.

Jag har alltid, alltid blivit väl mottagen i Vietnam. Vart jag än kommer så är människor glada att se mig. Och första lilla steget han, genom mig, tar för att närma sig Sverige; så blir han genast sedd som en avhoppare. En vietnamesisk parasit. Jag blir så himla ledsen. Det är inte rättvist.

Observerar vietnameser är som det jag gör mest hela dagarna nuförtiden. Och det räcker gott och väl. Ni skulle bara veta hur slut man bli i huvudet av att titta på en fem minuters konversation och försöka komma ihåg allt som sades och gjordes. Det är ett hårt liv.

Men på tal om det här med att alla vietnameser delar sängar med alla så gjorde jag två roliga observationer på avdelningen häromdagen som faller utanför ramarna för min forskning. Det skulle tas blodprov på en poliklinisk patient, det vill säga en patient som inte var inneliggande utan bara kom till avdelningen för detta blodprov. Dessa brukar vanligtvis tas vid skrivbordet i rummet där vi observerar, men just denna sjuksköterska gillade tydligen inte det utan ville ha patienterna liggande när det skulle tas blodprov.

I rummet finns tolv sänger som står uppställda brevid varandra utefter väggarna. Alla sängar var fulla, utom en, vars patient hade gått iväg på toaletten. Klart som korvspad att sjuksköterskan och den polikliniska patienten hi-jackar hennes säng! Patienten som besitter sängen kommer åter från toaletten mitt i blodprovtagningen, när den polikliniska patienten ligger med sina fötter på hennes huvudkudde, för att sjuksköterskan ska få en bra arbetsställning. Förstå vad den svenska patient som kom tillbaka från toaletten och finner en annan patients fötter på sin huvudkudde skulle bli förvånad och, tror jag, även arg! Men inte den vietnamesiska patienten inte. Hon står lugnt och väntar på att de ska bli klara så hon kan ta sin säng i besittning igen. Det drar dock ut på tiden eftersom den polikliniska patienten är svårstucken, så tillslut kryper hon helt sonika till sängs med den polikliniska patienten. Så ligger de där och skedar tills blodprovet är taget. 

Den andra observationen är snarlik. En annan poliklinisk patient ska lämna blodprov. Men nu är alla sängar upptagna. Och sjuksköterskan vill ju som sagt inte ta blodprov vid skrivbordet. I sängen närmast sitter en man upp och pratar i mobilen. Utan att fråga om lov eller säga någonting alls till den mobilpratande patienten kryper den polikliniska patienten upp bakom hans rygg och lägger sig till rätta brevid honom.

Störtskönt.

Idag har jag fått soppatorsk. Och tillbaka internet på rummet. Och empati från mina kollegor. Och avslutat en engelskagrupp. Och hoppat hopprep med några studenter.

En dag då man hoppar hopprep är en bra dag.

Sedan, för er som inte har facebook (det vill säga mamma ungefär) så har jag idag sökt jobb hos Vuxenpsykiatrin i Öjebyn samt på Svenska Ambassaden i Hanoi. För jag vet precis vad jag vill och vart jag ska i framtiden.

Jag har inte haft den bästa dagen. Ingen nudelsoppa imorse, för Pho-tanten hade av någon outgrundlig anledning stängt. Jag gick till sjukhuset, det gjorde inte min översättare, så jag gick hem igen. Tänkte titta på TV, men hade ingen ström i rummet. Tänkte kolla internet, men hade inget sådant heller. Tänkte jobba med uppsatsen, men hade ingen ström i datorn. Dessutom har jag ungefär 322 gånger glömt saker jag verkligen behövt på rummet, kommit på det i receptionen och blivit tvungen att ta hissen upp igen.

Sådana här dagar är det ganska lätt att vända allt mot vietnameserna. Jag märker att jag gör det. Jag tål inte med att de inte kan prata ett enda ord engelska så de kan fatta att jag är strömlös (säger hon som är i deras land utan att lära sig deras språk ordentligt nog att säga att hon är strömlös), att de bjuder in mig till thé i tid och otid, att de ger mig mycket ris trots att jag ber om lite, att de inte förstår min frustration. Att ingen ser att jag är ledsen, tar tag i mig och frågar hur det är.

