It aint right,sister

Jag kan verkligen hata att ha ett jobb där jag efter att ha jobbat stenhårt i 8 timmar får gå hem med dåligt samvete över att jag inte stannade och jobbade 7 timmar till. Jag hatart. Tänk om man bara en endaste dag fick känna sig nöjd med sig själv och det man gjort. Suck stånk och stön.

Tvåsamhet och sånt tjafs

Det är märkligt hur snabbt man vänjer om sig. Vid att inte vara ensam. Vi har bara varit tillsammans i några månader men redan finns det saker jag inte vill göra utan honom. Titta på vissa tv-program, äta viss mat... Det vill jag göra med honom. Att titta på På spåret är inte samma sak om inte han sitter vid min sida. Och att vakna upp ensam känns plötsligt så konstigt och onaturligt, trots att det är vad jag har gjort den absolut största majoriteten av mornar som jag vaknat i mitt liv. Konstigt vad fort man vänjer om sig. Konstigt och läskigt.

Stress och stress

Det finns stress och det finns stress. Jag kan hantera att stressa en hel dag. Att inte gå på toa förrän det är absolut kris och panik. Att inte hinna förmiddagsfika. Att slänga i sig lunchen på stående fot - i bästa fall. Att springa omkring som en idiot i dryga åtta timmar, ständigt med andan i halsen och en lång lista med saker att göra i bakhuvudet. Att jobba över 20-30-40 minuter. Utan ett tack eller uppmuntrande ord från något håll. Jag kan klara av det, om jag bara skulle få känna att jag hade gjort ett bra jobb när jag sen väl går hem. Om jag kunde lägga upp mina svullna ben (måste köpa stödstrumpor, jag vet!) på soffbordet, känna att jag gjort det jag skulle på jobbet och kan släppa det när jag är hemma. Jag kan klara den fysiska stressen, att pressa min kropp och hjärna till det yttersta, bara för en helt vanlig arbetsdag.

Det jag inte klarar av är den psykiska stressen. Att veta att jag inte ger mina patienter en fullgod vård. För att jag inte hinner. Att det finns tusen och en saker jag måste välja att "inte se" för att jag inte har tid att göra någonting åt dem. Att känna att hur länge jag än jobbar över så blir jag inte klar, så kan jag inte vara nöjd med den sjuksköterska jag har varit. Jag klarar inte av det. Det äter på mig. Det tär på mig på jobbet, det tär på mig när jag kommer hem, det tär på mina relationer, det tär på min sömn. Jag har varit färdig sjuksköterska i snart två år och för första gången känner jag att det inte är värt det.

Snälla calici-guden, ta din vinterkräksjuka och försvinn långt härifrån!

En verklighet som knackar på

Idag skulle jag hämta ner en patient med tre initialer och ett födelseår från intensivvårdsavdelningen ned till oss där han ska dö. Återstår ingen mer behandling, nu är det bara god omvårdnad och förhoppningsvis ett snabbt slut som gäller. På väg in i rummet möter jag de anhöriga, varav en är en bekant till mig. Som jag absolut inte hade trott att jag skulle möta i detta sammanhang.

Och vad mycket svårare det blev helt plötsligt. Det är ju en riktig människa som ska dö. Som har en historia, har riktiga människor till anhöriga. Som fått en dotter, som nu ska se sin pappa dö. Jag såg min bekants lidande i hela hennes uppenbarelse och det fick mig att behöva blinka bort tårarna och försöka uppträda professionellt, vad det nu är.

När det är en människa man aldrig sett vara frisk så är det så mycket lättare att se dem dö. I mina ögon, som jag känner dem, har de ju då alltid varit nära att dö eller åtminstone ganska så sjuka. Men den här mannen, han har någon gång varit frisk. Någon gång har han kanske varit som min pappa och kunnat allt och fixat allt för sin dotter. Och nu står hon vid hans sida och ser honom tyna bort.

Det är såna här situationer som får mig att älska mitt jobb och samtidigt tycka att det är förbannat svårt.

