Ordbajseri

Jag är lite, och med lite menar jag mycket, trött idag och höll på att skita ner mig när jag läste detta mail alldeles nyss:

Göteborg den 30 mars 2009

Hej Malin och välkommen till Kommunalt UtbildningsForum

Tid: måndagen den 20 april 2009 klockan 8. 30
Plats: Björkekärrshus, entrén

Du är varmt välkommen till Björkekärrshus äldreboende. Du kommer att träffa din bashandledare och dina medstudenter samt få all den information Du behöver inför Din praktik. Räkna med att det tar cirka två timmar. Därefter följer ni med er handledare till respektive arbetsplats.

På Björkekärrshus bor du i egen lägenhet med tillgång till gemensamma utrymmen för samvaro och gemenskap. Runt byggnaden finns flera vackra trädgårdar och fina stråk för promenader.

Jag hann måla upp en massa konstiga bilder av att jag skulle bo på ett äldreboende i två veckor med gamlingarna innan jag fattade att jag är helt bäng i huvvet.

Såhär i efterhand blir jag jävligt tveksam till rubriken jag just satte.
Vad är grejen med den Sahara?
Antingen kärlek eller helvete? Är det alternativen?
Jag gillart inte.

Watch me.
I'll prove you wrong.

Jag äter fattigmansgrönsakssoppa bestående av endast morot, potatis, klimp och buljong. För tredje dagen på raken.
Känner mig hemskt fattig. Och tattig.

Till efterrätt äter jag chocolate chip cookies som jag fick av mina vänner i lördags. För tredje dagen på raken.
Känner mig rik.

Ny vecka.
Sju nya dagar att fylla upp.
Så mycket tid att boka in umgänge på för att hålla ensamångesten borta.

Ibland är det tungt.

Så var vi där igen. Med energier och aura och tankeöverföring.

Efter att jag och Madde hade hållt vårt föredrag för de andra studenterna om vad vi gjorde i Viet och hur det var, så var hålet i mitt hjärta stort och blödande som hade någon karvat i det med en slö morakniv. Saknaden efter den vietnamesiska familjen och de vietnamesiska barnen på sjukhuset började närma sig tio, värsta tänkbara, på VAS-skalan.

Då, när jag som bäst struttar nedför medicinareberget och funderar på hur jag ska kunna göra det jag vill med mitt liv och när jag kan åka till Viet igen, droppar det förstås in ett sms från em Nga. Lillasyster Nga. Som jag inte hört någonting av på nån vecka men som vet att skicka sms när det som mest, eller kanske minst beroende på hur man ser det, behövs.

Inte är det kontigt att man blir fundersam.

På denna bild finns egentligen tre saker jag fått: bordet och lampskärmen från mamma och pappa och viet-kvinnan från syster Nga.

Men lampskärmen. Lampskärmen spottade jag i stugan häromsistone och fick sedan ta med mig hem till Götlaborg. Min farmor har gjort den back in the days. När jag i söndags satt och sydde fast fransarna som min farmor en gång i tiden har limmat dit men som nu hade börjat lossa kände jag plötsligt en skön tillhörighet med henne, farmor. Min farmor dog när jag var liten så jag lärde aldrig känna henne på riktigt. Men när jag satt där och lagade hennes gamla lampskärm kände jag på mig att vi hade tyckt om varandra, farmor och jag, om vi bara hade fått lärt känna varandra. Hon var hårfrisörska och jag har förstått att han alltid var mån om att ha fina kläder på sig och att se bra ut. Jag vill tro att det är från henne jag fått min känsla och mitt intresse för design, form och färg.

Det här är Lejotti. Om jag inte missminner mig har han varit med mig sedan BB.

Lejotti luktar trygghet. Han luktar hem. Hur jobbigt det än har varit genom åren har det alltid känts lite bättre när jag tryckt näsan i hans päls och sniffat på hans doft.

Det här är vår första dag i Nha Trang. Äntligen värme och solsken. Det är snorkling, det är nemofiskar och det är en galen dykinstruktör. Jag, Viet och Madde hoppar från övre däck på båten.

Jag vet, jag vet, jag vet att det inte var lycka just då. Inte ren och skär lycka. Det var saknad, dåligt samvete och bekymmer även då. Men såhär i retrospekt är det ren och skär lycka och bekymmersfrihet.

