Ordbajseri

Och ibland blir Vietnam bara för mycket. Jag känner igen den här känslan från förr, även om det var längesedan jag upplevde det nu, allt har bara flutit fram på moln de senaste månaderna.

Och när Vietnam blir för mycket, då blir det akut-överdos-för-mycket. Och som vanligt kommer en olycka inte ensam. Det är för mycket kultur, för mycket kulturkrock, för många missförstånd, för mycket hjärtevärk, för tjafsigt på hotellet, för många okända människor som vill träna sin engelska på mig i tid och otid, för många psykon som ringer och smsar mitt i natten och vill ta över mina engelskalektioner, för många frågor om varför jag gör si och inte så istället, och mitt i allt detta en göteborgsk institutionstant som inte har något med mig och mitt projekt att göra som undrar vad jag gör hela dagarna, för mycket x-factor, för många puckon som inte kan köra moppe ordentligt utan krockar i mig, för små jävla kläder i alla butiker, för många vietnamesiska sånger på karaoken och inte nog många engelska, för mycket att rodda med d-uppsatsen, för få riktigt nära kompisar, för stor tidsskillnad till Sverige, för mycket jävla ris och nudlar och så jävla tråkigt att äta ensam så ofta, för liten feedback från göteborgska institutionstanter som är insatta i mig och mitt projekt, för mycket jävla Biggest Loser Asia på TV, och för första gången någonsin ångrar jag faktiskt att jag inte skaffat mig fler icke-vietnamesiska vänner här.

Trött och leds.