Att vara där man hör hemma

Jag håller på att lära känna mina nya arbetskamrater. De är som folk är mest. Vissa är ambitiösa, andra slöa. Vissa är duktiga, andra är... mindre duktiga. En del är paragrafryttare och andra är mer laidback. Egentligen skiljer de sig nog inte särskilt mycket från mina tidigare arbetskamrater. De är som folk är mest helt enkelt. Ändå känns det så naturligt att vara med dem, att arbeta med dem. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Om det är att alla accepterar att jag är ny och bortkommen och slår undan mina rädslor med ett "he orn sä, nog lär du dig du också". Men så har väl mina tidigare kollegor varit också, till viss del i alla fall. Men jag känner mig som hemma med dem, känner att jag är som dem på ett sätt som jag inte kan säga att jag upplevt med mina kollegor i Göteborg. Jag känner mig mer på samma nivå, jag förstår mig på dem. Samtidigt kan jag ju inte säga att jag inte har förstått mig på mina kollegor i Göteborg, jag har ju trivts jättebra med dem.

Så kanske handlar det inte om dem? Kanske handlar det om mig. Att jag känner att jag kan slappna av. Att jag är bland mina jämlikar, among my peers. Att jag kommit hem.

Icke-gnäll

Idag när jag stressade ut från jobbet efter en timmes övertid tvingade jag mig själv att stanna upp, andas och komma ner i varv. Så kom det sig att jag upptäckte hur gott snö luktar. Kan inte riktigt beskriva det; det luktar kallt och lite... kemiskt. Men gott. Friskt och gott. Gosh, vad jag älskar att bo i Norrbotten!

Gnäll

Jag saknar honom. Han fattas mig. Och jag vet inte när (om) jag ser honom igen.

Thanksgiving

En av de viktigaste sakerna Vietnam har lärt mig är att vara tacksam för allt jag har. Att verkligen uppskatta de där små sakerna som att kunna duscha i varmt vatten varje dag och att ha möjlighet till att göra stora val såsom att välja om jag ska bo i Asien eller Europa. Ibland glömmer jag bort det förstås och tycker synd om mig själv för att jag måste jobba fyra dagar på raken, och få en rejäl lön som jag lever gott på för det... Men ofta kommer jag ändå på mig själv i min självömkan och kan komma på bättre tankar.

Imorse gick jag till tandläkaren med spända axlar, rädd för hur ont det skulle göra att laga de där hålen och hur mycket det skulle kosta. Sedan tänkte jag på att Kiem aldrig varit till tandläkaren. Att han får dras med sina tänder tills de går sönder, gör alltför ont och får dras ut. Där är det inte tal om att fylla några små hål under bedövning inte, och absolut ingen subventionering från någon försäkringskassa.

Jag uppskattar verkligen att Vietnam har lärt mig detta. Det berikar mig på så många sätt. Inte bara för att jag kan ligga hos tandläkaren en tidig tisdag morgon och njuta medan tandläkaren borrar så det tjuter i mina käkar.

"Avd 35, Malin sjuksköterska"

Idag har jag fått prova mina vingar som infektionssjuksköterska helt på egna ben igen. Och tänk att de höll. Tänk att jag faktiskt klarade det.

Och jag blir less på mig själv. Att jag oroar mig, att jag tvivlar. Alla säger ju att jag är bra, jag vet ju själv att jag är en duktig tjej, en duktig sjuksköterska. Varför skulle jag inte klara det? Hoja vad onödigt att gå med ont i magen i flera dagar för något jag ju egentligen vet att jag passar som handen i handsken för att göra.

Den 26e november 2010

Jag satte mig i bilen imorse och såg att det var 18 grader kallt. Sedan såg jag att det var den 26e november. Den 26e november? Den 26e november... Vad fan är det med den 26e november, tänkte jag.

Den 26e november hade varit vår dag. Det hade varit en sexårig födelsedag, om vi fortfarande hade haft ett förhållande. Det var en konstig känsla. Jag sörjer inte längre att vi inte har ett förhållande. Jag kan nyktert se alla sätt vi inte passade ihop på och önskar inget annat än att han blir lycklig med sin nya. Även om hon nu flyttat in i min lägenhet, som jag en gång inrett till oss, där det en gång var vi som byggde en framtid. Det är en konstig känsla, att de nu bygger en framtid just i samma lägenhet som vi en gång byggde en framtid, men det är på inget sätt en bitter känsla.

