Ordbajseri

Jag köper en påse godis per vecka. Varje lördageftermiddag knallar jag iväg till ICA Kvantum för att inhandla en efterlängtad påse lösgodis. Ofta har jag just inte så mycket mer jag behöver handla, men brukar ändå vara noga med att ta med en ICA-kasse hemifrån för att inte behöva öppet gå och skylta med att jag är så icke-vuxen att jag går i enkom till ICA för att köpa lördagsgodis.


Redan på vägen dit brukar snålvattnet börja rinna till i munnen av tankarna på gelejordgubbar, Marianne och sötlakrits. När jag står där och plockar får jag allvarligt lägga band på mig för att inte lassa in lite i munnen istället för påsen. Och när jag har passerat kassan försöker jag alltid motverka det, men innan jag vet ordet av det har handen letat sig in i påsen och upp i munnen med en sötsak. Som jag skäms då. Hej odisciplin. Jag känner mig som en svag människa som inte kan hålla mig mot de elaka sockermonstren längre än utanför kassan. Och alla kan se, alla ser vilken svag människa jag är.

Idag, när handen raskt uppsökte påsen efter att kassan var passerad, hördes ett omisskänligt pys följt av ett plopp. En medelålders man öppnade en burk öl som just slagits in av kassören. Jag log.

Jag lever snålt, på gränsen till existensminimum, inför resan. Det är spännande att ge sig en spärr om femtio kronor på Ica per vecka. Jag tvingas äta det som finns i skafferi och frys och inte det jag är sugen på. Jag pantar burkar för att få ihop till en mjölkliter.

Häromdan var jag på stan när det började gnölas i magen. Hungrig. Men en måltid på stan går ju ingalunda ihop med existensminimumet. Därav blev lösningen att sälja mitt blod i Nordstan i utbyte mot obegränsad mängd mackor, kakor och saft. En rörstrandsskål fick jag med på köpet också.

Jag undviker att köpa nya basvaror då jag ju ändå snart ska lämna stället. Men svartpeppar, min passion i livet, kan jag inte leva utan. En ny burk kostade tolv kronor, men jag hade bara kvar åtta kronor av veckorasonen. Och Santa Maria hade inte grovmalen, endast finmalen i refillformatet. Förstå lyckan att hitta en refillpåse från Ica för 6,95! Lyckan varade hela vägen hem, då jag upptäckte att jag i glädjeyran förivrat mig och få med hela pepparkorn istället för malda.

Grannarna undrar nog vad det tagit åt mig. Jag bankar kastruller i dickbänken för glatta livet för att krossa pepparkornen. Bankar glasslådor i bänken för att slå loss några frysta jordgubbar som jag äter istället för godis.

Men billigt, det blir det.

Ibland är det slitigt att vara sjuksköterska. När man är trött, sliten och inte orkar ge så mycket av sig själv som patienterna behöver. När man inte går de där extra tjugo stegen för att visa extra omtanke eller klarar av att vara god och snäll mot en krävande patient i en svår situation. Då tycker jag att det är som jobbigast att vara sjuksköterska. När jag inte orkar ge så mycket av mig själv som jag vet att mina patienter skulle må bra av. När glädjen inte riktigt finns där och det är svårt att bemöta patienternas behov på rätt sätt, för att man bara inte orkar.

Som lättast är det att vara sjuksköterska när man väcker en patient på morgonen och det första hon säger är: "är det du, Malin? Är det underbara Malin som kommer och väcker mig?" När man får tillbaka lika mycket som man ger, och mer därtill. Då är det så lätt och så givande att vara sjuksköterska.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska alla människor ges vård på lika villkor; oavsett etnicitet, kön, sexuell läggning, social status, var de bor etc.

