Vietnam 51: Ett vietnamesiskt nyår
Det är i grund och botten precis som svenska högtider. Ett överflöd av mat, ibland också av dryck, familjer som kommer samman, besök hit och besök dit och slötittande av tv. Men ris, ris ris. Ångkokt ris, stekt ris, riskaka, stickyrice, risvin, tomatris. Tur att man gillar ris. Att tvinga i sig gristunga halv sju på morgonen var lite värre. Men precis som allt annat så gick det ner, det också.
Vietnam 50: Med en fot i vardera värld
Jag vill ju som vara en vietnames. När jag hade lämnat av mor och far vid säkerhetskontrollen på Noi Bai och tog lokalbussen tillbaka in till stan var det riktigt så att det spratt i kroppen på mig av lycka för att äntligen vara tillbaka i vietnamesvärlden efter två veckor av taxiåkande och sightseeande.
Jag vill vara som dem, jag vill vara en av dem och ibland blir jag uppriktigt sur om jag blir tagen för en turist. När folk blir förvånade över att jag kan prata lite vietnamesiska eller anmärker på att jag äter så bra med pinnar blir jag stött. Klart jag kan, jag är ju vietnames, syns det inte på mig?
Men hur jag än försöker så blir mina ögon inte sneda eller mitt vietnamesuttal helt perfekt. Jag jobbar inte lika hårt som dem, jag lever inte under samma villkor. Jag kör moppe som viken vietnames som helst, men jag har ett uppvärmt eller luftkonditionerat hotellrum att komma hem till på kvällen. Jag älskar, verkligen älskar, att vara här - men skulle saker börja gå haywire har jag alltid möjligheten att åka hem till trygga, rika Sverige. Jag äter Pho till frukost och ris till lunch för några tusenlappar, men kan utan att behöva fundera splurga till på en pizza för 150 000. Eller unna mig en weekend i Hoi An om lusten faller på.
I ett försök att leva närmare vietnameserna, och med en vilja att betala tillbaka för alla otaliga middagar och hjälp med visum och moppe och emotionellt stöd och ett home away from home, har jag de senaste dagarna tagit tillfället i akt att jobba igen lite av min upplevda skuld till Huong och Binh på Family Hotel när de skickat mesta personalen hem till sina familjer på landet och själva slitit med barn och fullbelagt hotell. Och som jag har jobbat! Lagat frukost och diskat och till och med kört bilen en vända till flygplatsen och tagit hand om ungar och skickat iväg turister på bussar hit och dit.
Framförallt detta med att inte få sova. Att börja krypa till kojs på stengolvet i receptionen vid tiotiden på kvällen, börja komma sig till ro just som en turist knackar på utanför och vill in. Lägga sig igen och knappt somna innan Huong ringer och vill ha upp en termos varmt vatten till rummet. Ligga på golvet och lyssna till råttorna som gräver runt en meter ifrån ens huvud. Till slut somna av utmattning och vakna av att någon bråkar vilt. Först bli rädd men sedan förstå att det kommer utifrån gatan och inte från något av rummen. Vid halvfyratiden bli väckt av att Son startar moppen utanför dörren och kör iväg mot tågstationen för att möta anländande turister från Sapa. Slumra om en halvtimme innan Son ringer och meddelar hur många turister han lyckats ragga upp, klä på sig någorlunda och möta upp taxibilarna. Visa turisterna till sina rum och kanske bråka lite om priset med nån obstinat, snål fransman. Om man har tur lyckas somna om en timme innan det är dags att börja göra frukost till turisterna som ska iväg tidigt på morgonen.
Efter bara tre dagar är jag helt snurrig i skallen. Och har än mer förståelse för att jag ibland måste halvskrika och ruska i lillasyster Nga för att få henne att vakna när hon sover. Då har jag ändå inte jobbat lika hårt som hon gör, varje dag, året runt.
Jag vill vara som dem, jag vill vara en av dem och ibland blir jag uppriktigt sur om jag blir tagen för en turist. När folk blir förvånade över att jag kan prata lite vietnamesiska eller anmärker på att jag äter så bra med pinnar blir jag stött. Klart jag kan, jag är ju vietnames, syns det inte på mig?
Men hur jag än försöker så blir mina ögon inte sneda eller mitt vietnamesuttal helt perfekt. Jag jobbar inte lika hårt som dem, jag lever inte under samma villkor. Jag kör moppe som viken vietnames som helst, men jag har ett uppvärmt eller luftkonditionerat hotellrum att komma hem till på kvällen. Jag älskar, verkligen älskar, att vara här - men skulle saker börja gå haywire har jag alltid möjligheten att åka hem till trygga, rika Sverige. Jag äter Pho till frukost och ris till lunch för några tusenlappar, men kan utan att behöva fundera splurga till på en pizza för 150 000. Eller unna mig en weekend i Hoi An om lusten faller på.