Ändå var det konstigt. Att det är en födelsedag idag, men jag har ingen att fira den med. Ingen att gratta, ingen att smsa. Klockan tjugo över sex imorse kändes det som en logisk och rimlig sak att gratta sin expojkvän på en jubileumsdag som inte längre finns för ett förhållande som sedan länge är avslutat. Tack och lov att jag insåg att mitt omdöme nog ändå inte är det bästa tjugo över sex på morgonen.

Anledningar att flytta tillbaka till Pite

Samtidigt som jag bloggar far två barn på spark förbi utanför fönstret. Det är fin snö och tio grader kallt ute.


Vietnam, Vietnam, always Vietnam.

Jag vet inte vad jag tänkte på när jag blev kär i en vietnames. Förmodligen hans oemotståndliga mörkbruna ögon som ler mot mig när jag vaknar. Men ändå, så var det ett dumt drag. För även om Kiem och jag har nog mycket som talar emot oss så skulle det nog vara svårt ändå. Även om vi bara var en tjej och en kille som älskade varandra. Utan allt det där andra tjafset som står emellan oss.

Jag fick ett mail från min vän idag. Hon var ledsen för hon har det jobbigt med sin pojkvän sedan flera år just nu. När de först började träffas var hennes föräldrar emot det eftersom han inte kom från rätt förutsättningar. Inte rätt familj, inte nog mycket pengar. Men hon kämpade emot dem och höll fast vid honom. Fastän hon själv funderar, erkänner hon ibland, på om han älskar henne eller det där huset hennes föräldrar kan komma att köpa till honom (dem) om de gifter sig. Bara det, att tvivla på en sådan basal sak.

Hennes kusin gifte sig nyligt och nu verkar det vara hennes tur. Trots att hon bara är 24 år gammal, men det är ju rätt gammalt för att vara vietnames och ogft, trycker släktingarna på och ömsom frågar om hon inte ska gifta sig snart och ömsom råder henne att gifta sig snarast. Hon försöker skämta bort det med att säga att det hänger på vädret. Men bröllopet närmar sig och det är dags för föräldrarna att träffas. Då visar det sig att pojkvännens mamma starkt motsätter sig bröllopet. Hennes astrologi; eld, passar inte ihop med hans; vatten. Om de gifter sig spår mamman att de kommer att skilja sig i framtiden. Vilket ju, som vi alla vet, är ett big no-no.

Och jag tänker att om de bara fucking lät folk gifta sig med den de ville så skulle de nog inte behöva oroa sig lika mycket för skilsmässor. Och att bara jag blir klar med det här akademiska dragglet till magisteruppsats så ska jag skriva en bok om alla dessa vietnamesiska kärlekshistorier.

Status

Jag saknar Vietnam så det gör ont i hela min kropp. Jag saknar Vietnam i hjärtat, magen, benen och ögonen. Jag läser andras resdagböcker och bloggar, är avundsjuk på de som "får" vara i det förlovade landet, blir förbannad på de som inte har vett att uppskatta det. Jag saknar att omslutas av brus från motorcyklar och finna lyckan i att sitta med ett glas grönt te på ett gatuhörn och bara ta in allt som serveras framför mina ögon. Jag saknar att vara nära den jag älskar. Jag saknar att bli lagom mätt på ris och grönsaker utan gräddiga såser eller övermättande mjölkprodukter. Jag saknar att titta ut över ett risfält i solnedgång och bli hänförd av hur vackert det är. Jag saknar att ha barn som springer efter mig och skriker Thay! Thay! [:utlänning]. Jag saknar att stå ut från mängden och bli studerad av nyfikna mörka ögon som försöker förstå sig på mig. Jag saknar att köra min moppe genom proppfulla gator och försöka stå ut från mängden så lite som möjligt.

Jag har varit hemma i en månad och Sverige känns så platt och tråkigt, så gjort. Ge mig spänning, äventyr och nya upplevelser!

