Vietnam 49: Närhet och distans
Distansen är 130 km på ett ungefär. Det tar en 3-4 timmar sådär. Beroende på hur länge det tar att ta sig ut från den galnaste busstationen jag någonsin upplevt, Ben Xe Giap Bat, där inkastarkillarna är efter en och på en och nästan i en innan man knappt har hunnit tänka tanken att man skulle ta en buss från Giap Bat. Och sedan klänger de på en och försöker med alla trix och knix de kan få med en på just deras buss. Denna gången, två dagar innan Tet - vietnamesiskt nyår som i år inföll 14e februari - var Giap Bat galnare och fullare av folk än vanligt. Jag och lillasyster kom dock oss på en buss utan större svårigheter - som dock tog en och en halv timme på sig att färdas den ungefärliga sträckan av 200 meter från bussens uppställningsställe. Med ojämna mellanrum utrustade två av de yngre inkastarkillarna sig med långa järnrör och sprang en repa runt stationen innan de flåsande kom inhoppandes i bussen igen med en hop arga killar jagandes utanför. Förmodligen rivaliserande inkastarkillar, tänker jag. Och mycket ska man vara med om.
Efter att man tagit sig ut från Giap Bat kan det tänkas att man behöver dra några repor runt kvareteret för att fylla bussen till sista kubikcentimetern. Bara för att sittplatserna är slut, betyder ju inte att bussen är full. Nej, då kommer plastpallarna fram, och fyller mittgången. När den är full fyller vi på utrymmet fram till vindrutan med folk, sittande på golvet, lutande mot säten eller sittande på rissäckar. Bara föraren kommer åt växelspaken, och tutan förstås, så är allt lugnt. Efter varven runt kvareteret väntar en ganska smooth resa på motorvägen. Om man kan bortse från hur nära förestående döden är, skulle någonting inträffa, vill säga. Ju längre vi kör, desto skumpigare och kurvigare blir resan. Man vet att man är nära Ngas countryside när man sitter och ständigt skumpar och kastas lite fram och tillbaka.
Men sen kommer man fram och då är det bara närhet som gäller. Två bröder som står och väntar med mopparna i regnet. Som man kryper tätt, tätt intill under deras regnkapuschonger. En systers mamma som möter med öppna armar och en galet rolig morbror som hälsar med ett sedvanligt "Okey!!!" och gigantiska, varma arbetarhänder. Man dricker vietnameste med armar och fötter omslingrade för att hålla undan kylan. För när det är kallt på countryside, då är det kallt på countryside vill jag lova. Men samtidigt finns där så mycket värme. Man sitter ner på mattan på stengolvet och delar maten. Kokt nyslaktad tupp doppad i citronsalt, det finns knappt något godare. Och familjemedlemmar som lastar ens risskål full trots att man sa stopp för tre portioner sedan.
Man åker ut på cafe med kusin Kiem och kommer hem senare än det utlovade 22.00 då man inte hade hjärta att slita Kiem från sina kompisar på cafet som han ser en gång per år. Orolig svensk som man är ser man att lillasyster, lillebror och moder redan ligger till sängs i köket och tänker att här gäller det att skynda sig i säng. Så tänker inte Kiem. Nej, först ska här drickas te med fadern. Sedan kryper man ner under täcket med kusinerna och mostern och ligger och myser och pratar en halvtimme, innan man beger sig hem igen.
Sedan blir det natter och lillebror Thu, 18 år, sover med mor och far i sängen i köket. Lillasyster och storasyster sover i den madrasserade sängen som finns kvar sedan storasysterns föräldrars visit. Mellanbrodern Canh, 22 år, lägger sig för att sova i sängen brevid. Det sätter systrarna snart stopp för. Inte ska han ligga där och frysa ensam, självklart ska han krypa ner under täcket med oss. Och det finns knappt något mysigare än att ligga i mitten av en tre-sked och bara omgärdas av värme trots att nästippen är mer än lovligt kall.
På bussen hem några dagar senare sitter jag brevid en för mig okänd liten kvinna, som utan att skämmas för sig kryper upp tätt intill mig och lägger huvudet på min axel innan hon somnar för att sova så de tre timmarna till Hanoi. Här har vi svenskar onekligen saker att lära oss.
Efter att man tagit sig ut från Giap Bat kan det tänkas att man behöver dra några repor runt kvareteret för att fylla bussen till sista kubikcentimetern. Bara för att sittplatserna är slut, betyder ju inte att bussen är full. Nej, då kommer plastpallarna fram, och fyller mittgången. När den är full fyller vi på utrymmet fram till vindrutan med folk, sittande på golvet, lutande mot säten eller sittande på rissäckar. Bara föraren kommer åt växelspaken, och tutan förstås, så är allt lugnt. Efter varven runt kvareteret väntar en ganska smooth resa på motorvägen. Om man kan bortse från hur nära förestående döden är, skulle någonting inträffa, vill säga. Ju längre vi kör, desto skumpigare och kurvigare blir resan. Man vet att man är nära Ngas countryside när man sitter och ständigt skumpar och kastas lite fram och tillbaka.
Men sen kommer man fram och då är det bara närhet som gäller. Två bröder som står och väntar med mopparna i regnet. Som man kryper tätt, tätt intill under deras regnkapuschonger. En systers mamma som möter med öppna armar och en galet rolig morbror som hälsar med ett sedvanligt "Okey!!!" och gigantiska, varma arbetarhänder. Man dricker vietnameste med armar och fötter omslingrade för att hålla undan kylan. För när det är kallt på countryside, då är det kallt på countryside vill jag lova. Men samtidigt finns där så mycket värme. Man sitter ner på mattan på stengolvet och delar maten. Kokt nyslaktad tupp doppad i citronsalt, det finns knappt något godare. Och familjemedlemmar som lastar ens risskål full trots att man sa stopp för tre portioner sedan.
Man åker ut på cafe med kusin Kiem och kommer hem senare än det utlovade 22.00 då man inte hade hjärta att slita Kiem från sina kompisar på cafet som han ser en gång per år. Orolig svensk som man är ser man att lillasyster, lillebror och moder redan ligger till sängs i köket och tänker att här gäller det att skynda sig i säng. Så tänker inte Kiem. Nej, först ska här drickas te med fadern. Sedan kryper man ner under täcket med kusinerna och mostern och ligger och myser och pratar en halvtimme, innan man beger sig hem igen.
Sedan blir det natter och lillebror Thu, 18 år, sover med mor och far i sängen i köket. Lillasyster och storasyster sover i den madrasserade sängen som finns kvar sedan storasysterns föräldrars visit. Mellanbrodern Canh, 22 år, lägger sig för att sova i sängen brevid. Det sätter systrarna snart stopp för. Inte ska han ligga där och frysa ensam, självklart ska han krypa ner under täcket med oss. Och det finns knappt något mysigare än att ligga i mitten av en tre-sked och bara omgärdas av värme trots att nästippen är mer än lovligt kall.
På bussen hem några dagar senare sitter jag brevid en för mig okänd liten kvinna, som utan att skämmas för sig kryper upp tätt intill mig och lägger huvudet på min axel innan hon somnar för att sova så de tre timmarna till Hanoi. Här har vi svenskar onekligen saker att lära oss.
Kommentarer
Trackback
