Vård på lika villkor
Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska alla människor ges vård på lika villkor; oavsett etnicitet, kön, sexuell läggning, social status, var de bor etc.
En man boende i Norrbottens glesbygd söker på sin akutmottagning för kognitiva förändringar; han tappar bort saker, kan inte riktigt räkna, tappar tråden i samtal. Han är 60 år gammal. På sin akutmottagning får han beskedet att han ska röntgas. Om en månad eller så. Två veckor senare när han blivit ytterligare försämrad hoppar familjen på eget initiativ över den lokala akutmottagningen och uppsöker akuten på länssjukhuset 25 mil bort. Där blir han genast inlagd och samma vecka opereras han i Umeå för hjärntumör. Jag kan lova att hade han, en 60-årig man, sökt med sådana kognitiva förändringar på en av akutmottagningarna på Sahlgrenska hade han åkt rätt in datortomografen.
En Stockholmare får diarréer på besök hos sin dotter i Göteborg. Han söker olika akutmottagningar på Sahlgrenska, men blir inte inlagd då han bedöms kunna klara sig hemma. Tredje gången han söker och får beskedet, från tre olika läkare, att han får åka hem igen blir han rasande. Han kan under inga omständigheter acceptera att han inte blir inlagd då han inte kan tänka sig att vara hemma hos sin dotter med diarréer. Om bondtölparna i Göteborg vägrar läggar in honom så får de fan ordna ambulansflyg tillbaka till civilisationen (läs: Stockholm) för tillbaka till sin dotter går han inte. Antingen ordnar de ambulansflyg hem, eller så lägger de in honom. Något annat går han inte med på.
En mamma till en intensivvårdssjuksköterska har vårdats för diarréer som nu har avtagit och patienten bedöms som medicinskt färdigbehandlad. Hon ska dock göra en operation på en annan klinik en halv vecka senare och dottern, IVA-sköterskan, vill absolut att mamman ska få ligga inne tills det är dags för operation. Och eftersom överläkaren och sköterskan har jobbat ihop på IVA förut får hon ligga kvar.
Säg, är det vård på lika villkor? Och vad händer med de som inte har så starka stämmor? Som inte har någon som står upp för dem? Som inte orkar kräva att få vård?
En man boende i Norrbottens glesbygd söker på sin akutmottagning för kognitiva förändringar; han tappar bort saker, kan inte riktigt räkna, tappar tråden i samtal. Han är 60 år gammal. På sin akutmottagning får han beskedet att han ska röntgas. Om en månad eller så. Två veckor senare när han blivit ytterligare försämrad hoppar familjen på eget initiativ över den lokala akutmottagningen och uppsöker akuten på länssjukhuset 25 mil bort. Där blir han genast inlagd och samma vecka opereras han i Umeå för hjärntumör. Jag kan lova att hade han, en 60-årig man, sökt med sådana kognitiva förändringar på en av akutmottagningarna på Sahlgrenska hade han åkt rätt in datortomografen.
En Stockholmare får diarréer på besök hos sin dotter i Göteborg. Han söker olika akutmottagningar på Sahlgrenska, men blir inte inlagd då han bedöms kunna klara sig hemma. Tredje gången han söker och får beskedet, från tre olika läkare, att han får åka hem igen blir han rasande. Han kan under inga omständigheter acceptera att han inte blir inlagd då han inte kan tänka sig att vara hemma hos sin dotter med diarréer. Om bondtölparna i Göteborg vägrar läggar in honom så får de fan ordna ambulansflyg tillbaka till civilisationen (läs: Stockholm) för tillbaka till sin dotter går han inte. Antingen ordnar de ambulansflyg hem, eller så lägger de in honom. Något annat går han inte med på.
En mamma till en intensivvårdssjuksköterska har vårdats för diarréer som nu har avtagit och patienten bedöms som medicinskt färdigbehandlad. Hon ska dock göra en operation på en annan klinik en halv vecka senare och dottern, IVA-sköterskan, vill absolut att mamman ska få ligga inne tills det är dags för operation. Och eftersom överläkaren och sköterskan har jobbat ihop på IVA förut får hon ligga kvar.
Säg, är det vård på lika villkor? Och vad händer med de som inte har så starka stämmor? Som inte har någon som står upp för dem? Som inte orkar kräva att få vård?
Kommentarer
Trackback
