Vietnam 86: Perspektiv

Jag gråter och gråter men sedan måste man också få perspektiv. Så jag läser bloggen av hon med hjärntumören och tänker att hon och hennes älskade förbereder sig för att ta farväl för alltid och jämfört med det känns tre månader som flugskit.

Därmed inte sagt att det känns förjävla orättvist att en tant bakom ett skrivbord på en ambassad ska få besluta om vi ska vara tilllsammans i Sverige eller inte.

Men som de som är äldre och klokare än mig, såsom min mor och mina kollegor på HMU, säger. Om vi verkligen älskar varandra och verkligen vill vara tillsammans så kommer det att bli så. If there is a will there is a way.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0