Det är frihet att hoppa från en båt och det är en känsla av oövervinnlighet.

Den här har jag helt oförskämt snott rakt av från Silverfisken:

Jag har ont i huvudet
Jag är ensam
Jag saknar Vietnam
Och jag vet inte hur jag ska rädda världen

Mycket nålande blev det...



Men jag tycker det blev himmel!

Jag har just köpt fyra meter av detta tyg:



Jag tror det kan bli himmel eller pannkaka.

Nu kör vi.

Min vän har en outspacad teori om att det vi tänker på något sätt förvandlas till en energi som finns i vår aura. Att det är därför det så ofta händer sig, när han och jag umgås, att den ena helt plötsligt börjar prata om något som den andra har tänkt på de senaste dagarna. Eller att vi helt plötsligt vill se samma film, som inte varit aktuell på flera år. Eller som alldeles just nu, när jag gick in på fb för att skriva till honom, och han har skrivit till mig för en minut sedan.

Själv är jag alldeles för naturvetenskaplig för att tro på sådant trams.

Men man blir ju lite fundersam när jag vaknar denna lördagsmorgon med osedvanligt stor hjärtevärk och det känns osedvanligt orättvist att jag inte får vakna upp i Viet. När hela förmiddagen fylls med tankar på dem. Hur den tvååriga babyn mår. Vad Nga gör idag. Hur Huong mår. Om bröderna är ute och raggar turister på tågstationen. Om Giap har lärt sig köra bil än. Och längtan till Hanoi och saknaden av dem är större än den varit på länge. Ett sms till Nga formuleras i huvudet när jag står i duschen. När jag kliver ut ringer telefonen, och självklart är det min vietnamesiska mamma, Huong.

Lite fundersam blir man.

And this is what we like to do on a Friday night:

Jag minns fortfarande precis hur det var när hon ringde första gången, Cecilia på Bostads AB Poseidon. Det var en morgon och Tommy låg kvar i sängen i vår lägenhet på Hamngatan. Jag svarade och i andra änden satt Cecilia med sin behagliga röst och härliga göteborgska dialekt. Hon erbjöd oss en lägenhet på Memoargatan och jag blev överlycklig. Så här tre år senare minns jag precis hur lyckan bubblade inom mig och jag tackade och tackade Cecilia som hade hon givit mig en miljon.

Idag träffade jag Cecilia för första gången. Hon skrev ut mig från kontraktet till lägenheten och skrev in Tommy som ensam hyresgäst. Klart det var sorgligt, klart jag grinade lite.

Men sen åt vi vårens första glass i solskenet.

Och jag tänkte; vilken huvva tur jag har som inte bara hade världens bästa pojkvän, utan nu världens bästa ex-pojkvän också.

Efter drygt tvåochetthalvt år i stan stegade jag idag för första gången in på Chalmersområdet. Vilken upplevelse! Det var ju som en helt annan värld där inne. En liten stad mitt i staden. Med egna kiosker, caféer och pubar. Och så många killar. Pojkar. Män. Man visste inte vart man skulle titta. Guu, he va nästan så en vart generad.

Jag är inte dummare än att jag förstår att detta bara är andra veckan och att jag kommer att få äta upp detta senare. Men hittills måste jag säga att den fruktade c-uppsatsen är bland det sweetaste jag gjort i skolan.

Jag skulle tro att det var på den tiden som Christin hade lämnat staden med stort P och inget å medan jag och Lina inte ännu hade gjort något med våra liv (översatt till svenska från Pitemål: vi hade inte flyttat från stan ännu). Christin bodde i den stora stora staden på västkusten och trodde därmed förstås att hon var lite förmer än oss andra (för sådant gör exilpitebor som inte i varannan mening prisar den gamla hemstaden). Någon av bonnisarna som ännu inte sett världen gjorde misstaget att haspla ur sig något om havet som finns där utanför Pite HAVSbad. Oh inte, säger Chrullan - som dessutom kunde titulera sig åtminstone halv-universitetsbiolog - till skillnad från oss andra drönare som knappt avslutat gymnasiet, det där är inget hav. Nehej, säger vi, vad är det då? På sin höjd en insjö, svarar hon snorkigt. Ett uttalande som etsat sig fast hos oss mindre bildade och som Christin än i denna dag får äta upp gång på gång.

Därför blir mitt hjärta extra varmt när jag ser att Arvid skrivit att Pite(å) ligger vid havet.