Treochenhalv

Treochenhalv vecka sedan jag sov brevid honom
Treochenhalv vecka sedan jag vaknade av att hans mörkbruna ögon log mot mig

Nu sover jag med huvudet inborrat i hans fejk Dolce Gabbana t-shirt
Den luktar fortfarande av honom
Jag borrar in näsan i den och låtsas att det är han
Drömmer om honom, saknar honom

Fruktar den dagen den slutar lukta av honom

Anställningsintervju - Vietnam style

Igår var jag på två anställningsintrevjuer. Den första var på SOS International Clinic. Där var jag själv, representerade mig själv i egen hög person utan förkläde och intervjuades av en australiensisk kvinna vid namn Sally. Förutom att jag inte kunde komma på vad framstupa-sidoläge heter på engelska - kan fortfarande inte komma på det - så gick det bra.

Sedan blev jag eskorterad av min vän Ly från Hanoi Medical University till en mindre formell intervju på Benh Vien Viet Phap, det franska sjukhuset i stada. Den gick också bra, tyckte jag, tills Ly på vietnamesiska informerar hon som intervjuar mig att jag redan fått en position på SOS International Clinic. Njase, sa jag och började svettas lite i det väl luftkonditionerade rummet, så är det väl inte riktigt... Jag har ju varit där på intervju, men inget är ju påskrivet ännu... De skulle ringa mina referenser och så...

Självklart var det det vanliga vietnamesiska bluff och båg-spelet som jag återigen inte förstod. När vi gick till hennes moppe sa Ly: Jag sa det där om SOS för att trissa upp din lön, för att de skulle erbjuda dig mer i lön.

Det är så mycket jag inte förstår.

Tillbaka på mammas gata

- Förlåt mamma, du vet att jag bara menar det bildligt -

Vart man än kommer och vart man än går i Hanoi så byggs det hus. Vårt temporära hem på Viet Fun Hotel ligger på fjärde våningen. Till höger om mig har jag ett husbygge och till vänster om mig har jag ett annat husbygge. Jag vaknar med andra ord rätt tidigt här. Efter att ha skickat iväg tretton mail med förfrågningar på diverse överprisade lägenheter runt om i stada åt jag min nudelsoppa och tog bussen dit jag haft en stark dragning sedan jag återvände till Hanoi; Dai Hoc Y, Hanoi Medical University förstås.

Och det var, om inte som att komma hem, så i alla fall att komma tillbaka till ett ställe man känner igen väldigt väldigt väl. Där man har så många minnen ifrån. Och det mesta var sig likt. Samma moppetaxichaufförer liggande på sina moppar i sina vanliga hörn. De log och skrattade till när de såg mig komma, men visste bättre än att försöka bjuda på denna brud en xe om. Kvartersrestaurangen hade äntligen färdigställt sin ombyggnation och såg riktigt mysig ut. Co Vinh, faster Vinh, vinkade glatt från andra sidan gatan när hon såg mig traska förbi. Självklart kastade jag mig ut i mängden moppar, taxis och bussar för att hälsa på min bästaste av bästa nudelsoppa-tanter. Hon hade nu börjat sälja sockerrörsjuice, Mia Da, efter Pho-rushen om mornarna och bjöd mig på ett glas som jag girigt sög i mig i värmen. Det var inte den godaste Mia Da jag har druckit, men det var gott att se Co Vinh igen. Hon satt och klappade mig på handen medan jag sörplade och frågade om mamma och pappa är starka, Bo Me chau co khoe khong?

Jag gick vidare in genom grinden till universitetsområdet och de tedrickande vakterna vinkade och hojtade när jag gick förbi. Knallade in till mitt gamla hem - guest houset - och Anh Trung, storebror Trung, kom genast och mötte med sitt största leende och tog i hand. Chi Thuc, storasyster Chi, bjöd på isté och alla frågade de hur det var med mamma och pappa. Hur länge skulle jag stanna och var bodde jag nu. Självklart skulle jag äta lunch med dem och Anh Trung gick och grillade en sån där platt seg bläckfisk eller vad det är, Muc, till gästens ära. Anh Trung och hans vaktkompisar missar ingen ursäkt att skåla i öl men när vi hade skålat för min återkomst en tionde gång började det vara dags att röra på sig. Du kommer väl snart igen, kommer du och äter med oss ikväll, frågade de.

