Ordbajseri

Jag var på fest med en av mina kusiner en kväll för många herrans år sedan. Ja, det var till och med så långt tillbaka att jag var singel då och spanade in en av min kusins kompisar som hade underbart fina bruna tjusarlockar. Stilla för mig själv bestämde jag att honom ska jag allt ha ikväll. Han hette ett vanligt svenskt namn, ja vi kan säga Emil till exempel. Och han var helt underbar.

Mindre underbar, men förstås en bra person ändå, var min kusins andra kompis Emil som också var med på festen. Han var rödhårig och lite märklig sådär. Som kvällen slutade, efter många flaskor öl för många, så blev det självklart den less-than-wonderfulla Emilen jag på något konstigt sätt fann mig själv hånglandes med på dansgolvet.

Historien kunde ha slutat där och varit ganska kul i sig; att jag satsade på underbara guldlocks-Emil och hamnade i miffo-Emils armar. Men icke. Detta utspelade sig i en period i mitt liv då jag aldrig kunde bli mätt på uppmärksamhet och bekräftelse, speciellt från pojkar, varför Emil några veckor senare befann sig på besök hemma hos mig med intentionen att sova över.

Men i fullt dagsljus och utan ölens berusning  var miffo-Emil än mindre någon Guldlocks-Emil. Och dessutom hade han inga sockar på sig. Han gick omkring barfota i mina föräldrars hus mitt i vintern och han tvekade inte att lägga upp sina bara fötter på soffbordet när vi tittade på tv heller. Uschjamig. Jag bestämde mig för att han bara måste ut, bort.

Men det gick några timmar. Vi hann gå iväg och handla, han vägrade att äta vegetariskt utan ville ha köttbullar, och äta middag innan jag tog mod till mig och bad honom åka hem. Det blev snöpligt för honom och pinsamt för mig. Han bad om att få stanna kvar då sista bussen för dagen till hans by som ligger 27 mil bort redan hade gått. Jag var benhård och det slutade med att han tog bussen till en kompis i grannstaden för att kunna åka hem dagen efter. Innan han gick frågade han: Var det för att jag ville äta köttbullar?