Arre - Chrullan: 1-0

Nu hoppas jag att jag inte gör något dumt som länkar till dem, men detta inlägget fick mig först att le, sedan att skratta högt och slutligen få en liten tår i ögat.

Du ser, Arre, vi norrlänningar är inte så hårda som du tror.

Jag berättar för min vän att det kändes jobbigt på bröllopet att berätta att jag var singel. Men jag lyckas inte riktigt formulera mig rätt. Det låter bara som att jag tycker att det är ett nederlag att vara singel, och det tycker jag ju verkligen inte. Jag tror att hon förstår vad jag menar, men jag känner mig ändå dum.

En stund senare får den friska, klara luften och solnedgången som färgar Göteborgs vackra byggnader orangeröda mig att tänka klart. Det är en slags förlust av identitet. Att vara hans flickvän var lite av min identitet. Och jag har inte hunnit bygga upp en singelidentitet än.

Mums!



Och till er andra ett litet husmorstips:

Om ni en dag finner er själva i en sådan ekonomisk knipa att ni känner er nödgade att köpa två blodpuddingar för tio kronor att leva på under veckan, men ändå känner att ni inte kan göra avkall på att shoppa brallorna av er när er vän kommer på besök till storstan någon vecka senare, så är detta ett utmärkt tillfälle att bruka min moders husmorstips: Till blodpuddingen serverar ni en sallad bestående av rårörda lingon blandat med riven vitkål och rivet äpple. Riktigt gott faktiskt!

Mums, even.

Jag har alltid ansett mig vara för fin för att köpa lågprisvaror av dodgy märken såsom Coop Extra och Willys. Euroshopper har jag, efter många års ICA-handlande, slutligen kapitulerat inför.

Men en hyra på 4200 i samband med studiemedel på dryga 2500 fick mig snabbt att se med blidare ögon på Hemköps egna lågprismärke Eldorado, ett av mina personliga bottennapp i lågprisdjungeln.

Således fick Tommy sig ett gott skratt när han öppnade min kyl och upptäckte livsmedel med Eldoradostämpel. Ack hur de mäktiga har fallit, utbrast han skadeglatt.

Med de orden ringande i öronen köpte jag idag två blodpuddingar för en guldtia.

Nära och kära frågar hur jag mår och hur det går.

Som satt det inpräntat i ryggmärgen på mig svarar jag alltid i lite positivare ordalag än det egentligen är.
Eller handlar det kanske om att det är bra så länge jag är med dem?
Att det är när jag blir ensam, utan något särskilt att göra, som det känns som jobbigast.

Det är en process.
Och det är väl som det ska vara.
Det är väl som det ska vara när man lämnat den som stått vid ens sida i dryga fyra år.

Det är en process.
Och den går upp och ner.
Den går fram och tillbaka.

Jag, som gått omkring och oroat mig för att han ska sluta känna, kommer på mig själv med att ha fastnat i ett mittläge.
Jag är varken riktigt glad eller riktigt ledsen.
Jag bara är.
Jag trampar på.
Trampar vidare.

Men när vi pratar i telefon.
Och kommer på att vi förutom praktiska saker inte har mycket att säga varandra.
Då gör det förjävla ont.

Att gå på bio i Piteå är sannerligen en upplevelse.

Inte bara för att ens mor cashar både biljett och snarra.

Men mycket för att de är så oerhört noga med var man vill sitta.

Scenario: Jag och mor min snubblar fram till kassan någon minut i sex, då filmen ska börja. Vi vill ha två biljetter till Slumdog Millionaire. Kassatjejen frågar var det nu är vi brukar vilja sitta (bara det får mig att le), hon har två platser på rad åtta i mitten, kan det passa måntro? Hon har även två platser på rad nio med extra benutrymme, men det är ute på kanten. Vi tar platserna i mitten, ett antal hekto snarra och läsk och knallar in i salongen. Givetvis sitter där endast sex människor, utsprida i salongen.

Flera andra gånger har vi mödosamt valt mellan alternativen hon föreslagit oss, för att sedan komma in i en helt tom salong, som heller inte fylls på under varken reklamens eller filmens gång.

Det är charm.

