(den sanna historien) Om globetrottern
Mycket suger det ju att bli äldre. Att man snart är på trettiosidan av 25 och ändå inte känner att man har gjort nåt. Men å andra sidan är det mäkta coolt att kunna säga att man har vänner man har känt i 15 år.
En av mina vänner som jag känt i 15 år är Kristina, som nyligen inte bara har omnämnt mig i sin blogg i förbifarten utan dragit på de stora växlarna; det låter som att jag rest överallt och gjort allt. Hon beskriver kort sagt den där människan jag skulle vilja vara - men som jag gav upp när jag insåg att det var omöjligt att tävla med alla de andra när jag inte tyckte det var kul att vara ute och resa många månader i sträck, utan trivs bättre med att åka iväg någon vecka i taget. Nåväl, eftersom jag inte tycker att denna beskrivning av mig stämmer och för att inte få jante svävande som en ond ande över mig kommer här den riktiga beskrivningen av mig:
*Jag är hon som åkte till USA i ett läsår men knappt fick några kompisar (och längtade hem)
*Det var jag som var i Australien i några månader utan att lära mig surfa (och längtade hem)
*Dessutom bodde jag i Sydafrika i två månader utan att varken se en leopard, lejon eller hålla någon längre konversation med någon svart afrikan (och längtade hem)
*Just nu är jag hon som flyttade till Göteborg, och förvisso trivs rätt bra här, men ändå ständigt planerar för när vi ska flytta hem på riktigt (och längtar hem)