I ett försök att leva närmare vietnameserna, och med en vilja att betala tillbaka för alla otaliga middagar och hjälp med visum och moppe och emotionellt stöd och ett home away from home, har jag de senaste dagarna tagit tillfället i akt att jobba igen lite av min upplevda skuld till Huong och Binh på Family Hotel när de skickat mesta personalen hem till sina familjer på landet och själva slitit med barn och fullbelagt hotell. Och som jag har jobbat! Lagat frukost och diskat och till och med kört bilen en vända till flygplatsen och tagit hand om ungar och skickat iväg turister på bussar hit och dit.
Framförallt detta med att inte få sova. Att börja krypa till kojs på stengolvet i receptionen vid tiotiden på kvällen, börja komma sig till ro just som en turist knackar på utanför och vill in. Lägga sig igen och knappt somna innan Huong ringer och vill ha upp en termos varmt vatten till rummet. Ligga på golvet och lyssna till råttorna som gräver runt en meter ifrån ens huvud. Till slut somna av utmattning och vakna av att någon bråkar vilt. Först bli rädd men sedan förstå att det kommer utifrån gatan och inte från något av rummen. Vid halvfyratiden bli väckt av att Son startar moppen utanför dörren och kör iväg mot tågstationen för att möta anländande turister från Sapa. Slumra om en halvtimme innan Son ringer och meddelar hur många turister han lyckats ragga upp, klä på sig någorlunda och möta upp taxibilarna. Visa turisterna till sina rum och kanske bråka lite om priset med nån obstinat, snål fransman. Om man har tur lyckas somna om en timme innan det är dags att börja göra frukost till turisterna som ska iväg tidigt på morgonen.
Efter bara tre dagar är jag helt snurrig i skallen. Och har än mer förståelse för att jag ibland måste halvskrika och ruska i lillasyster Nga för att få henne att vakna när hon sover. Då har jag ändå inte jobbat lika hårt som hon gör, varje dag, året runt.
Vietnam 49: Närhet och distans
Distansen är 130 km på ett ungefär. Det tar en 3-4 timmar sådär. Beroende på hur länge det tar att ta sig ut från den galnaste busstationen jag någonsin upplevt, Ben Xe Giap Bat, där inkastarkillarna är efter en och på en och nästan i en innan man knappt har hunnit tänka tanken att man skulle ta en buss från Giap Bat. Och sedan klänger de på en och försöker med alla trix och knix de kan få med en på just deras buss. Denna gången, två dagar innan Tet - vietnamesiskt nyår som i år inföll 14e februari - var Giap Bat galnare och fullare av folk än vanligt. Jag och lillasyster kom dock oss på en buss utan större svårigheter - som dock tog en och en halv timme på sig att färdas den ungefärliga sträckan av 200 meter från bussens uppställningsställe. Med ojämna mellanrum utrustade två av de yngre inkastarkillarna sig med långa järnrör och sprang en repa runt stationen innan de flåsande kom inhoppandes i bussen igen med en hop arga killar jagandes utanför. Förmodligen rivaliserande inkastarkillar, tänker jag. Och mycket ska man vara med om.
Efter att man tagit sig ut från Giap Bat kan det tänkas att man behöver dra några repor runt kvareteret för att fylla bussen till sista kubikcentimetern. Bara för att sittplatserna är slut, betyder ju inte att bussen är full. Nej, då kommer plastpallarna fram, och fyller mittgången. När den är full fyller vi på utrymmet fram till vindrutan med folk, sittande på golvet, lutande mot säten eller sittande på rissäckar. Bara föraren kommer åt växelspaken, och tutan förstås, så är allt lugnt. Efter varven runt kvareteret väntar en ganska smooth resa på motorvägen. Om man kan bortse från hur nära förestående döden är, skulle någonting inträffa, vill säga. Ju längre vi kör, desto skumpigare och kurvigare blir resan. Man vet att man är nära Ngas countryside när man sitter och ständigt skumpar och kastas lite fram och tillbaka.
Men sen kommer man fram och då är det bara närhet som gäller. Två bröder som står och väntar med mopparna i regnet. Som man kryper tätt, tätt intill under deras regnkapuschonger. En systers mamma som möter med öppna armar och en galet rolig morbror som hälsar med ett sedvanligt "Okey!!!" och gigantiska, varma arbetarhänder. Man dricker vietnameste med armar och fötter omslingrade för att hålla undan kylan. För när det är kallt på countryside, då är det kallt på countryside vill jag lova. Men samtidigt finns där så mycket värme. Man sitter ner på mattan på stengolvet och delar maten. Kokt nyslaktad tupp doppad i citronsalt, det finns knappt något godare. Och familjemedlemmar som lastar ens risskål full trots att man sa stopp för tre portioner sedan.
