Vietnam 45: Stundande besök
Om cirka 20 timmar är de här, parenteserna! I min stad! Bland myllret av moppar! Äntligen ska jag få visa dem det Vietnam jag älskar. Som jag så ofta försöker förklara för dem, utan att de riktigt kan förstå hur det är. Nu ska de få se med egna ögon! Och det ska bli kul för mig att se Vietnam och Hanoi genom nyanländas ögon igen.
Samtidigt är det supernervöst, för jag vill ju så så gärna att de ska älska Vietnam lika mycket som jag gör. Jag vet inte om det är möjligt att åstadkomma på tolv dagar med kulturkrockar och kulturchocker och jetlag och luftföroreningar och konstig mat. Jag vill att de i alla fall litegrann ska förstå hur jag kan trivas så bra här.
Och om jag är nervös så är det inget emot vad vietnameserna är. Varje människa jag stakande tragglar fram "chủ nhật bố mẹ em sẽ di Hà Nội" till erbjuder mig något att äta. Varesig det är moppeparkeringskillen Binh som ger mig en påse rostade solrosfrön, städerskan Thuc som dukar fram en halv fågel eller bambatanterna (nu blev det visst göteborgska) som serverar mig två överfulla tallrikar mat trots att jag sällan klarar av att äta upp ens en. Med risdieten i två månader har jag nämligen, föga oväntat, tappat några kilon och nu är vietnameserna livrädda för att mor min ska bli rosenrasande när hon ser mitt något mindre runda ansikte och anklaga dem för att svälta mig. Jag försöker förklara att mor min knappast kommer att tycka att det är en nackdel, men det örat vill de inte lyssna på. Mammor vill alltid att deras döttrar ska vara rundare, tydligen.
Samtidigt är det supernervöst, för jag vill ju så så gärna att de ska älska Vietnam lika mycket som jag gör. Jag vet inte om det är möjligt att åstadkomma på tolv dagar med kulturkrockar och kulturchocker och jetlag och luftföroreningar och konstig mat. Jag vill att de i alla fall litegrann ska förstå hur jag kan trivas så bra här.
Och om jag är nervös så är det inget emot vad vietnameserna är. Varje människa jag stakande tragglar fram "chủ nhật bố mẹ em sẽ di Hà Nội" till erbjuder mig något att äta. Varesig det är moppeparkeringskillen Binh som ger mig en påse rostade solrosfrön, städerskan Thuc som dukar fram en halv fågel eller bambatanterna (nu blev det visst göteborgska) som serverar mig två överfulla tallrikar mat trots att jag sällan klarar av att äta upp ens en. Med risdieten i två månader har jag nämligen, föga oväntat, tappat några kilon och nu är vietnameserna livrädda för att mor min ska bli rosenrasande när hon ser mitt något mindre runda ansikte och anklaga dem för att svälta mig. Jag försöker förklara att mor min knappast kommer att tycka att det är en nackdel, men det örat vill de inte lyssna på. Mammor vill alltid att deras döttrar ska vara rundare, tydligen.
Kommentarer
Trackback