Jag gick runt hörnet med mitt största leende och när Anh Binh, moppevakten, såg mig ställde han sig upp och klappade i händerna. Jag var minst lika glad att träffa honom. Vi pratade så länge som min vietnamesiska räckte, om min familj och hans familj - jag blev inbjuden på bröllop i hans countryside imorgon, surprise! - om mig och Kiêm, om varför det kostar 6 miljoner för mig att hyra en del i ett hus i Hanoi när det kostar 2 miljoner för en vietnames att hyra ett helt hus, och om var jag letar jobb.

Roligast av allt är att de alla reagerar på att jag blivit så brun. Chau den the! Vad svart du är! säger de. Jag som inte ens är särskilt brun! Visst är jag lite brun, men det är ju ingen stor skillnad. Jag tror inte att nån av er därhemma skulle tycka jag är brunare än gemene svensk så här på sensommaren, men vietnameserna är verkligen oroliga. Du måste hålla dig borta från solen säger de, och hämtar hattar och paraplyer och whatnots som jag absolut måste ta med mig hem.

Vietnamesiskan började sina efter två-tre timmar med mina icke-engelskspråkiga vänner och det började vara dags att ta bussen tillbaka till turistkvarteren. Inte då, jag ska bara väcka Anh Toan så han kan vakta mopparna, så skjutsar jag dig på moppen, insisterade Anh Binh. Nej men det går bra, jag kan ta bussen, det är säkert. Aldrig, jag vill inte att du ska åka buss, nu går jag och väcker Anh Toan. Och så var det med det.

Det är inte mammas gata jag har besökt. Men det är en gata där folk tycker om mig och jag tycker om dem, och framförallt där alla håller ett öga på var jag går, hur jag mår och att jag kommer hem som jag ska. Ett gäng mini-mammor helt enkelt.

Lägenhetsvisning - Vietnam style

Idag har varit en mycket produktiv dag. Inte bara har jag landat min första anställningsintervju - på SOS International Clinic - och träffat ett annat viet-svenskt par som just nu går igenom hela visumkarusellen som jag och Kiêm (o)roade oss med i våras, jag har även varit på lägenhetsvisning.

Då Kiêm är på countryside för att leta upp ett papper - åh dessa vietnamesiska papper! - tog jag med mig min vän Nga som stöd. Och med henne kom även pojkvännen Vinh på köpet. En tapper skara på tre begav vi oss in i trafikmyllret, fastnade i trafikstockningar, körde in på den längsta, smalaste gatan, tog sedan in i en ännu smalare gränd och längst därinne stod mitt potentiella nästa hem och min potentiella nästa hyresvärd Le.

Rummet var helt okej, den utlovade ACn hade förvandlats till en fläkt men en tv kunde fixas in gratis. Jag och min pojkvän skulle dela huset med en japan, en amerikan och Bellman, nej en vietnamesisk kusin menar jag. Dela badrum med amerikanen och tvätta högst upp på terassen under stjärnorna. Allt var frid och fröjd tills det framkom att min pojkvän är vietnames. Då blev det plötsligt bekymmer. Och det är här jag inte fattar den vietnamesiska kulturen, inte vill förstå. Jag vet att det inte är riktigt okej att bo ihop före äktenskapet i Vietnam, även om det blir vanligare och vanligare i storstan Hanoi. Men så länge jag bor ihop med en annan utlänning verkar det okej. Det är när pojkvännen är vietnames det blir problem. Helt logiskt är det ju inte, eller?

Vi diskuterade hyran och här kom nästa kulturkrock när mitt psykologiska stöd och vän vill göra det extra tydligt för hyresvärden att jag och Kiêm inte har några jobb. Jag höll på att skita i brallan, vad sysslade hon med?? Vilken dråplig situation! Genast skulle jag rätta till och säga att jag ju så gott som hade ett jobb (läs: en bokad arbetsintervju) och Kiêm hade ju just blivit klar med skolan men snart skulle ha ett jobb. Little did I know, men fick förklarat för mig på moppen på väg hem, att den goda Nga ju försökte pressa ner priset... Det är enna annorlunda!