En man boende i Norrbottens glesbygd söker på sin akutmottagning för kognitiva förändringar; han tappar bort saker, kan inte riktigt räkna, tappar tråden i samtal. Han är 60 år gammal. På sin akutmottagning får han beskedet att han ska röntgas. Om en månad eller så. Två veckor senare när han blivit ytterligare försämrad hoppar familjen på eget initiativ över den lokala akutmottagningen och uppsöker akuten på länssjukhuset 25 mil bort. Där blir han genast inlagd och samma vecka opereras han i Umeå för hjärntumör. Jag kan lova att hade han, en 60-årig man, sökt med sådana kognitiva förändringar på en av akutmottagningarna på Sahlgrenska hade han åkt rätt in datortomografen.

En Stockholmare får diarréer på besök hos sin dotter i Göteborg. Han söker olika akutmottagningar på Sahlgrenska, men blir inte inlagd då han bedöms kunna klara sig hemma. Tredje gången han söker och får beskedet, från tre olika läkare, att han får åka hem igen blir han rasande. Han kan under inga omständigheter acceptera att han inte blir inlagd då han inte kan tänka sig att vara hemma hos sin dotter med diarréer. Om bondtölparna i Göteborg vägrar läggar in honom så får de fan ordna ambulansflyg tillbaka till civilisationen (läs: Stockholm) för tillbaka till sin dotter går han inte. Antingen ordnar de ambulansflyg hem, eller så lägger de in honom. Något annat går han inte med på.

En mamma till en intensivvårdssjuksköterska har vårdats för diarréer som nu har avtagit och patienten bedöms som medicinskt färdigbehandlad. Hon ska dock göra en operation på en annan klinik en halv vecka senare och dottern, IVA-sköterskan, vill absolut att mamman ska få ligga inne tills det är dags för operation. Och eftersom överläkaren och sköterskan har jobbat ihop på IVA förut får hon ligga kvar.

Säg, är det vård på lika villkor? Och vad händer med de som inte har så starka stämmor? Som inte har någon som står upp för dem? Som inte orkar kräva att få vård?

Ärligt talat så är jag livrädd. Folk skiner upp när jag berättar om mina planer. Eller planer och planer, min brist på planer och min enkelbiljett. De tycker att jag gör rätt, de tycker att jag är modig. Och inne i mitt huvud tänker jag att jag är helt dum i huvudet. De säger att det bara är att komma hem igen om det inte funkar, men vad har jag att komma hem till? En lägenhet i Munkebäck. Familj i Piteå, Boden och Lövtorp. Inget jobb. Kompisar utspridda över landet.

När jag pratar med honom blir jag lugn. När jag hör hans trygga röst som säger att allt kommer att bli bra, bara vi får vara tillsammans igen slappnar jag av och tänker att jag var tokig som oroade mig.

Sedan går det en timme igen och tankarna börjar spinna. Tänk om det skiter sig? Vad ska jag göra då? Åka hem till Pite? Men där finns ju inga jobb. Inte som sjuksköterska i alla fall. Hoppa in i taxibilen igen? Fortsätta min ensamma tillvaro på Erik Kuus?

Jag försöker tänka att det inte är så mycket jag lämnar. En timanställning och en lägenhet uthyrd i andra hand. Att jag inte har så mycket som håller mig kvar. Jag VET att jag skulle ångra mig när jag sitter här framför min tv en göteborgsregnig dag i oktober. Jag skulle banna mig själv för att jag inte vågade, jag skulle fundera på vad som skulle ha blivit av min kärlek och mig.

Men att våga är skitläskigt. Det skrämmer livet ur mig.

Den åttonde september lämnar jag Sverige för Hanoi för fjärde gången. Må det bära eller brista.

Jag har aldrig köpt en enkelbiljett förut. Aldrig åkt iväg på obestämd tid. Jag har åkt iväg på långa, geografiskt och tidsmässigt, resor flera gånger. Men de har alltid haft en tidsbegränsning, ett slutdatum. Utstakade mål och planer.

Så icke nu. Jag vet inte hur länge jag ska stanna. Det kan bli några månader, det kan bli några år. Jag vet inte var jag ska bo, jag vet inte var jag ska jobba. Men jag vet att jag kommer att få vara med honom. Och det är värt allt.