Ordbajseri

Idag tog sötebrödsdagarna slut. Jag har brottats med den där som alltid hänger en i hasorna i Vietnam som inte är en fruktförsäljartant; nämligen etiken.

Det började med en tiggare vid sjön på min väg till poolen på Army Hotel på förmiddagen. Som jag önskar att det skulle ha slutat där.

När jag återvände till hotellet framåt eftermiddagen ville Binh ta med mig på kafé, vilket jag ju såklart inte sa nej till. Men lite förvånad blev jag allt när han räckte mig hjälmen, jag som trodde vi skulle gå runt hörnet. Det visade sig bli en färd runt hela halva Hanoi som jag ett tag trodde skulle sluta på någon av hångelbänkarna vid Ho Tay. Som att inte adrenalinpåslaget av den gifte Binhs ryckiga moppekörning var nog fick jag oroa mig för vilket avledningstal jag skulle sätta upp om han föreslog att vi skulle slå oss ner på någon av bänkarna som jag vet bara innebär trubbel.

Men där oroade jag mig allt i onödan, han ville ju "bara" ta med mig på middag med utsikt över solnedgång på Hanois största sjö. Binh hade vunnit på lotteriet dagen innan och ville fira med skaldjursmiddag. Jag fick dock inte säga till hans fru att han hade spelat, för det tycker hon minsann inte om. Hade hon blivit bjuden på denna middag hade hon kanske gillat det bättre, sa jag till honom, men det örat ville han inte lyssna på.

Med skaldjur menar vi förresten vita snäckor fyllda med slem, bruna snäckor fyllda med slem och mellanstora sniglar bestående av slem i skruvformat. Alla fångade i den brun-dyiga sjö vi hade framför oss. Milda makter vad jag fick hålla god min. Bara fyrtioprocentingt "vin" att skölja ner slemmet med dessutom och ingen Madde att lita till. Nej det var bara att intala mig att jag har en kanonmage som pallar det mesta och försöka svälja slemhelvetet utan att passera gå, det vill säga försöka sig på att tugga det.

Efter att ha genomlidit middagen, som förutom ångest över både mat och varför han satt där med mig medan hans fru jobbade på hotellet faktiskt innehöll mycket intressanta diskussioner om politik, sjukvård och framtidsplaner, kom jag tillbaka till hotellet med en klump i magen som upplöstes av hans frus "No problem, why you worry Malin?" och nästa hemskhet sköljde över mig.

Denna karl, som jag i och för sig alltid känt har haft en liten räv bakom örat och några ess i rockärmen men som jag för mindre än en timme sedan suttit och betraktat och tänkt att han är väldigt klok och upplyst för att vara vietnames är en kvinnomisshandlare. Men jag får inte gå ner och slå honom på käften och hata honom för det, för han är ändå en "good person" enligt den misshandlade och vore det inte för att varenda vietnamesisk man slår sin fru så skulle inte han göra det heller.

Många tårar senare sitter jag därför vid middagsbord nummer två för dagen med inte mindre än två bröder till hustrumisshandlare, den ena värre än den andra, konverserar något mindre än vanligt med de avskummen men agerar i övrigt som om ingenting hade hänt och känner mig som världens hemskaste människa.

För att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag bara inte vet bättre. För att den ena frun bönar och ber mig om det. För att jag inte vet vad som skulle hända om jag inte gjorde det.

Jag har tidigare förstått att situationen är sådan i Vietnam, men inte velat ta in det jag har läst. Jag ville, av alla människor, inte tro det om Binh heller. Han som är så medveten om hur konstiga vissa vietnamesiska traditioner är och vad Vietnam borde lära sig av västvärlden. Ändå blev jag inte fövånad. Bara oändligt ledsen.

Ledsen för Huong som har minimala chanser att skilja sig. Ledsen för mina systrar som kommer att giftas in till ett misshandlande äktenskap. Ledsen för att även Giap, som kan vara en av de mest sorglösa och glädjespridande människor jag vet, förmodligen kommer att slå sin blivande fru. Ledsen för alla de fina kärlekspar som sitter omslingrade på parkbänkarna och mopparna nere vid sjön och är gosiga med varandra som inom några år kommer att ha tappat allt detta vackra på några knytnävsslag.

Ledsen för mig själv, vars utopiska bild av Vietnam för all framtid är ituslagen. Ledsen för mig själv för att jag, som vanligt, vill men inte vet hur jag ska kunna rädda världen.