Ordbajseri

Och på det fina refuseringsbrevet (fast är inte sådana egentligen vad författare får när de skickar in sina manus nånstans?) kom ett mindre välformulerat, men ack så trevligt brev. Tanten med de gamla kläderna på vår examensdag och hennes kamrater i kamratförbundet Sahlgrensringen vill sponsra min resa med 10 000! Kaaaa-ching!

Av de refuseringsbrev jag har fått på stipendieansökningar på senaste är detta från Lund, utan tvekan, det finaste:

Hej Malin

Tack för ditt brev.

Vi tycker att du verkar vara en otroligt engagerad och ambitiös person. Du kommer med stor sannolikhet att lyckas med dina mål och nå långt i din karriär. Tyvärr har vi ingen möjlighet att finansiera ditt projekt.

Hoppas att du hittar en annan finansiär.

Lycka till.

Samtidigt tycker man Lundarna är lite snåla då jag ser att de har 4 mille till förfogande i sin stiftelse för att förbättra barnsjukvården i Vietnam men inte kan undvara ens 10 papp till mig...

Ibland tvingar jag mig själv att stanna upp mitt i all lektionsplanering, litteratursökning, skrivande av forskningsplan, stipendiesökande och bara le. Bara le. Jag lever min dröm. Jag gör verkligen det. Jag är på väg tillbaka till Vietnam, jag är på väg mot en karriär som forskare och jag har förbannat kul. Jag har ett antal människor på akademin som, trots redan tunga arbetsbelastningar, jobbar hårt för mig och min sak. För att de tror på det. För att de tycker att det är spännande. Det är mäktigt. Mäktigt.

För övrigt såg jag en grymt bra dokumentär på SVT igår: Long Distance Love. Kolla in den hörni!

Seriöst. Det är något skumt med köttfärs. Jag köper den magra sorten, med typ 13% fett, och ändå är mina kastruller och matlådor och allt annat som kommer i kontakt med köttfärsen alldeles oljiga av fett. 13% my ass! Snarare 13% tillsatt fett utöver köttets naturliga fetthalt, säger jag.

En läkarstudent som står utanför mitt fönster och spyr galla över patienterna hon möter på lungmedicin som inte vill acceptera att de själv orsakat sina sjukdomar genom sin rökning. Och röker.

Ikväll stod han utanför Hemköp igen, en sorglig figur med kepsen långt neddragen och en utsträckt hand med några mynt i. Ursäkta, har du några kronor till övers? säger han. Förra gången skylde jag på "inga kontanter" men denna gången hade jag inte mage med plånboken skramlande full med mynt. Och hur skulle jag kunna? Jag sitter själv dagarna i ända och tigger om pengar för att kunna hjälpa människor i Vietnam. Skulle jag då inte kunna avvara några ören till en stackars medmänniska utanför Hemköp?

Jag tömde myntfacket i hans hand och hela hans varelse skrek att han alls icke skulle "köpa mat" för pengarna utan snarare ett sexpack eller något än värre. Och jag vet inte om jag gjorde fel eller rätt. Hjälpte jag honom att paja sin lever för gott eller visade jag honom att det finns medmänsklighet kvar i världen? Vem är jag att avgöra om han ska få supa sig till döds? Vem är jag att bestämma vad han gör med sina pengar?

Såhär någon vecka in i arbetslösheten kan jag tycka att det värsta med att vara arbetslös är att man aldrig är ledig.

Skriver hon och jobbar vidare kl 18:41 en lördagkväll.

är jag glad för alla glada, positiva, stöttande, pushande kvinnor jag träffade på min gamla institution i förmiddags. Det måste också finnas en annan plats någon annanstans för kvinnor som hjälper varandra. Ibland är Hanoi-projektet mig övermäktigt och jag undrar vad jag håller på med egentligen. Då är det skönt med medmänniskor som peppar mig och försäkrar mig om att det är en bra och beundransvärd sak jag försöker åstadkomma och att det mycket väl kan vara starten på min forskarkarriär och att det kommer att lösa sig med allt till slut, bara jag kämpar.

Sen hur jag ska knåpa ihop en forskningsplan till nästa vecka, det förstår jag mig inte på.

Jag upptäcker att jag får utveckla min kreativitet som arbetslös. Det gäller att fylla dagarna med saker att göra. Jag vaknar ofta ganska tidigt av mig själv, det vill säga runt åtta. Inte sällan med ångest över att jag inte har något jobb och därmed ingen anledning till att stiga upp, egentligen. Så då ligger jag där och tycker synd om mig själv ett tag och känner ångesten växa. När den håller på att rinna över stiger jag upp och hämtar in GP och läser om människor det är synd om på riktigt istället. Det ger perspektiv och jag blir redo att lägga upp en plan för dagen.

Oftast innefattar planen att göra lite datorjobb såsom att maila människor eller skriva projektplan eller leta efter jobb. Att ta sig ut i det fina vädret. Att laga mat och diska. Att involvera mig i någon slags social aktivitet.

Idag är det lördag, och inte ens vi arbetslösingar behöver arbeta (dvs söka jobb, maila folk etc.) på lördagar. Så planen för idag är att upptäcka det där minislottet uppe på berget bortanför Hemköp, titta till loppisen ovanpå Hemköp, strosa lite i Botaniska, sy på lapptäcket, äta lördagsgodis och titta på min all-time favourite Ingvar Oldsberg klockan åtta.

Jag klarar att vara arbetslös också. Och jag tänker att klarar jag detta; att vara både singel och arbetslös samtidigt, då klarar jag allt.