Ordbajseri

Jag äter godis istället för mat till middag idag. Bara så ni vet.

Man får göra så ibland när man är vuxen.

Vidare hade jag och Filip det tveksamma nöjet att träffa på ett "praktexempel" till läkare idag. Jag vill tro att det var en automatisk och omedveten försvarsmekanism till vårt blygsamma ifrågasättande av en av hans patienters behandling som fick honom att dra igång ett läxförhör av den gamla medicinska skolan om underarmens ben på svenska, mängden vätskeavgång till följd av perspiratio insensiblis per dygn, medicinska orsaker till inkontinens och den svenska översättningen av elimination. Plus många fler icke-omvårdande läxförhörsfrågor. Från vad jag hört av de andra studenterna och sjuksköterskorna på stället är det dock, tragiskt nog, snarare hans normaltillstånd.

Det är sådana gånger jag önskar att jag var en av de där tuffa sjuksköterskorna. Inte en sådan som sitter och tar emot och härdar ut. En som biter ifrån. En som säger: "Hörrödu neurologen, jag vet inte hur många flotta neurologjobb du har blivit sparkad från innan du fick för dig att jobba ute i kommunen med gamla människor som, ärligt talat, skulle behöva en mycket mer allmänt och geriatriskt kompetent läkare än vad du tycks vara, men eftersom du onekligen har några jordsnurr på din nacke så är det inget annat än sorgligt att du på dessa år inte har snappat upp skillnaderna i din egen och våra yrkesrollers fokus utan försöker briljera med både dina svenska och latinska medicinska kunskaper och därmed ställa dig själv i särställning gentemot två intet ont anande sjuksköterskestudenter som bara vill diskutera en kateter. Håll dig nu till ämnet för faaan."

Min kollega Filip har visat sig vara en oväntat slipad diamant som jag tidigare inte förstått att uppskatta, mestadels beroende på att jag inte tagit mig tillfälle att lära känna honom.

Idag ville vår patient inte arbeta mot samma mål som oss, vilket förstås bara var att vika sig inför och lägga ner alla fina planer. Jag kunde inte hjälpa att ta det som ett nederlag då jag var den som i huvudsak hade informerat henne om planerna och våra fina mål med hela proceduren. Jag grämde mig över att jag inte pushat henne längre och när vår handledande sjuksköterska, förmodligen i all välmening, uttryckte hur detta är en patient man inte ska ge så stora valmöjligheter var jag beredd att ta på mig hela skulden för vårt stupade projekt, World Trade Center och Jesu korsfästelse på en och samma gång. Med hängande huvud tog vi våra saker och gick mot bussen och jag mumlade om att jag borde ha pushat henne mer.

Det var då pärlan Filip glänste till och ifrågasatte mig med ett; "eller skulle du verkligen det?"

En enkel fråga som ställde så mycket i ordning. Jag skulle inte ha pushat henne mer, det är inte min stil att vara pushig, jag är inte en sjuksköterska som kan halv-tvinga mina patienter att göra saker. Och det är okej.

Sådan är jag som sjuksköterska. Och det är okej.

Igår, söndag, hade jag en mycket hurtig och produktiv dag. Jag cyklade till ICA Maxi och tillbaka på morgonen för veckohandling. Jag sydde mig en datorväska av en handduk, rutiga knappar och överblivet tyg efter sängkappan. Jag cyklade ut till Tynnered och gick på långpromenad med Chrullan vid havet och cyklade tillbaka. Jag åt fruktsallad och kollade på tönttv, min söndagstradition trogen.



Idag har jag fördrivit en massa tid på Björkekärrshus. Pajat min cykel och inte kunnat fixa den med följden att jag inte kan cykla imorgon. Jag har tvättat och jag har ätit glass. Jag är inte överdrivet nöjd med mig själv.

Men.

Jag har också visat omtanke om en av mina favoritlärare på institutionen. Vilket ledde till att jag ikväll mottog ett mail med en försäkran om att jag kommer att bli en fantastisk sjuksköterska. Känns gött.