I presentationen av gästerna i bröllopsprogrammet presenterades jag som Lisas kusin, en vagabond som gärna hjälper barn i Vietnam. Jag fick ont i magen så fort jag såg det. Min bordsgranne, tillika röntgenläkaren, presenterades som att han hade röntgensyn. Han kunde ju leva upp till det i alla fall. Men någon vagabond skulle jag inte vilja påstå att jag är. Än. Finns ju så många som rest så mycket mer och sett så mycket intressantare platser än vad jag gjort.

Och hur bär man sig åt för att lyckas leva upp till vagabondtiteln utan att verka skrytig och dryg när man berättar om sina reseminnen? Jag får nog fila lite på den till nästa bröllop.

Men till mitt försvar vill jag påstå att det är ganska svårt att komma till en liten by i Pajala kommun, som utflyttad till Göteborg (och trivs där dessutom!) och som har rest lite i världen. Det bor mycket jante i människorna där.

Somliga skulle kanske kalla min pappa för en enkel man.

Själv tycker jag det är underbart att han är så lätt att förnöja. Det räcker med att han får vakna i stugan, slå på en kanna kokkaffe och påta med att få igång vattnet som lagt av under natten. Och en dotter som nyvaket ropar från sovloftet och undrar om det blir någon bastu på förmiddagen innan avfärd mot verkligheten igen. Tänk att jag kan göra honom så glad med så få ord och liten ansträngning.

På bröllopet fick jag en röntgenläkare som bordsgranne. Nåväl, han var ganska trevlig ändå. Eller, han var mycket trevlig, rolig och pratsam. Som vilken människa som helst. Ändå berättade han, när jag frågade lite mer om hans jobb - som tycktes gå ut på att studera olika röntgenbilder och sedan vidarebefodra vad han sett till de behandlande läkarna, att det bästa med jobbet var att han slapp ha patientkontakt. Endast när ultraljud gjordes "behövde" han träffa patienter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag kan tycka att det är hemskt tragiskt att man väljer att bli läkare om man inte tycker om att träffa, att möta människor. Visst kan jag skämta om att det är värdelöst att jag ska bli sjuksköterska eftersom jag inte gillar människor - men det gör jag ju, egentligen. Jag kan störa mig på mångt och mycket hos människor, men i grund och botten är jag stensäker på att det är när jag får jobba nära andra människor som jag mår som bäst.

Visst, läkare har inte tillnärmelsevis lika mycket patientkontakt som sjuksköterskor, men ändå borde det väl rimligtvis vara som så att de allra flesta läkares arbetsuppgifter i mångt och mycket går ut på att träffa och hjälpa patienter? Inte kan det vara så många läkare som är helt utan patientkontakt? Inte är det ju alla som blir labbråttor eller röntgenläkare...

Å andra sidan har vi säkerligen dessa "människohatande" doktorer att tacka för mycket. En annan medkännande lallare hade knappast kunnat föra vetenskapen framåt genom att prova nya, radikala behandlingsformer eller rota runt i någons hjärna...

Det är ett helvete det här med att göra slut alltså.
Don't try it at home, kids.

Inte nog med att min bäste vän, min trygghet, min livskamrat, min kramkudde... mitt allt inte finns lika nära längre.
Ibland känns det nästan lika jobbigt att tappa kontakten med hans familj.

Ikväll skriver hans syster på facebook att hon varit på ultraljud.
Och jag blir så glad för hennes skull. För hennes pyr som växer i magen. Ett riktigt efterlängtat barn.
Och jag blir så ledsen. Så ledsen för att jag inte kommer att vara med när pyret växer upp.
Så ledsen.

Jag mår under omständigheterna ganska bra. Jag inser att jag har mycket att vara glad för och tycker att jag lyckas glädja mig över mycket. Jag har någonstans att bo, jag har ett jobb som väntar på mig, jag har en fin familj och fina vänner. Jag bor i en fin stad och kan njuta av en promenad på Vasagatan trots att det är halvtaskigt väder och jag släpar på en massa saker från mitt gamla hem.

Ändå finns det ett litet svart hål i mitt hjärta som gör sig påminnt lite då och då. Ett sug efter något annat. De fattas mig varje dag. Jag saknar min vietnamesiska familj. Min vietmamma ringde igår för att höra hur läget var. Hon oroar sig för att jag numera bor ensam och tycker att jag ska komma tillbaka till dem. Jag säger att jag mår bra, att jag klarar mig men hon ger sig inte. Malin, you come here and everything will be good. You will be happy again my daughter.