Och jag blir arg och otålig. Ingenting alls passar och jag blir arg på deras kultur. Tänker att de inte förstår mig, aldrig förstår de mig (för det är ju just därför jag är här, för att de ska förstå mig - inte för att jag ska förstå dem...) Och alla klumpas ihop till en enda gulsvart vietnamessörja. Jag slutar se dem som individer, med sina styrkor och brister, och de blir en enda stor 86 miljoners vietnames. Plötsligt är alla på ett visst sätt och just denna dag är alla emot mig.

Och jag tycker det är intressant, för nog vet jag att jag har dåliga dagar i Sverige också. Men inte börjar jag tänka att det är något fel på den svenska kulturen då. Eller tycka att precis alla är emot mig.

Av det magra kommentarsfältet förstår jag att ni inte trodde mig när jag berättade om min barkmiddag häromdagen, så här kommer bildbevis från Huongs mobilkamera:

Här är babybina.

Här är myräggen.


Och här är gräshopporna!

De är som roliga med det här med sovandet, vietnameserna. När man går ut och äter lunch med någon säger man alltid när man skiljs åt: sov gott. För alla - ALLA - sover en stund på eftermiddan. Annars blir de cranky framåt kvällningen. Och har man ingen säng eller soffa att lägga sig på, då sover man över sitt skrivbord. Eller på två stolar som man ställer ihop. I bilen. På moppen. Det finns inga hinder, bara möjligheter.

När man kommer och hälsar på hos någon så blir man först bjuden på vietnamesthé. Man sitter och pratar och umgås litegrann. Sedan blir man oftast erbjuden att gå och lägga sig en stund. För mig, som svensk, är ju detta otroligt svårt att förstå sig på. Att man kommer och hälsar på nån, och sedan går och lägger sig i dennes säng. Det känns ju högst oartigt i min föreställningsvärld. Att åka och hälsa på nån och sedan gå och lägga sig. Men så gör de, vietnameserna. Och vems säng det är, det spelar just inte så stor roll. Alla sover i allas sängar och använder samma kuddar och täcken. Om det är nån man just träffat för fem minuter sedan eller ens svärföräldrar, det spelar som sagt ingen roll.

Skönt är det i alla fall, speciellt för ett inbitet fan av eftermiddaglurar som moi.

Ikväll tog två av mina studenter med mig på kaffe och efterföljande middag. Vi åt:

* Gräshoppor
* Grillade duvor, kompletta med ben, klor och huvud.
* Myrägg
* Baby-bin

Bina var inte så goda, alltför söta. Allt annat gick, faktiskt, ner utan större ansträngning. Gräshopporna var krunchiga och ganska smaklösa. Duvorna hade inte så mycket kött på sig, men smakade grillat gott. Myräggen vara bara lite sura.

Jag vidgar sannerligen mina vyer. Om mindre än två månader är jag tillbaka i hemlandet och kommer att tveka på att ens äta en fläskkotlett med fettrand.

Imorse var jag på universitetssjukhuset här runt knuten för att på allvar påbörja min bana som etnografisk forskare. I vanlig ordning tar allting mycket längre tid än jag tänker mig att det ska göra. Inte var det ju bara att slänga ut lite patientinformation och Consent Forms, de ville ju ha tid att tänka på det också. Och, om man bara tänker efter i förväg, så är ju det ett helt rimligt önskemål. Ibland bara glömmer jag att tänka. Så, kanske, förhoppningsvis, imorgon kan mina deltagande observationer ta sin början.

Men jag fick chansen att återupptäcka det där som har bleknat i mitt minne det senaste halvåret när jag inte jobbat inom sjukvården. Tacksamheten för livet, för att få vara frisk. Den är utan tvekan en av de största anledningarna till att jag älskar att vara sjuksköterska. Att bli påmind om hur bra man har det, bara genom att vara frisk, nästan varje dag. Det är en ynnest.

