MD

På bröllopet fick jag en röntgenläkare som bordsgranne. Nåväl, han var ganska trevlig ändå. Eller, han var mycket trevlig, rolig och pratsam. Som vilken människa som helst. Ändå berättade han, när jag frågade lite mer om hans jobb - som tycktes gå ut på att studera olika röntgenbilder och sedan vidarebefodra vad han sett till de behandlande läkarna, att det bästa med jobbet var att han slapp ha patientkontakt. Endast när ultraljud gjordes "behövde" han träffa patienter.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Jag kan tycka att det är hemskt tragiskt att man väljer att bli läkare om man inte tycker om att träffa, att möta människor. Visst kan jag skämta om att det är värdelöst att jag ska bli sjuksköterska eftersom jag inte gillar människor - men det gör jag ju, egentligen. Jag kan störa mig på mångt och mycket hos människor, men i grund och botten är jag stensäker på att det är när jag får jobba nära andra människor som jag mår som bäst.

Visst, läkare har inte tillnärmelsevis lika mycket patientkontakt som sjuksköterskor, men ändå borde det väl rimligtvis vara som så att de allra flesta läkares arbetsuppgifter i mångt och mycket går ut på att träffa och hjälpa patienter? Inte kan det vara så många läkare som är helt utan patientkontakt? Inte är det ju alla som blir labbråttor eller röntgenläkare...

Å andra sidan har vi säkerligen dessa "människohatande" doktorer att tacka för mycket. En annan medkännande lallare hade knappast kunnat föra vetenskapen framåt genom att prova nya, radikala behandlingsformer eller rota runt i någons hjärna...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0