Ordbajseri

Ett av dr Chanhs favoritämnen att diskutera är hur den vietnamesiska kulturen är kollektivt inriktad medan den svenska är indivdualistisk. Ju längre jag är här, desto mer förstår jag hur rätt han har och hur det kollektiva tänkandet verkligen genomsyrar allt. Allt som vi gör, det gör vi tillsammans. Allt som vi har, det har vi tillsammans. Jag tänker först på min familj och sedan på mig själv. Det är fint.

Ibland blir jag lite svenskt butter och effektiv. Tänker att du behöver inte hjälpa mig att kopiera de här papprena. Jag kan själv! Gå och gör något vettigt med din tid istället för att stå här och hålla mig sällskap. Du stjälper mer än du hjälper. För att jag är svensk. För att jag inte förstår, att det inte handlar om att göra saker på de mest effektiva sätten, alla på var sitt håll. Det handlar om att göra det tillsammans.

På countryside blev det än mer tydligt hur fint de jobbar tillsammans, vietnameserna. Fastän de inte setts på någon månad teamworkar de smidigt - vare sig det gäller att tvätta moppen eller laga middag eller slakta en fågel.

Sedan blev det lite clashar också förstås. I Kiem och Hoas hus fanns två sängar i rummet. För mig, som svensk, är det självklart att familjen sover tillsammans i ena sängen och jag sover i andra. Speciellt som de så sällan sover tillsammans. På Famliy Hotel vaktar Kiem ofta dörren medan Hoa sover uppe i ett av rummen. Och Tuan Anh ser de ju som sagt inte så ofta. Klart de vill sova tillsammans brevid sin baby.

Men att de skullle låta sin gäst sova ensam, dessutom i sängen närmast dörren, det fanns bara inte på deras världskarta. Så behandlar man ju inte en gäst! Allt som vi gör, det gör vi ju tillsammans! Alltså sover vi ju alla tillsammans i en säng, i en enda stor klump av armar och ben och babykiss. Och Kiem, som gärna skämtsamt vill benämna Hoa som wife one och mig som wife two, var mer än nöjd. Tills han framåt småtimmarna flyttade över till den andra sängen i alla fall.

Det blir ganska kallt om nätterna i de där stenhusen utan någon som helst isolering och glipande träjalusier i fönstrena. Men under täcket var det varmt och gött, även om det blev lite dragkamp om täcket då och då. Hoa hade lagt ut ett slags täcke på mattan som gjorde det lite mjukare, men inte är det utan att man känner sig lite mörbultad när man vaknar på morgonen. Igår kväll var det så skönt att gå och lägga sig ensam i min egna säng, under ett eget täcke. Och jag somnade skönt. Men vaknade med andan i halsen efter bara några minuter med en stark känsla av att något var väldigt fel. Var är de? Var är Hoas värmande armar om mig? Det tog några ögonblick innan jag insåg att jag var hemma och allt var okej, att det var meningen att jag skulle sova ensam. Och jag somnade om med ett leende på läpparna. Mer och mer vietnames för var dag som går.