Idag fixar jag som sagt med mitt nya hem. Jag mår bra av att sortera mina kläder och ordna dem i fina högar. Att planera hur jag ska stuva in dem i garderoben. Sedan kommer ett sms från min beautiful sister med en varm hälsning på kvinnodagen och knockar ner mig från mina moln en aning.

Jag kan sakna min svenska familj och min vänner som bor långt bort. Men det här är en annan sorts saknad. Mer intensiv och... desperat på något sätt. Jag vet att jag kommer att träffa min familj och mina vänner inom en överskådlig framtid. Men min vietfamilj, när ser jag dem igen? Och även när eller om jag träffar dem igen, kommer det någonsin att vara samma sak?

Lina har flertalet gånger nu påtalat önskemål om att få se bilder på mitt nya hem. Jag har avvaktat i väntan på att det ska bli klart. Men imorse bestämde jag mig för att inte vara så töntig utan istället visa den "osminkade" sanningen. Såhär såg min lägenhet ut på morgonen den 8e mars:



   Pågående projekt är att stuva in alla kläder i walk-in-closeten. Därför har hela garderoben fått flytta ut.


Kök, köksbord och en massa kläder.

Detta skall lika en hall.


Halva walk-in'en.


Andra halvan, som idag ska fyllas med kläder.

Toan är nog det rum som är mest klart.





Förutom läget kan denna lilla detalj vara det jag gillar mest med läggan. I skåpet ovan diskbänken är nedersta hyllan ett diskställ. Man kan gömma undan disken i skåpet och det tar ingen plats från diskbänken. Loves it!

Jag åkte hem idag, för att för sjuhundrafemtielfte gången ungefär hämta saker till mitt nya hem. Det är både ledsamt och trivsamt. Det är så skönt att vi fortfarande är vänner och kan stötta varandra, det är tråkigt och konstigt att besöka mitt hem som inte längre är mitt hem.

En av de saker jag kommer på mig själv med att sakna mest med Brunnsbo är alla invandrare. Jag saknar de exotiska namnen på namnskyltarna i trapphuset. Jag saknar att höra tre olika språk pratas på den korta promenaden från ICA och hem. Jag saknar de trevliga invandrade kioskägarna som alltid bjuder på det där lilla extra, vare sig det är service eller en chokladbit. Jag saknar stojjet från barnen som spelar fotboll på gården. Jag saknar att höra även de blonda och blåögda barnen prata svenska med invandrartouch.

Vad är grejen med att jag ALLTID blir supergodissugen efter att jag ätit pasta? Inte alls lika mycket om jag ätit potatis eller soppa eller whatnot. Men pasta. Då jäklar slår sockerdjävulen in.

Även om Mystik på Memoargatan hade haft lite finare schwung i sig...

Det sista jag gjorde innan jag gick till skolan imorse var att lägga på mascara på mina ögonfransar. Jag är nästan säker på att jag lyckades göra det utan att lämna detta långa lockiga hårstrå efter mig:




Lika fullt låg det där i handfatet när jag kom hem från skolan och hade gått iväg en sväng till soprummet med olåst ytterdörr.

Var kommer hårstrået ifrån? Jag känner inte ens någon med så långt och lockigt hår. Tittade någon av mina grannar in i min lägenhet medan jag sprang iväg till soprummet? Vad gjorde de i så fall i mitt handfat?

Mystik, I tell you. Lite spooky nästan.

På dagens schema stod en så kallad Paneldebatt med en läkare, tre sjuksköterskor och en moderator som skulle svara på allt vi någonsin kunde tänka oss att fråga. Det visade sig att vi nog var ganska fullärda redan, för vi hade inte så mycket att fråga om. Det var la sådär.
 
Men en sak sa de i alla fall som gick rakt in i hjärtat. De pratade om hur forskning visar att man behöver mycket stimuli för att liksom elchocka igång synapserna efter svår sjukdom eller trauma. Hur viktigt det därför blir med stimuli på exempelvis uppvak och IVA.

Jag kunde bara tänka på de små barnen, de arma barnen som ligger på intensivvårdsavdelningen där långt borta utan något stimuli alls. Och jag tänkte; nej såhär kan vi ju inte ha det. Nu får du ta dig samman och åka dit och styra upp stället, Malin.

