Ordbajseri

är jag glad för alla glada, positiva, stöttande, pushande kvinnor jag träffade på min gamla institution i förmiddags. Det måste också finnas en annan plats någon annanstans för kvinnor som hjälper varandra. Ibland är Hanoi-projektet mig övermäktigt och jag undrar vad jag håller på med egentligen. Då är det skönt med medmänniskor som peppar mig och försäkrar mig om att det är en bra och beundransvärd sak jag försöker åstadkomma och att det mycket väl kan vara starten på min forskarkarriär och att det kommer att lösa sig med allt till slut, bara jag kämpar.

Sen hur jag ska knåpa ihop en forskningsplan till nästa vecka, det förstår jag mig inte på.