Hyran gick upp $30 när pojkvännen blev vietnames, huset ligger långt ifrån mitt potentiella arbete, hyresvärden verkar (förutom viss vietnam-rasism) schysst och kan framförallt mycket bra engelska, att tvätta under stjärnhimmel är ju mysigt men undrar vad brandmannen säger om det i kombination med de hanoianska skyfallen som kommer som en blixt från klar himmel... Det är en del att tänka på.

Fick också förklarat för mig att hyresvärdar behöver ett speciellt certifikat för att få hyra ut till utlänningar som yours truly onekligen verkar vara - hur mycket vietnames hon än inbillar sig att hon är - vilket kan vara en del av svaret till att Kiêm (tillsammans med sina kombos) i nuvarande hus betalar en hyra om 500 kronor för samma faciliteter (sovrum, kök, tvätt, tv, internet, moppeparkering etc) som jag och han verkar bli tvungna att betala minst 1500 kronor för. Den där Rädda Malin-bössan som tänktes börja skramlas med på Pites gator och torg rycker allt närmare...

Allmänna vietnambetraktelser

Förra veckan, när jag var nyanländ och allmänt propavanad i mössan (som jag ska hålla mig borta från sömnmedicin i framtiden!) resonerade jag, något självgott, ungefär som så: vad gör jag här, den här stan har jag ju redan gjort, jag har varit i den här stan i över ett halvår tidigare, jag kan den utan och innan, det finns inget nytt att upptäcka här. Allt som är värt att se har jag redan sett.

Idag är jag något mer ödmjuk. Visst, jag har varit här en längre tid tidigare. Jag kan en hel del om vietnamesisk kultur, förstår många av de mer subtila nyanserna i det vietnamesiska sättet som går mina resande medmänniskor här i turistkvarteren förbi. Jag förstod att kvinnan i kiosken försökte blåsa mig när hon ville ha 40 000 för mina läskeblasker, och jag förstod vad hon sa när hon suckande beklagade sig över snåla utlänningar till sin svärmor, som var snabb att inflika att just den här snåla utlänningen nog förstod mer vietnamesiska än de flesta andra.

Jag måste säga att jag älskar att vara tillbaka i Vietnam. Jag älskar att slå mig ner på ett gathörn med ett billigt glas isat vietnamesthé, inget svalkar i en trettiofremgradig hetta som tra da, och bara titta på vad som händer. Vad alla håller på med och vart alla är på väg. Underhållas av polismännen som kommer och avhyser de som olagligt idkar affärsverksamheter på trottoaren - hur man skiljer de från de som lagligt idkar affärsverksamheter på gatan har jag dock ännu inte kommit underfund med - bara för att se busarna ställa tillbaka sina plaststolar och bord så fort polisbilen kört vidare. Jag hittar nya saker att förstå mig på, nya små vinklingar att förundras över, hela tiden.

Jag har länge fascinerats av vietnamesernas icke-nostalgi. Hur de inte tittar bakåt så mycket alls. Hur de inte funderar över hur saker hade kunnat bli, eller vad som skulle kunna ha hänt. Hur de nyktert konstaterar om det mesta att nu är det såhär och det är bara att göra det bästa av situationen.  Hur de inte saknar sina släktingar och familjemedlemmar som bor långt ifrån dem. Vietnamkriget (eller amerikanska kriget som det förstås heter här) är inte något du stöter på i Vietnam om du inte får en bokförsäljare på halsen nere vid Hoan Kiem Lake. Och de säljer inte böcker på vietnamesiska, om man säger så.

Idag har jag en idé till icke-nostalgins varande. Att sakna och att minnas är samma ord på vietnamesiska; nho. Det finns liksom ingen differens däremellan. Att sakna är ingenting annat än att minnas. Klart som korvspad att nostalgin försvinner efter vägen. Kan språket verkligen påverka så mycket? Kan frånvaron av ett ord göra så ett en hel känslonyans hos ett helt folk försvinner? Om vi inte kan benämna det, finns det inte då?



Jag är tillbaka i Hanoi

Jag är onekligen tillbaka i Hanoi. And what a ride it is.