Min lilla etta har förärats med tre fönster av den smalare modellen som sitter på rad brevid mitt mat/data/pluggbord. De blickar ut över innergården, precis som många av mina grannars fönster. Därför drar de allra flesta av mina grannar ned sina persienner framåt eftermiddagen. Jag är motsträvig. Vill inte. Jag känner mig instängd om persiennerna är neddragna. Och så hemska saker visar jag ändå inte upp för mina grannar. Det är jag och grabben i graven brevid, eller snarare flickan i lägenheten brevid, som trotsar persiennneddragningen. Alla andra stänger in sig. Jag känner någon slags gemenskap med flickan i lägenheten brevid, som lämpligt nog ligger lite i vinkel med min lägenhet så att jag kan titta in till henne när jag känner mig ensam eller nyfiken.

Nu drar jag ned periennerna, för nu är det allt dags att sova. Men flickan i lägenheten brevid är fortfarande vaken. God natt kära du.

Jag skrev igår ett mail till den virriga internationella koordinatorn på institutionen. Jag fick, hör och häpna, svar efter endast 5 timmar. Tidigare har det nog som kortast tagit fem veckor. Mail är inte det bästa sättet att kommunicera med henne. Att häcka utanför hennes kontor och fånga henne i farten på väg till något möte har hittills verkat vara det enda sättet att få kommunicera med henne.

Tydligen fångade jag henne i något av hennes bättre ögonblick, eftersom hon inte bara svarade snabbt utan även ville boka in mig för ett möte angående hur jag ska kunna arbeta som sjuksköterska i Vietnam och göra någon nytta. "Jag är så glad över att du vill engagera dig, Malin, och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig." Nu ska vi inte dra på för stora växlar av "allt hon kan", men lite pirrar det i magen. Will I live my dream?

Igår avslutade jag min praktik, några dagar i förtid, då Joakims son hade blivit sjuk och Joakim skulle behöva VABa resten av veckan. Vi hade ett snabbt avslutningssamtal i korridoren och jag fick höra alla de saker man som sjuksköterskestudent som just avslutat sin sista praktik vill höra. Han tycker att jag är superduktig. Att jag har ett bra, kritiskt förhållningssätt. Att jag tänker efter före. Att jag är ansvarsfull och noggrann. Strukturerad. Att jag får fin kontakt med patienterna. Att jag är med stort beröm godkänd och att han ser framemot att jobba med mig i sommar. Och jag, jag bara ler.

I söndags kväll läste jag de utlovade två böckerna för Abbe, sedan lurade han i mig att jag skulle berätta historier också. "Malin, berätta historien om när vi åker till Göteborg imorgon"

Och vi berättade, tillsammans, om hur vi skulle stiga upp jättetidigt, innan fåglarna ens hade vaknat. Vad vi skulle ha med i vår matsäck och hur högt uppe perrongen i Södertälje Syd är. Vilken spårvagn vi skulle åka med i Göteborg för att ta oss till flodhästarna i Slottskogen.

På morgonen var det förstås bara jag som satte mig på tåget mot västkusten.

Ikväll, när jag var på väg till Ikea för andra gången idag, ringde Abbe: "Malin, varför fick jag inte följa med dig till Göteborg, Malin? Jag ska bara se klart på katten Gustav, sen kommer jag till Göteborg med tåååget. Hej då. Puss hej."

Mina sopor stinker apa. Jag ska gå iväg med dem... snart.

När jag bodde på Memoargatan blev jag ofta lite tjuvsur på Tommy när det stank från våra sopor. Tjurade ner mig lite på att han inte hade gått ut med soporna, förmodligen för att han inte kände att det luktade då han har nedsatt luktsinne. Inte så att jag ens kommenterade det till honom och jag minns inte att vi nånsin har bråkat om soporna. Men lite sur blev jag allt. Trots att jag säkert närmare 100% av gångerna lika gärna kunde ha gått ut med dem själv.

Det är ganska skönt att inte ha någon att bli sur på för att han inte gått ut med soporna, för att han lämnat handduken efter sig på golvet eller bara för att jag har ett lågt blodsocker och måste ta ut det på nån.

Det är ganska skönt att bara ha mig själv att skylla. Att lägenheten är precis så stökig eller städad som jag själv väljer att ha den.

