Vietnam 40: Jobbet

Okej, så här går det egentligen till.

Varje eftermiddag mellan 17 och 19 måndag till torsdag undervisar jag sjuksköterskestudenter i Nursing English. Än så länge är det två grupper, två gånger i veckan. En på lite lägre nivå och en på lite högre. De trycker på om att jag ska börja lära 30 sjuksköterskor på universitetssjukhuset också samt en grupp med lärare på fakulteten men detta har jag än så länge lyckats styra undan. Jag har nog med mina 25 studenter redan. Det finns inget upplägg på kursen, ingen vet vad den ska innehålla eller hur länge den ska pågå. Vi kör la på tills de är fullärda. Jag har ingen bok att gå efter utan får efter eget huvud sitta och hitta på vilka situationer vi kan behöva spela upp och lära dem. Det tar på krafterna att hitta på lektioner för åtta timmar i veckan. Nu vet jag vad de snackar om, de där lärarstudenterna, när de säger att första året som lärare är det värsta.

Jag har lite ont i magen varje gång jag går ner till mina lektioner. Tänker att idag kommer ingen att komma, nu har de synat min bluff och kommit på att jag inte har något att lära dem. Men alltid står det några där när jag kommer ner till klassrummet och den närmaste halvtimmen droppar det in fler och fler. Att komma försent är inget att skämmas för, man skyller bara på trafiken. Att svara i mobilen, som självklart inte är på ljudlös, mitt under pågående lektion är helt normalt. Att sitta och prata, inte viska, medan någon annan försöker säga gruppen något, det är också vardagsmat.

Men all in all är de väldigt mysiga, mina studenter. De blir så glada att se mig och jag blir glad av att se dem. Vi skrattar oss igenom lektionerna, om inte åt mina patetiska försök att rita kryckor och PVKer på tavlan så åt historien när jag och Madde trodde vi såg en fot i en mage på en röntgenplåt. Och efter varje lektion tackar de mig så mycket och jag kan andas ut och tänka att det höll den här gången också.

Det här med att hålla en teoretisk föreläsning, exempelvis om kommunikation - som den jag hade förberett, det var lite att ta i. Så långt sträcker sig inte deras engelskakunskaper. Och jag skäms när jag tänker på hur mästrande västerländsk jag var som tänkte att jag skulle komma hit och lära dem om omvårdnad. Det kan de göra själva. Jag befinner mig på ett av Vietnams främsta universitet, vad trodde jag att jag skulle kunna lära dem som de inte redan visste?

Kunskaperna har de, och omvårdnad läser de. Det handlar bara om att kunna omsätta det i praktiken också. Kanske blir det lättare när inte varje sjukskösterska ska ha hand om 30 patienter. När de får lite mer pengar att röra sig med. Att anställa fler sjuksköterskor med.

Så vad gör jag resten av dagarna, tänker ni förstås? Ja två dagar i veckan lär jag ju mig vietnamesiska på förmiddagarna. Och sedan är det lite olika grejer jag blir meddragen på. Såsom bröllop, eller olika sorters föreläsningar på vietnamesiska som jag inte förstår ett skvatt av men där jag alltid glädjer deltagarna med mitt ljusa hår och min ljusa hy. Någonstans mitt i detta är det förstås tänkt att jag skulle klämma in lite uppsatsskrivande också. Så långt har vi inte kommit. Än.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0