Och jag såg patienter som var riktigt sjuka idag. Palliativt behandlade cancerpatienter. En ung kille. Och det skar i hjärtat på mig. Tänk om det var han. Tänk om det var han som var så där sjuk och så nära döden. Och jag var långt bort i landet lagom. Och jag tänkte att livet är för kort och skört för att så här fina, stora känslor ska kastas bort.

När jag slog följe med Son hem från dagens första engelskalektion (jag är så less mina engelskalektioner nu så jag kräks) berättade hon att hon hade träffat Kristina, den göteborgska sjuksköterskestudenten som stångas med Mr Binh denna terminen, förra veckan. Son var förvånad över att Kristina bor så långt ifrån skolan och föreslog att hon skulle bo här med mig istället. Och jag blev helt mållös. Jag förstår hur det i hennes värld är helt logiskt att om vi kommer från samma land och befinner oss så här långt hemifrån så slår vi självklart våra säckar ihop på 20 kvadratmeter, även om vi inte känner varandra sedan förut. Jag har ju två sängar och på så vis skulle ju även Kristina ha nära till skolan. Men för mig blir det bara nej nej nej, jag vill ha mitt rum ifred! Och jag försöker förklara för Son att jag förstår hur det med henne tankesätt verkar helt logiskt, men att jag tror att varken jag eller Kristina skulle länna oss helt bekväma med den lösningen. Jag antar att jag inte är riktigt så vietnamesisk ännu, hur mycket jag än försöker vara som dem.

När jag skypar med mamma idag så ber hon mig att vara "i alla fall lite glad att vara hemma" när jag anländer om ganska exakt två månader. Så jag peppar med Maia Hirasawa ikväll. Men Say Goodbye, den skippar vi snabbt förbi.

För lika snabbt som Hanoi kan bli dåligt, lika snabbt kan det bli bra. Det är intensivt på det sättet. Förbannat hat eller passionerad kärlek. Kanske har det något att göra med att det ligger så långt hemifrån, att kulturen är så hiskeligt annorlunda ibland. Jag vet inte. Hanoi är så in your face hela tiden. Det är svårt att rymma undan, var man än kommer så är det bara moppar och stirrande vietnamesögon. Och 99 dagar av 100 är det helt okej och alldeles underbart, men så kommer svackan och man vill bara försvinna in i mängden och inte vara hon som hela tiden står ut.

Men idag har uppsatsen och allt kring den skött sig som det ska. Jag har fått access till sjukhuset, fått feedback från Sverige och jobbat bra med min assistent/tolk. Jag har vandrat i en park med han som håller mitt hjärta. Hittat ett träd stort nog att man kunde sitta inne i det. Och därinne, skyddad från nyfikna vietnamesögon, kunde man göra det där man som förälskad svenska tar för givet. Hålla handen, smeka hår och pussas. Sånt som man annars bara kan göra i skydd av mörkret på en parkbänk vid en sjö. För att vara Österns Paris så är Hanoi fruktansvärt rädd för närhet. Och jag styrde min moppe runt Ho Tay, hamnade i kvarteren där jag förstår att de flesta västerlänningar bor eftersom det serverades pasta och pizza och steaks i var och varannan restaurang. Jag blev hungrig och åt en gigantisk macka på ett danskt kafé med utsikt över solsken över vårt vackra lilla mini-hav. Pratade norrländska med en grötig dansk. Gick sådär va. Styrde min moppe in i gränder för trånga att vända en moppe i, i hopp om att hitta strandpromenaden. Hamnade i famnen på en sandskottande vietnames i en återvändsgränd som skrattande hjälpte lilla svenska blonda flicka att vända Hondan och styra ut ur gyttret. Till middag bjöds jag in av Anh Trung och Chi Thuc i receptionen. En middag som inte intas i ensamhet är en bra middag. Även om den innebär att man behöver knapra på fickhuvuden.