Jag började dagen i bästa Kan själv-anda med att inte ringa och felanmäla min strömbrytare till toan, utan istället egenhändigt plocka ner och isär den. Jag meckade litegranna och vips så funkade den igen. Sedan installerade jag diverse program på datorn så att jag kan se alla sidor på internet som jag vill se dem. Det var Java och det var Adobe och det var Flash. Ja hujedamej. Men bra gick det.

Stärkt av mina framgångar hoppade jag på en av de fula bussarna till Ikea i Kållered, med det primära målet att köpa tre Antonius-ställningar med 18 tillhörande trådbackar. För att sedan transportera allt detta via buss tillbaka hem. När jag stod framför trådbackarna insåg jag dock, för en gångs skull, mina begränsningar och nöjde mig med ett set á en ställning och sex trådbackar. Och lite mattor. Fler matlådor. Ett bestickställ. Grytlappar. Och en klädställning att hänga kläder på.

Herreminje vad tungt det var att släpa allt detta till bussen, se bussen mot Heden gå en förbi eftersom man står vid hållplatsen åt motsatt håll, vänta en halvtimme på nästa buss, kämpa sig in med allt tjafs på bussen, kämpa sig ut med allt tjafs från bussen och sedan den största utmaningen av dem alla: bära eländet ända från Olivedalsgatan och hem.

Mycket stånk och stön och förbannande av sin egen dumhet blev det. Men nu är jag äntligen hemma och har fått lunch i mig. Med en högerarm full av blåmärken, blodutgjutningar och små små fläckar som ser ut som pyttesmå leverfläckar. Jag antar att de kommer sig av syrebristen den djävulusiskt tunga Ikea-påsen orsakade.

Ikväll bär det av till det andra Ikea för att köpa hem de resterande Antonius-seten.

Med två goda vänner i min lilla tomma lägenhet känner jag mig inte ensam alls.
Jag är så lycklig över mina vänner.
Imponerad och överraskad av hur de har ställt upp på senaste.
Både de som finns här och stått vid min sida rent fysiskt.
Men även de som finns på avstånd som ändå på olika sätt visat att de bryr sig.

Min lägenhet är tyst och jag tillbringar mer tid själv än jag har gjort på många, många år. Kanske någonsin.
Ändå känner jag mig inte ensam.

Bara för att jag häromdagen skröt om att jag fixade allt med min nya dator själv stöter jag förstås på lite småpatruller här och där. Lite såna dära småsaker som stör lite. Eftersom jag lurar på att det sitter en och annan hacker och läser detta tänkte jag slänga ut lite krokar.

Just nu är det som stör mig mest att skärmen blir ett antal nyanser mörkare när jag drar ut strömkabeln. Ska det vara såhär? Vad gör jag åt det i annat fall?

Min handledande sjuksköterska är superduktig. Han har verkligen fått mig att växa flera storlekar i sjuksköterskekostymen.

En av de saker jag uppskattar mest med Joakim är att han alltid, varendaste dag, skriver upp mig på tavlan mitt på avdelningen som visar vem som har hand om varje rum. Sedan dag ett har mitt namn alltid stått där tillsammans med hans. Har undersköterskorna redan skrivit dit hans namn på morgonen men utelämnat mitt så lyckas han alltid trixa dit mina fem bokstäver när jag inte ser. En sådan liten grej, men för mig betyder det mycket. Att få bli sedd, att få ha en funktion, att få ta plats.

Sedan jag blivit alltmer självständig och numera ansvarar för en lika stor grupp som de andra sjuksköterskorna är det nu Joakim som går brevid medan jag leder arbetet. Därmed har han nu börjat skriva mitt namn först och sedan sitt eget.

Åh, vad jag tycker om Joakim.

Caliciplågan (=vinterkräksjukeplågan) fortsätter på avdelning 32 på Sahlgrenska sjukhuset.

Idag mölade Malla i sig ett jättelass potatis- och purjolökssoppa alldeles för snabbt, blev således illamående och fick gå hem på stört.

Calici är skit.

Om en liten stund kommer exet hit, till mitt nya hem, för att lämna lite post och äta lunch.
Det känns konstigt.
Worlds colliding.

Jag är lite halvmosig i huvudet efter att ha stigit upp alltför tidigt i Lövtorp imorse och sedan förflyttat mig hit.
Jag vill helst bara krypa ned i sängen. Med mitt ex. Och snusa på hans varma hud.

Får se hur det blir med den saken.