Ordbajseri

När jag umgås med mitt ex idag och vi har sådär roligt som bara vi kan ha och han är sådär fin som bara han kan vara, knyter det sig i magen.

Jag tänker på den där kvällen nere vid sjön för några dagar sedan, då Huong bad mig berätta om Tommy. Jag berättade precis som det var; att han är världens finaste människa och aldrig varit dum mot mig och att jag fortfarande älskar honom men att jag efter fyra år inte visste om jag var kär i honom längre. Att han ibland är för snäll för sitt eget bästa och att han älskade mig för mycket.

För en gångs skull blir Huong alldeles tyst och det är som att luften har gått ur henne. Sån här har jag aldrig sett henne förut och jag försöker förtvivlat ta tillbaka det jag har sagt och återställa stämningen. Jag försöker förklara mig men det enda hon säger är: "I don't understand why you say goodbye to a person like that" och sedan går vi, alldeles tysta, hem hand-i-hand.

Aldrig, inte när jag kommer hem med uppsydda klänningar eller när jag betalar vad som för dem är en halv månadslön för massage eller sitter vid min blanka laptop medan de försöker manövrera en dator av årgång 1997 ungefär, har jag känt mig så västerländskt bortskämd.