Ordbajseri

Nej klart detta aldrig kan bli en offentlig blogg. Det är på tok för svårt att stava till "diarrheas" på fyllan. Självaste bloggskaparn själv behövde ju tre försök på sig innan hon fick till det rätt. Vad tänkte du nu Malin? Sluta tro du är nåt!

I övrigt beundrar jag allra mest de människor som kan erkänna att de gör fel och att de inte är perfekta, att de surar när de inte borde och att de inte alltid lyckas med buscettan eller whatever.

 R-E-S-P-E-C-T.

Min farbror är död. Helt oväntat hittades han i sin säng en morgon tidigare i veckan. Detta är chock tänkte jag när pappa ringde. 51 år är en för tidig ålder att dö i.

Jag har tentavecka och det är så svårt att koncentrera sig. Svårt att läsa om hjärtsjukdomar och fundera om det var detta Marcus dog av. Eller kanske detta. Jag kan gå ut med Bob hund, jag kan laga mat, jag kan till och med diska. Men sitta med de där papprena och försöka plugga in respektive sjukdomars symtom, diagnos och behandlingar - det är svårt. Svårt att samla tankarna och fokusera - det blir så lätt att de virvlar iväg till Korpis - till mina kusiner och till Piteå - till min pappa. Samtidigt förbannar jag mig själv. Hur kan jag sitta och oroa mig för något så trivialt som en tenta när mina kusiner får sitta i möte med bank och ordna upp sin döde pappas företag. Visst livet måste gå vidare - man kan inte släppa allt. Men jag känner mig som ett jävla fån som har ångest över en lousy tenta när det finns så mycket viktigare saker att må dåligt över.

Samtidigt tycker jag att det är skönt. Man får perspektiv. Vad spelar det för roll om jag kuggar på en tenta? Vad gör det om hundra år liksom? Om några veckor får jag en ny chans. Men mina kusiner får aldrig en ny chans att prata med sin pappa, säga de där sakerna som aldrig blir av att säga.

Jobbigt just nu:
*huvudvärk
*måste tenta-plugga men har ingen lust
*tjafsigt mellan mig och Tommy - bra just nu men har varit mkt tjafs på senaste
*tommy fyller år i övermorgon och jag vet inte vad jag ska köpa - fundilerar ihjäl mig samtidigt som jag får ångest över att jag bryr min hjärna i en så världslig sak när jag egentligen borde fundera över kardinalsymtomet för depression
*vill så jävla mycket gå ner till delit och köpa en marabouchokladkaka men får inte
*att jag ibland känner mig som ett sånt jävla miffo utan social skills - som ihelgen på utestället i Skövde
*jag smygläste (och just därför straffas såhär, man ska ALDRIG smygläsa ajabaja) Tommys helgondagbok och där skrev han om den där andra tjejen för länge sen, långt innan mig alltså, och henne beskrev han som snygg men när han skrev om mig skrev han inte att jag var snygg buhu. däremot skrev han andra fina saker om mig men nu var det ju just detta jag hängde upp mig på och som sitter kvar som en nagel i mitt hjärta.

Sådärja. När man spaltade upp dem ser man ju att detta var väl inte mycket och är egentligen inte något att hänga läpp över.

Jag befinner mig ikväll på KTB (kurs- och tidningsbiblioteket) för första gången och det är inte ögonblickligen övergripbart. När jag befinner mig på nya ställen har jag en sorts fobi för att visa mig vilse (eller helt enkelt ny på stället). Går jag in i en affär tycker jag att det är pinsamt om någon ser på det sätt jag rör mig att jag aldrig varit där tidigare. Åker jag tunnelbana i Stockholm vill jag kunna bete mig som de infödda - utan att de genast identifierar mig som en utböling. Jag vill alltid verka världsvan helt enkelt.

Men idag stiger jag som sagt in genom portarna på KTB och inser direkt att detta stället är klurigt att få grepp om och hitta på såhär första gången. Visserligen har jag i preventivt syfte tittat på en karta över biblioteket innan jag åkte hemifrån för att inte verka alltför lost, men det verkar svårt att översätta kartan i praktik, så många dörrar att fundera på vart de leder. Nåväl, jag orienterar mig i alla fall fram till datorerna där jag fördriver lite tid innan jag inser att jag är kissnödig. Då inser jag också att jag inte sett någon skylt för toaletter, men däremot har jag lokaliserat ett distinkt "lås upp-öppna dörren" från korridoren till vänster. Jag loggar ut och går dit, bara för att upptäcka att det är en handikapp-toa! Jag får alltid dåligt samvete av att nyttja en handikapp-toalett, men nu har jag ju redan gått in i denna korridor och kan ju inte tvärt vända om, för då ser ju "alla" att jag är en sån där utböling...

Jag stiger alltså in på handikapptoan och doar my thang medan jag funderar på vad det egentligen står i de oskrivna reglerna om nyttjande av handikapp-toalatter av oss icke-handikappade. Nog måste väl även en handikappad kunna ta att vänta en minut medan jag uträttar mina behov?

Tommy trött idag. Tommy är lite, lite sjuk och vill helst sitta under filten i fåtöljen och läsa sin bok hela dagen medan Sambo helst vill göra i ordning lägenheten inför föräldrarnas stundande besök. Sambo har under dagen försökt ge Tommy mindre uppdrag att utföra, som han visserligen genomfört, men sedan har Tommy återvänt till sin gosiga fåtölj. Sambo känner under dagen hur irritationsnivån gentemot Tommy ökar i stilla takt och försöker skicka små vinkar om att hon skulle vilja ha hjälp med att städa lägenheten. Men Tommy han sitter kvar under den röda filten helt obrydd om dammsugaren som far förbi och tårtan som Sambon gör till hans syster i köket. Till slut inser Sambo att det är bäst att tala klarspråk och säger med sin mjukaste röst att hon visserligen vet att Tommy är trött, sjuk, eländig och tycker att han borde vila, men ändå undrar hur mycket hjälp hon kan räkna med i hushållsbestyren. Nu går nog Tommys hjärna för högvarv, boken är ju så vidunderligt spännande och filten så varm, hur ska han kunna slingra sig ur detta? Tommy har en mild förkylning, som inte borde generera någon ljuskänslighet, ändå drar Tommy till med den härmed klassiska kommentaren: "Jag kan hjälpa dig när det har blivit mörkt ute." Då kan inte ens den bitchigaste av bitchar till Sambo bitcha, utan hjärtat bara smälter och det blir pusskalas istället.

Vi är hundvakt över natten, det var jag väl medveten om när jag åkte hem från stan. Vi hade till och med pratat om det på bussen, Tommy och jag. Men när jag i mina egna tankar gick från busshållplatsen och funderade på vad mamma hade skickat för kryptiskt mail försvann det där med bob ur mitt medvetande. Följdaktligen gav jag ifrån mig ett av mina snart patenterade tjejskrik och höll på att mosa stackars bobs huvud i dörren när han kom utrusande så fort jag öppnade dörren. Min puls gick upp i minst 190 och boben sprang, så fort han fått loss sitt huvud, in i köket och gömde sig.

Dagens bisarraste händelse var när jag stuptrött kom hem från skolan, somnade i Tommys armar på soffan, vaknar av att han rycker till och torkar sig i mungipan samtidigt som jag förstår varför det är alldeles blött och geggigt i mitt ena öga.