Jag är livrädd.

Ärligt talat så är jag livrädd. Folk skiner upp när jag berättar om mina planer. Eller planer och planer, min brist på planer och min enkelbiljett. De tycker att jag gör rätt, de tycker att jag är modig. Och inne i mitt huvud tänker jag att jag är helt dum i huvudet. De säger att det bara är att komma hem igen om det inte funkar, men vad har jag att komma hem till? En lägenhet i Munkebäck. Familj i Piteå, Boden och Lövtorp. Inget jobb. Kompisar utspridda över landet.

När jag pratar med honom blir jag lugn. När jag hör hans trygga röst som säger att allt kommer att bli bra, bara vi får vara tillsammans igen slappnar jag av och tänker att jag var tokig som oroade mig.

Sedan går det en timme igen och tankarna börjar spinna. Tänk om det skiter sig? Vad ska jag göra då? Åka hem till Pite? Men där finns ju inga jobb. Inte som sjuksköterska i alla fall. Hoppa in i taxibilen igen? Fortsätta min ensamma tillvaro på Erik Kuus?

Jag försöker tänka att det inte är så mycket jag lämnar. En timanställning och en lägenhet uthyrd i andra hand. Att jag inte har så mycket som håller mig kvar. Jag VET att jag skulle ångra mig när jag sitter här framför min tv en göteborgsregnig dag i oktober. Jag skulle banna mig själv för att jag inte vågade, jag skulle fundera på vad som skulle ha blivit av min kärlek och mig.

Men att våga är skitläskigt. Det skrämmer livet ur mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0