Vietnam 88: Sverige
Jag åker tåg tvärs över mitt land och tänker på hur annorlunda det ser ut jämfört med hans. Jag älskar hans land, jag älskar risfälten och den disiga himlen, kalkstensklipporna och vattenbufflarna. Det är så vackert. Men mitt land är också vackert, med gröna fält och mjuka kullar. Det gör så ont i mig att inte få visa honom.
Jag går genom min stad och försöker se den som han hade sett den genom sina vackra bruna ögon. Föreställer mig hur han hade frågat mig var alla människor höll hus och förundrats över hur breda och lugna gator det var. Jag tror att han skulle tycka att husen var stora och vackra. Kanske skulle han generat fnissat åt hur korta kjolar tjejerna vi mötte hade. Jag vet att han skulle säga ”Vietnam and Sweden – not same same” och jag vet att jag skulle ha hållit med honom.
Jag saknar honom och jag saknar de lösa planerna jag hade gjort i mitt huvud. Fantasierna om att visa honom en svensk midsommar, att vi skulle titta på fotbolls-vm tillsammans, att vi skulle åka ut till skärgården och han skulle förbluffas av hur svenskarna tar av sig så mycket kläder som möjligt för att låta sin hy bli brun av solens strålar när han är van att göra precis tvärtom.
Att se honom åka iväg på min moppe var det svåraste jag gjort. Jag ville bara springa efter, ville bara vara nära lite till. Vi hade varit som sammanvuxna de senaste fem dagarna och bara timmar tidigare fått det sista lilla hoppet om att kunna vara tillsammans i sommar släckt av ambassadpersonal. Jag ville stanna i hans armar lite till, för i hans armar är jag säker på vår framtid tillsammans. Utan honom kommer tvivlen på att vi någonsin kommer att hitta en bra lösning där vi kan vara tillsammans.
Jag vaknade utan ljuden av badmintonspelande vietnameser imorse. Utan att den vackraste människan jag vet log mot mig. Och treochenhalv månad kändes som en oändligt lång tid.