Och jag var lycklig igen.

Och ibland blir Vietnam bara för mycket. Jag känner igen den här känslan från förr, även om det var längesedan jag upplevde det nu, allt har bara flutit fram på moln de senaste månaderna.

Och när Vietnam blir för mycket, då blir det akut-överdos-för-mycket. Och som vanligt kommer en olycka inte ensam. Det är för mycket kultur, för mycket kulturkrock, för många missförstånd, för mycket hjärtevärk, för tjafsigt på hotellet, för många okända människor som vill träna sin engelska på mig i tid och otid, för många psykon som ringer och smsar mitt i natten och vill ta över mina engelskalektioner, för många frågor om varför jag gör si och inte så istället, och mitt i allt detta en göteborgsk institutionstant som inte har något med mig och mitt projekt att göra som undrar vad jag gör hela dagarna, för mycket x-factor, för många puckon som inte kan köra moppe ordentligt utan krockar i mig, för små jävla kläder i alla butiker, för många vietnamesiska sånger på karaoken och inte nog många engelska, för mycket att rodda med d-uppsatsen, för få riktigt nära kompisar, för stor tidsskillnad till Sverige, för mycket jävla ris och nudlar och så jävla tråkigt att äta ensam så ofta, för liten feedback från göteborgska institutionstanter som är insatta i mig och mitt projekt, för mycket jävla Biggest Loser Asia på TV, och för första gången någonsin ångrar jag faktiskt att jag inte skaffat mig fler icke-vietnamesiska vänner här.

Trött och leds.

När jag försöker förklara för honom alla sätt han inte skulle gilla Sverige på låter vi som ett gäng köldskadade, barbariska eremiter. Vi går till jobbet, eller kanske åker vi buss med så lite kontakt med våra medmänniskor som möjligt. Kanske slänger vi av eventuella ungar på dagis efter vägen. Vi äter lunch var och en på jobbet, alla ur sin egna lunchlåda. Har någon glömt lunchlåda, ja då får han väl springa iväg och köpa sig nåt att äta då. Inte att jag ska dela med mig ur min. Helst vill vi ha en tidning framför oss medan vi äter så att vi ytterligare kan skärma av oss från människorna omkring oss, och få lite "egentid!". För egentiden, den är viktig. Den måste man ha även om man är mitt i karriären och med huset fullt av ungar. Konstigt att något som inte ens existerar i det ena landet kan vara så viktigt i det andra landet. När klockan slår fyra knappar vi igång ipoden och skyndar oss hem, förbi alla de där människorna som bara står i vägen för oss och hem till ensamheten. Där det väntas middag och tv-tittande innan sänggående, för en likadan morgondag.

Han förstår rakt inte vad jag säger. Han lyssnar ivrigt när jag berättar om kulturen jag kommer ifrån, men han förstår inte vad jag säger. För honom är ju Sverige de rika landet, där alla automatiskt är lyckliga.

Så jag försöker förklara allt han skulle sakna. Att gå på cafe flera gånger i veckan, kanske flera gånger om dagen. Att ta en iskaffe på trottoaren och titta på trafiken. Det är det för kallt och för dyrt för i Sverige. Att ta moppen ner till sjön och sitta och titta ut över vattnet, äta lite solrosfrön och försiktigt hålla om. Det finns bra många sjöar i Sverige, men ingen som Hoan Kiem eller Ho Tay. Att ha hela sin familj nära, hela tiden. Att ha barnen i huset hela dagen, med de äldre som barnvakter. Utan dagis och ålderdomshem. Att spontant börja prata med den som sitter brevid på bussen eller kör moppen brevid dig i trafikstockningen. Att äta tillsammans, alla i hushållet tillsammans och dela på maten. I Sverige kommer ingen att lägga ett kycklinghuvud på din tallrik när du redan är mätt. I Sverige äter vi det som finns på vår egna tallrik och försöker bry oss så lite som möjligt om det som finns på andras tallrikar.