Jag läser på text-tv att Sverige är det land i Europa som där flest våldtäkter anmäls. Detta tros inte helt kunna förklaras av att svenskar har större benägenhet för att anmäla brott eller att våldtäkt är ett vidare begrepp i Sverige än annorstädes. Man menar helt enkelt att det begås fler våldtäkter i Sverige än i andra länder. I andra länder av Sveriges storlek anmäls det några hundra våldtäkter per år, medan det i Sverige anmäls runt 5000.

Och jag tänker på dessa förstå-sig-påare som menar att våldtäkt handlar om makt och inte om sex. Kanske har svenska kvinnor för mycket makt?

Det här är vad jag hatar med att bo med studenter:

*de kastar den post de inte vill ha på golvet nedanför postfacken
*de städar inte efter sig i tvättstugan
*de lämnar sina sopor i trapphuset på helgerna
* de hälsar inte när man möter dem i korridoren
*och varenda snåljävel har en cykel som ska trängas med min på parkeringen

Ibland tycker jag att det är hemskt synd om mig som inte har någon sambo längre. Vissa mornar när jag vaknar ser jag ingen mening med att stiga upp.

Ibland kan jag sitta i min egna lägenhet, framför min egna dator, med ljus tända och tystnaden kompakt runt mig och bara njuta. Njuta av att jag kan njuta av att vara själv.

http://www.aftonbladet.se/poker/article4407373.ab

Den självklara frågan uppkommer. Är det jobbigare att käka en Big Mac eller en palt i timmen i 24 timmar? Jag tror, always and forever, på palten.

Sjukgymnaster.

Alla ville de bli hurtiga personliga tränare till vältränade fotbollsspelare. Istället bedömer de hur många personer gamla faster Agda behöver hjälp av för att förflytta sig från sängen till rullstolen. Bittra, trots sin glättiga yta.

Inte var det utan att jag fick anstränga mig för att kväva min fnysning när min nya team-kollega berättade att sjukgymnasteriet inte alls var vad hon hade tänkt sig.

Trots att jag och Filip just hade bekännt att sjuksköterskeriet inte var vad vi trodde att det skulle vara.

Inte är jag något bättre alls. Jag kollade heller inte upp vad mitt nya yrke riktigt skulle innebära innan jag började läsa.

Ändå tycker jag så förtvivlat synd om de jag tror mig veta ska bli sjukgymnaster. De som har nästan lika många killar som tjejer vid borden i matsalen.

Stackars satar. Ni trodde ni skulle få glassa runt på gymmet. Välkommen till verkligheten.

Tur att jag i två veckor framöver ska lära mig att arbeta tillsammans med dessa sjukgymnaster. Så jag kan lära mig att de visst kan vara bra på sina jobb trots att de, precis som jag, inte visste vad de gav sig in på där för tre år sedan.

Nej nu överdrev jag igen.
Jag hatar inte mig.
Men jag blir allt lite irri på mig själv.

Jag saknar honom så mycket att jag hatar mig...

Är det inte konstigt att så fort jag gjorde slut så slutade jag längta efter singellivet. Är det inte konstigt att så fort jag bokade resan så slutade jag längta till Vietnam.

Det värsta med att umgås med mitt ex är att jag saknar honom så förtvivlat mycket de efterkommande dagarna.

Lycka är att ha vänner som tar ner en på jorden när man börjar slänga sig med fraser som "komma ut ur stan" och "åka ut på landet".

På tal om fejjan och män kan jag ju lika gärna erkänna det galnaste jag gjort denna veckan. För att boka biljetterna till viet är ju soooo last week.

Nej det knäppaste jag gjort i veckan är att jag kollat på wipeout (bara det liksom), fast det var kanske tekniskt sett förra veckan - minns inte så noga. Hur som, jag kollade på wipeout och blev lite förälskad i en liten kille som sprang omkring i stålmannendräkt och var söt. De där så kallade kommentatorerna tjatade och tjatade om att han kom från Göteborg så till den milda grad att jag till slut förstod att de försökte säga mig någonting.

