Ordbajseri

Jag åker ner till stan för första gången sedan återkomsten för några dagar sedan till denna smältdegel av människor, kulturer, bilar och spårvagnar de kallar Götet och blir snart varse om varför jag trivs så bra i denna stad.  Det är så mycket lättare att fantisera om "storstads"-människornas (och jag använder citattecken där eftersom man, efter att ha bott i Göteborg i ett år, inte längre tycker att det är en storstad, utan mer av en stor småstad) spännande liv i Göteborg än i Pite. 

Ungefär såhär kan det låta i mitt huvud när jag går på stan här:

Mannen jag passerar som är stiligt klädd i grå kritstrecksrandig kostym är förstås inte bara väg hem från jobbet för att käka makaroner och korv - utan ska snart stoppa en taxi på gatan för att ta sig ut till Landvetter från var han ska flyga till New York över helgen för att titta på baseball med sonen sin som pluggar vid Columbia University på Upper West Side.


De två kvinnorna med icke-ursvenskt utseende som shoppar loss på Zara ska heller inte de hem och kolla på tv ikväll utan de sistaminutenshoppar nu inför den stora festen de ska på i Frölunda ikväll med massor med folk i färgglada saris och pråliga smycken. Jag ser framför mig hur de alla dansar i en stor ring och arabisk musik dånar ur högtalarna i den pyntade gympasalen, där ett extra fint klätt par sitter vid ett långbord och tittar ut över de dansande. Är det kanske ett bröllop de ska på?


Sedan möter jag en karl i blå arbetskläder och keps på huvudet. Detta är ju inte en vanlig snickare, som jag hade tagit honom för i Pite, utan detta är ju en av fiskarna som kommit in till stan från södra skärgården för att se till att försäljningen av hans fångade fisk går rätt till hos Feskarbröderna i Nordstan. Men farbror fiskare trivs förstås bättre ute på havet än i stan så nu har han när han är klar med sitt ärende har han bråttom ut i skärgården igen...


Ja det är inte klokt vad "alla" har spännande liv i Göteborg...