Men det är mycket för honom att ta in, svårt att förstå när jag så brutalt beskriver det mest individualistiska i den individualistiska kulturen.

Så jag tar till vårt mantra, vår standardfras: Sweden and Viet Nam, not same-same. I Vietnam möts jag som utlänning av nyfikenhet och glädje. Folk undrar vad jag gör här och är glada att få ta emot mig i deras land och hem. Du vet ju hur det är när jag möter nya människor. Alla blir glada i mitt blonda hår och mina ljusa ögon. Och alla vill bjuda på thé och ta i hand. I Sverige, not same-same. I Sverige kommer för det första alla inte att se att du är utlänning. I Sverige finns många människor som är svarta och gula och bruna. Ingen kommer att vara nyfiken på dig, ingen kommer kasta sig över dig och vilja veta mer om dig. Du får vara glad om de ens accepterar att du har kommit till deras land. En del kanske kommer att vara arga och dumma mot dig. Jag hoppas verkligen inte att det ska hända, men jag säger bara att det kan hända.

Ett sorgset skimmer lägger sig över hans vackra ögon när jag beskriver det fulaste i min kultur och jag ångrar mig snabbt. Försöker gottgöra med ett försiktigt stryk över hans hand, diskret så att ingen annan på cafét kan se. Glädjen vaknar i hans ögon igen och han säger: "bara jag får vara med dig, så vet jag att jag kommer att vara lycklig".

Ikväll när jag stövlade in på Family Hotel ihopp om att kunna avnjuta en gratis middag i trevligt sällskap hade Huong och Binh återvänt från countryside och Phuong Anh, den lilla flickan, gick omkring och bar på en liten hundvalp jag aldrig sett förut.

Ska vi äta den, frågade jag genast Huong.

Det är enna annorlunda.

Även om vietnameserna envisas med att räkna med graviditet och i korta lunar-år vilket gör mig till 28 i deras ögon. Hugaligen har ni hört något värre? 28 år?? Och utan vigselring och volvo och vovve och fast jobb och...

Family Hotel slog till på födelsedagsmiddag på söndagkvällen utifall att de skulle vara för busy för att kunna fira mig ordentligt på måndagen, eftersom deras guy på flygplatsen jobbar då och kanske slussar turister till dem i parti och minut. Ngas pappa var också där kvällen till ära, på väg tillbaka till jobbet i norra Vietnam efter några veckors semester hemma i countryside. Vi åt allt det dära göttigaste i en hotpot. Gristarmar och kycklinghjärtan och levande räkor som slängs ner och ägg med fågelfoster i och snäckor och tofu och flera kilo kål och sallad. Det är inte min favorit, men det är vad som är en födelsedagsmiddag för dem och det är så mysigt när alla sitter ner tillsammans på golvet och struntar i turister och taxibilar och tågstationer och allt vad det är. Och jag fick jordens största blombukett. Ni kan ju tänka er hur det såg ut när jag skulle frakta hem den på moppen i kvällningen. Jag såg ut som en äkta vietnames helt enkelt!





På måndagen blev jag firad på fakulteten och av mina studenter. Dr Chanh överlämnade inte bara blommor utan även en Paradis-ask! Vilken lycka! Antar att även han kommit på knepet med att ge bort oönskade presenter till någon annan behövande, som jag så ofta gör med riskakor och frukt och thé och konstiga kex...


Efter att jag avslutat min engelskaundervisning en halvtimme i förväg puttrade jag iväg på moppen till Family, där de alls icke var så busy. Tjejerna följde med mig ut på middag på Gecko och sedan var det karaoke för hela slanten!! Huong och Binh är på countryside så de gör lite som de vill nu, även om mitt förslag att stänga hotellet så alla kunde följa med var mer än de vågade med. Son stannade på hotellet men alla andra hängde på! Ingen sjunger I will always love you som jag och Kiem! Men mest applåder blev det nog när vi sjöng min favoritsång på vietnamesiska...