Ordbajseri

Jag är onekligen tillbaka i Hanoi. And what a ride it is.

Först flygplatsmötet. Att se honom igen efter nästan fyra månader. Det skulle bli det där underbara flygplatsmötet som jag sett i filmerna så många gånger. Jag skulle lämna väskorna, kasta mig i hans armar, han skulle glömma bort sin vietnamesiska blyghet och kyssa mig passionerat. Nej det är klart att det inte blev så. Jag har testat det här med romantiska reunions på flygplatser två gånger nu, så jag tycker mig ha belägg för att säga att det aldrig blir som i filmerna. Men han var där och vi var tillsammans igen.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av återkomsten till Hanoi. Sanningen att säga så var det som att jag inte vågade vänta mig någonting, inte göra några planer. Dagarna gick, avresan kom närmare och närmare och jag tänkte mindre och mindre på Vietnam. Följdaktligen hamnade jag på ett obekant hotellrum i en alltför välbekant stad med en kille jag älskade passionerat för fyra månader sedan men inte hade sett sedan dess.

Jag kan säga vad jag inte väntade mig av att komma till Hanoi. Jag väntade mig inte att jag skulle vilja åka hem bara timmar efter att jag hade kommit hit. Vara i absolut panik över beslutet jag tagit och vilja titta på biljetter hem.

Såhär i efterhand verkar det logiskt. Det är som det brukar vara när jag reser bort. I början vill jag bara hem igen. Men jag hade ju längtat så efter honom och nu när vi var tillsammans igen ville jag bara bort? Jag vet inte; jetlag, biverkning av Propavanet jag tog på flighten till Bangkok som gjorde mig lite konstig, acklimatisering till denna galna stad igen, att vänja sig vid honom och lära känna honom igen...?

Jag hade panik där ett tag, det kan inte förnekas. Det var svårt att sova de första nätterna trots att han äntligen sov brevid mig. Jag var orolig över att hitta bostad, att hitta jobb. Men det har lugnat sig nu. Allt det där löser sig alltid, på nåt sätt. Jag vaknar inte längre med ångest om nätterna, jag vaknar av störiga amerikaner som gastar om machetes. Men jag somnar om till hans lugna jag-är-vietnames-och-sover-genom-vilka-oljud-som-helst andetag och hans trygga arm runt mig.

Jag vet inte. Kanske kommer det aldrig lyckas för oss, hur mycket vi än vill. Jag är väl medveten om det. Att den risken är stor. Men nu kan jag äntligen hålla med om allt det där jag fått höra de senaste veckorna; att jag är modig och att detta är det rätta att göra. Istället för att tänka att jag är dum i huvudet kan jag nu hålla med mina supporters. Jag gör det rätta. Det här är vad jag var tvungen att göra.

Och jag kan återigen njuta av Hanoi. Vietnamesiskan kommer tillbaka i parti och minut, vänner hör av sig och vill ses. Människor vill hjälpa mig hitta både jobb och bostad. Jag äter pho till frukost och bun cha till lunch. Har jag riktigt tur har de störiga amerikanerna checkat ut idag också.