Ordbajseri

Idag somnade en liten flicka med blommigt broderade jeans mot min arm på bussen.

Det var fint.

Jag dabbade mig förresten idag. Messed up big time, skulle nog insatt sjukvårdspersonal säga.

Herregud, efteråt var jag så skakig i benen att jag var tvungen att sätta mig på en stol. Jag trodde seriöst inte att mina ben skulle bära mig.

Gayen var den att jag skulle starta ett dropp i en central venkateter, CVK, som enkelt uttryckt är en liten plastslang som har opererats in i ett av patientens större blodkärl i bröstkorgen genom vilken man kan tillföra exempelvis dropp, cytostatika eller andra kärlretande läkemedel. När man hanterar CVKn är det av högsta vikt att vara lugn och ha koll på vad man gör, eftersom det gäller att ha vissa kranar stängda på den när man öppnar upp för att spruta in grejer i den. Är inte kranarna stängda kan det teoretiskt sett sugas in luftbubblor i patientens blodbana och är dessa nog stora kan de möjligen orsaka exempelvis en lungemboli, propp i lungan som kan leda till döden i värsta fall. Nu är detta verkligen worst case scenario, eftersom det är ganska otroligt att det skulle sugas in så stora luftbubblor, och att man inte skulle hinna rädda patienten innan dess då man ändå är på sjukhus och har akutteam någorlunda nära till hands. Men ändock, det har hänt.

Min handledare hade stressat på mig (vilket ändå är rätt förståeligt eftersom jag gör saker otroligt långsamt när jag är ovan och vill dubbelkolla några gånger för mycket, så man ska inte beskylla henne alltför mycket) när jag kopplade ihop droppet och när jag väl skulle sätta in det till patientens CVK var jag fortfarande lite stressad. Vilket såklart ledde till att jag tog loss en koksaltspruta utan att ha stängt kranarna innan. Min handledare, som stod brevid mig och observerade, reagerade genast med att börja gasta (vilket i sig inte var så smart eftersom det stressade upp inte bara mig utan även patienten, men det var väl en reflex) och kastade sig fram för att stänga kranarna innan luft hann sipra in. Vilket hon lyckades med och allt förlöpte väl.

Men tjofaderittan vad läskigt.

Jag kunde ha dödat en människa idag.

Äh förresten. Jante i mig knackade på. Vem är jag att döma, jag är ju också fejkblondin.

En fejkblondin som tycker att en kväll med

1) Chokladpudding
2) Frusna män söker kärlek
3) Grey's Anatomy

är en precis perfekt kväll.

Vem är väl jag att uttala mig om fritidintressen.

Jomen nåt kan jag väl knåpa ihop.

Som att jag ringde min far idag i ett försök att på det vanliga suggestiva Henrikssonska sättet visa att jag bryr mig oh så mycket om honom. Ett behov att visa ömhet som utan större tvivel hänger ihop med att patienten jag vårdade idag var född samma år som pappa och påminde om honom på många sätt. Det kunde lika gärna ha varit min pappa som låg där efter att ha ramlat ned från taket rakt på ett bilbatteri med, förutom diverse revbensfrakturer, även en fraktur på bröstkota nummer åtta som följd och funderat över hur det nu skulle gå med det där garagebygget som han var mitt i.

Min praktik lär mig att livet är så skört, oh så skört. Allt kan förändras på en millisekund. Från att fullt frisk ha klättrat på ett tak ligger man immobiliserad i en säng och får hjälp med allt, precis allt. Men min praktik lär mig också, som min patient kommer att märka om några veckor, att en ryggmärgsskada inte är slutet på livet. Det tar bara en annan vändning.

Jag skulle vilja skriva en blogg om hur jag har det. Om vad den här praktiken gör med mig, både det goda och det onda. Hur berörd jag blir av mina patienter, hur jag tänker på dem både natt och dag. Hur duktig jag har blivit på att peppa upp mig själv, eftersom ingen annan gör det.

Men jag vet inte. Det låser sig. Det är för nära - för känsligt - tror jag.

Istället kan jag skriva om hur illamående jag blir av att slösurfa runt på diverse bloggar skrivna av unga, ofta blonda, tjejer som redovisar sina resultat från senaste shoppingrundan. Jag blir ledsen i hjärtat av att läsa hur de shoppar och shoppar och shoppar som att det inte fanns ett annat vettigt fritidsintresse att ha. Ena dagen kommer de hem med sex kassar kläder, smink och accesoarer och nästa dag är det ytterligare tre. Jag mår illa! Hur sjuk företeelse är det egentligen inte att ha shopping som ett intresse. Och känna att man måste förnya sin garderob inför varje säsong. Nej hujeda mig, i mina öron ringer bara min mammas ord: behöver du verkligen den där? högre och högre för varje inköpt plagg jag ser.

Herreminje, vad gammal jag börjar bli.

Att veta att ens käraste kommer att komma hem från sin praktik i behov av att få prata, kanske till och med gråta, ut om dagens hemskheter och drabbningar.

Att veta att eftersom hennes största stöttesten inte är hemma kommer hon att slå sig ner vid datorn det första hon gör.

Att spara sin sista rollo-kola en hel pluggdag för att innan man åker lägga ut den väl synlig vid tangentbordet som en liten fysisk tröst då ingen psykisk tröst finns att tillgå.

Det är bannemig kärlek det.

Jag fattar inte att jag hade sådan tur och hittade honom.

Dagens bravad i Piteå-Tidningen:

"Den sjuårige pojke som i lördags var med om en drunkningsolycka, har klarat sig utan skador"

Hmpf.

Skulle skriva en blogg om mitt miserabla liv och leverne, men det får vänta för nu blev jag riktigt arg!

Detta läste jag i en artikel på Piteå-Tidningens hemsida:

Klassens timme, fredagsmys, lördagsgodis, kalas och fika efter fotbollsmatcher. -Det finns alltid en anledning att fira - sju dagar i veckan, menar Inger, mamma till Klara som går i barn- och ungdomsenhetens viktgrupp. Målet är att hon ska se ut mer som sina jämnåriga.

Det är ju ett så sjukt dåligt mål att ha för en ung flicka, och förmodligen även unga pojkar i den där gruppen, att det inte finns! Varför ska alla se likadana ut? Skulle inte ett mycket bättre mål vara att Klara lever ett hälsosamt liv och att hon trivs med sin kropp? Utan att veta något om Klara, men en del om människokroppens anatomi och fysiologi, kan jag mycket väl tänka mig att Klara kan både träna stenhårt och äta supernyttigt utan att hon någonsin kommer att känna att hon ser ut som alla andra, som hon nästan garanterat kommer att jämföra sig med (för det gör alla unga tjejer jag någonsin har träffat på och säkert många killar också). Våra kroppar är inte stöpta i en form och kommer aldrig att se likadana ut - så varför sträva mot det?

Det är så himlarns synd att, vad som verkar vara, ett så bra program sätter upp ett så kasst mål!

Bagels på Java.



Här kan till och med jag erkänna att jag ser ut att vara mindre än en tvärhand hög.



Sol sol sol.



Tommy och Magnus ville absolut posera vid kanonen som riktiga män.



Så här går det när Tommy säger att jag inte kan göra saker. Som att balansera på en stock över ett litet vattendrag. Då bara måste jag göra det.