Man åker ut på cafe med kusin Kiem och kommer hem senare än det utlovade 22.00 då man inte hade hjärta att slita Kiem från sina kompisar på cafet som han ser en gång per år. Orolig svensk som man är ser man att lillasyster, lillebror och moder redan ligger till sängs i köket och tänker att här gäller det att skynda sig i säng. Så tänker inte Kiem. Nej, först ska här drickas te med fadern. Sedan kryper man ner under täcket med kusinerna och mostern och ligger och myser och pratar en halvtimme, innan man beger sig hem igen.
Sedan blir det natter och lillebror Thu, 18 år, sover med mor och far i sängen i köket. Lillasyster och storasyster sover i den madrasserade sängen som finns kvar sedan storasysterns föräldrars visit. Mellanbrodern Canh, 22 år, lägger sig för att sova i sängen brevid. Det sätter systrarna snart stopp för. Inte ska han ligga där och frysa ensam, självklart ska han krypa ner under täcket med oss. Och det finns knappt något mysigare än att ligga i mitten av en tre-sked och bara omgärdas av värme trots att nästippen är mer än lovligt kall.
På bussen hem några dagar senare sitter jag brevid en för mig okänd liten kvinna, som utan att skämmas för sig kryper upp tätt intill mig och lägger huvudet på min axel innan hon somnar för att sova så de tre timmarna till Hanoi. Här har vi svenskar onekligen saker att lära oss.
Efter att man tagit sig ut från Giap Bat kan det tänkas att man behöver dra några repor runt kvareteret för att fylla bussen till sista kubikcentimetern. Bara för att sittplatserna är slut, betyder ju inte att bussen är full. Nej, då kommer plastpallarna fram, och fyller mittgången. När den är full fyller vi på utrymmet fram till vindrutan med folk, sittande på golvet, lutande mot säten eller sittande på rissäckar. Bara föraren kommer åt växelspaken, och tutan förstås, så är allt lugnt. Efter varven runt kvareteret väntar en ganska smooth resa på motorvägen. Om man kan bortse från hur nära förestående döden är, skulle någonting inträffa, vill säga. Ju längre vi kör, desto skumpigare och kurvigare blir resan. Man vet att man är nära Ngas countryside när man sitter och ständigt skumpar och kastas lite fram och tillbaka.
Men sen kommer man fram och då är det bara närhet som gäller. Två bröder som står och väntar med mopparna i regnet. Som man kryper tätt, tätt intill under deras regnkapuschonger. En systers mamma som möter med öppna armar och en galet rolig morbror som hälsar med ett sedvanligt "Okey!!!" och gigantiska, varma arbetarhänder. Man dricker vietnameste med armar och fötter omslingrade för att hålla undan kylan. För när det är kallt på countryside, då är det kallt på countryside vill jag lova. Men samtidigt finns där så mycket värme. Man sitter ner på mattan på stengolvet och delar maten. Kokt nyslaktad tupp doppad i citronsalt, det finns knappt något godare. Och familjemedlemmar som lastar ens risskål full trots att man sa stopp för tre portioner sedan.
Man åker ut på cafe med kusin Kiem och kommer hem senare än det utlovade 22.00 då man inte hade hjärta att slita Kiem från sina kompisar på cafet som han ser en gång per år. Orolig svensk som man är ser man att lillasyster, lillebror och moder redan ligger till sängs i köket och tänker att här gäller det att skynda sig i säng. Så tänker inte Kiem. Nej, först ska här drickas te med fadern. Sedan kryper man ner under täcket med kusinerna och mostern och ligger och myser och pratar en halvtimme, innan man beger sig hem igen.
Sedan blir det natter och lillebror Thu, 18 år, sover med mor och far i sängen i köket. Lillasyster och storasyster sover i den madrasserade sängen som finns kvar sedan storasysterns föräldrars visit. Mellanbrodern Canh, 22 år, lägger sig för att sova i sängen brevid. Det sätter systrarna snart stopp för. Inte ska han ligga där och frysa ensam, självklart ska han krypa ner under täcket med oss. Och det finns knappt något mysigare än att ligga i mitten av en tre-sked och bara omgärdas av värme trots att nästippen är mer än lovligt kall.
På bussen hem några dagar senare sitter jag brevid en för mig okänd liten kvinna, som utan att skämmas för sig kryper upp tätt intill mig och lägger huvudet på min axel innan hon somnar för att sova så de tre timmarna till Hanoi. Här har vi svenskar onekligen saker att lära oss.
Vietnam 48: Jag hittar inte orden