Först flygplatsmötet. Att se honom igen efter nästan fyra månader. Det skulle bli det där underbara flygplatsmötet som jag sett i filmerna så många gånger. Jag skulle lämna väskorna, kasta mig i hans armar, han skulle glömma bort sin vietnamesiska blyghet och kyssa mig passionerat. Nej det är klart att det inte blev så. Jag har testat det här med romantiska reunions på flygplatser två gånger nu, så jag tycker mig ha belägg för att säga att det aldrig blir som i filmerna. Men han var där och vi var tillsammans igen.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av återkomsten till Hanoi. Sanningen att säga så var det som att jag inte vågade vänta mig någonting, inte göra några planer. Dagarna gick, avresan kom närmare och närmare och jag tänkte mindre och mindre på Vietnam. Följdaktligen hamnade jag på ett obekant hotellrum i en alltför välbekant stad med en kille jag älskade passionerat för fyra månader sedan men inte hade sett sedan dess.

Jag kan säga vad jag inte väntade mig av att komma till Hanoi. Jag väntade mig inte att jag skulle vilja åka hem bara timmar efter att jag hade kommit hit. Vara i absolut panik över beslutet jag tagit och vilja titta på biljetter hem.

Såhär i efterhand verkar det logiskt. Det är som det brukar vara när jag reser bort. I början vill jag bara hem igen. Men jag hade ju längtat så efter honom och nu när vi var tillsammans igen ville jag bara bort? Jag vet inte; jetlag, biverkning av Propavanet jag tog på flighten till Bangkok som gjorde mig lite konstig, acklimatisering till denna galna stad igen, att vänja sig vid honom och lära känna honom igen...?

Jag hade panik där ett tag, det kan inte förnekas. Det var svårt att sova de första nätterna trots att han äntligen sov brevid mig. Jag var orolig över att hitta bostad, att hitta jobb. Men det har lugnat sig nu. Allt det där löser sig alltid, på nåt sätt. Jag vaknar inte längre med ångest om nätterna, jag vaknar av störiga amerikaner som gastar om machetes. Men jag somnar om till hans lugna jag-är-vietnames-och-sover-genom-vilka-oljud-som-helst andetag och hans trygga arm runt mig.

Jag vet inte. Kanske kommer det aldrig lyckas för oss, hur mycket vi än vill. Jag är väl medveten om det. Att den risken är stor. Men nu kan jag äntligen hålla med om allt det där jag fått höra de senaste veckorna; att jag är modig och att detta är det rätta att göra. Istället för att tänka att jag är dum i huvudet kan jag nu hålla med mina supporters. Jag gör det rätta. Det här är vad jag var tvungen att göra.

Och jag kan återigen njuta av Hanoi. Vietnamesiskan kommer tillbaka i parti och minut, vänner hör av sig och vill ses. Människor vill hjälpa mig hitta både jobb och bostad. Jag äter pho till frukost och bun cha till lunch. Har jag riktigt tur har de störiga amerikanerna checkat ut idag också.

A partner in crime

Jag köper en påse godis per vecka. Varje lördageftermiddag knallar jag iväg till ICA Kvantum för att inhandla en efterlängtad påse lösgodis. Ofta har jag just inte så mycket mer jag behöver handla, men brukar ändå vara noga med att ta med en ICA-kasse hemifrån för att inte behöva öppet gå och skylta med att jag är så icke-vuxen att jag går i enkom till ICA för att köpa lördagsgodis.


Redan på vägen dit brukar snålvattnet börja rinna till i munnen av tankarna på gelejordgubbar, Marianne och sötlakrits. När jag står där och plockar får jag allvarligt lägga band på mig för att inte lassa in lite i munnen istället för påsen. Och när jag har passerat kassan försöker jag alltid motverka det, men innan jag vet ordet av det har handen letat sig in i påsen och upp i munnen med en sötsak. Som jag skäms då. Hej odisciplin. Jag känner mig som en svag människa som inte kan hålla mig mot de elaka sockermonstren längre än utanför kassan. Och alla kan se, alla ser vilken svag människa jag är.

Idag, när handen raskt uppsökte påsen efter att kassan var passerad, hördes ett omisskänligt pys följt av ett plopp. En medelålders man öppnade en burk öl som just slagits in av kassören. Jag log.

Tidigare inlägg
RSS 2.0