Allmänna vietnambetraktelser
Förra veckan, när jag var nyanländ och allmänt propavanad i mössan (som jag ska hålla mig borta från sömnmedicin i framtiden!) resonerade jag, något självgott, ungefär som så: vad gör jag här, den här stan har jag ju redan gjort, jag har varit i den här stan i över ett halvår tidigare, jag kan den utan och innan, det finns inget nytt att upptäcka här. Allt som är värt att se har jag redan sett.
Idag är jag något mer ödmjuk. Visst, jag har varit här en längre tid tidigare. Jag kan en hel del om vietnamesisk kultur, förstår många av de mer subtila nyanserna i det vietnamesiska sättet som går mina resande medmänniskor här i turistkvarteren förbi. Jag förstod att kvinnan i kiosken försökte blåsa mig när hon ville ha 40 000 för mina läskeblasker, och jag förstod vad hon sa när hon suckande beklagade sig över snåla utlänningar till sin svärmor, som var snabb att inflika att just den här snåla utlänningen nog förstod mer vietnamesiska än de flesta andra.
Jag måste säga att jag älskar att vara tillbaka i Vietnam. Jag älskar att slå mig ner på ett gathörn med ett billigt glas isat vietnamesthé, inget svalkar i en trettiofremgradig hetta som tra da, och bara titta på vad som händer. Vad alla håller på med och vart alla är på väg. Underhållas av polismännen som kommer och avhyser de som olagligt idkar affärsverksamheter på trottoaren - hur man skiljer de från de som lagligt idkar affärsverksamheter på gatan har jag dock ännu inte kommit underfund med - bara för att se busarna ställa tillbaka sina plaststolar och bord så fort polisbilen kört vidare. Jag hittar nya saker att förstå mig på, nya små vinklingar att förundras över, hela tiden.
Jag har länge fascinerats av vietnamesernas icke-nostalgi. Hur de inte tittar bakåt så mycket alls. Hur de inte funderar över hur saker hade kunnat bli, eller vad som skulle kunna ha hänt. Hur de nyktert konstaterar om det mesta att nu är det såhär och det är bara att göra det bästa av situationen. Hur de inte saknar sina släktingar och familjemedlemmar som bor långt ifrån dem. Vietnamkriget (eller amerikanska kriget som det förstås heter här) är inte något du stöter på i Vietnam om du inte får en bokförsäljare på halsen nere vid Hoan Kiem Lake. Och de säljer inte böcker på vietnamesiska, om man säger så.
Idag har jag en idé till icke-nostalgins varande. Att sakna och att minnas är samma ord på vietnamesiska; nho. Det finns liksom ingen differens däremellan. Att sakna är ingenting annat än att minnas. Klart som korvspad att nostalgin försvinner efter vägen. Kan språket verkligen påverka så mycket? Kan frånvaron av ett ord göra så ett en hel känslonyans hos ett helt folk försvinner? Om vi inte kan benämna det, finns det inte då?
Idag är jag något mer ödmjuk. Visst, jag har varit här en längre tid tidigare. Jag kan en hel del om vietnamesisk kultur, förstår många av de mer subtila nyanserna i det vietnamesiska sättet som går mina resande medmänniskor här i turistkvarteren förbi. Jag förstod att kvinnan i kiosken försökte blåsa mig när hon ville ha 40 000 för mina läskeblasker, och jag förstod vad hon sa när hon suckande beklagade sig över snåla utlänningar till sin svärmor, som var snabb att inflika att just den här snåla utlänningen nog förstod mer vietnamesiska än de flesta andra.
Jag måste säga att jag älskar att vara tillbaka i Vietnam. Jag älskar att slå mig ner på ett gathörn med ett billigt glas isat vietnamesthé, inget svalkar i en trettiofremgradig hetta som tra da, och bara titta på vad som händer. Vad alla håller på med och vart alla är på väg. Underhållas av polismännen som kommer och avhyser de som olagligt idkar affärsverksamheter på trottoaren - hur man skiljer de från de som lagligt idkar affärsverksamheter på gatan har jag dock ännu inte kommit underfund med - bara för att se busarna ställa tillbaka sina plaststolar och bord så fort polisbilen kört vidare. Jag hittar nya saker att förstå mig på, nya små vinklingar att förundras över, hela tiden.
Jag har länge fascinerats av vietnamesernas icke-nostalgi. Hur de inte tittar bakåt så mycket alls. Hur de inte funderar över hur saker hade kunnat bli, eller vad som skulle kunna ha hänt. Hur de nyktert konstaterar om det mesta att nu är det såhär och det är bara att göra det bästa av situationen. Hur de inte saknar sina släktingar och familjemedlemmar som bor långt ifrån dem. Vietnamkriget (eller amerikanska kriget som det förstås heter här) är inte något du stöter på i Vietnam om du inte får en bokförsäljare på halsen nere vid Hoan Kiem Lake. Och de säljer inte böcker på vietnamesiska, om man säger så.
Idag har jag en idé till icke-nostalgins varande. Att sakna och att minnas är samma ord på vietnamesiska; nho. Det finns liksom ingen differens däremellan. Att sakna är ingenting annat än att minnas. Klart som korvspad att nostalgin försvinner efter vägen. Kan språket verkligen påverka så mycket? Kan frånvaron av ett ord göra så ett en hel känslonyans hos ett helt folk försvinner? Om vi inte kan benämna det, finns det inte då?
Kommentarer
Postat av: Lina
Ska be att få citera Maggan i ämnet "Varför måste vi ha svenskalektion". -"Utan språk kan du inte tänka". Det förklarar dock inte hur Tim kan fatta saker och minnas saker utan att kunna säga mer än mer och gah (=glass).
Kanske har de inte råd att vara sentimentala.
Trackback