Sagt och gjort, jag letade upp honom på facebook och skickade en invit till fika.

Det är det knäppaste jag gjort i veckan. Toppa det om ni kan!

Fejjan är ju för rolig. Mest varje dag väljer den ut nya män för mig att dejta. Jag vet inte om detta var något som kom på köpet när jag ändrade relationship status eller var applikationen kommer ifrån. Har hur som helst inte orkat engagera mig i att ta bort den.

Idag föreslår fejjan att jag ska träffa: "Virus83", "Farsan" eller "glempa"

Tack men nej tack.

Och det är väldigt skönt att vara sjutton igen. Väldigt skönt att två vuxna, ja man får väl nästan benämna oss kvinnor nu, sitter på varsin ända av ett gigantiskt hav och fnittrar över pojkar och nojar över om man ska skriva "love" eller "xoxo" eller ingenting av det i mailet till den där high school sweethearten. En brasiliansk advokat och en svensk soon-to-be sjuksköterska som dividerar över vad pojken menade när han sa det där på den där balen för, oh my gosh, åtta år sedan nu. Det är skönt. Det är att drömma sig bort till en tid som alltid, ofelbart, känns som en lättare tid - trots att vi var tonåringar så långt ifrån våra familjer.

It's when I chitchat the night away on facebook with my old high school buddy, gossiping about old high school sweethearts and what in the world we have been up to - such as Italian boyfriends and Aussie dingos- and what we want to do next, that I realize that I have actually lived a little. I have a good friend in Brazil. I'm on my way back to 'Nam. I've lived the surfer lifestyle with the surfer dudes in Durban. I have lived.

I have. I have. I have.

I just forget it sometimes.

Att de röda chilifrukterna från thaishopen är små betyder inte att man ska ta två för att rätt hetta i pastasåsen få.

Så jag vaknade med ångest även denna morgon efter drömmar om barn på ett sjukhus i Hanoi. Jag gick ut på en kylig morgonpromenad i Slottskogen och sälarna låg, antingen döda eller sovande, på botten av bassängen. Jag njöt av den friska luften och stillheten, tystanden som jag vet att jag aldrig upplevde i Hanoi och aldrig kommer att uppleva i Hanoi. Sedan duschade jag och där kom insikten.

Jag skulle aldrig ångra att jag åkte lika mycket som jag skulle kunna ångra att jag inte åkte.

Nu packar jag för en härlig påsk i Värmland.

Den 2 maj packar jag väskorna för en något längre resa än så.

Jag som trodde att jag hade bestämt mig igår för att inte åka.

Vacklar. Och hör min lillasysters fnitter i andra änden av mobilnätet och hur glad hon blev när hon trodde att jag sa att jag ska komma tillbaka.

Vacklar. Och nästan kräks i duschen på morgonen över att jag är en så hemsk människa som såg de där barnen, som såg misären och nu kanske inte gör någonting åt den.

Vacklar. Och tänker att en tvåveckors semester kanske är precis vad jag behöver innan jag ska jobba hela sommaren.

Snart bokar jag skiten bara för att jag är så förbenat trött på att fundera fram och tillbaka.

I.

I som i.

I som i i-landsproblem.

Idag saknar jag min bäste vän. Jag saknar han som känner mig utan och innan och jag saknar att ha någon så nära mig. Jag saknar att ha någon som kan läsa mina ansiktsuttryck och se hur jag mår. Jag saknar att ha någon som proppar i mig en banan när han märker att jag börjar bli alldeles för låg i blodsockret.

Jag saknar att kramas och jag saknar att ha en pojkvän också. Men mest av allt saknar jag att ha någon som ligger brevid mig på den bäddade sängen med kläderna på och hjälper mig reda ut mina trassliga betänkligheter.

Åh vad jag saknar.

Annika Östberg är "hemma" i Sverige och det verkar som att kvällspressen jublar. Som att vårt nationalhelgon äntligen har återbördats från big bad wolf USA.

Leif GW Persson behåller, som jag väntar mig av en karl som honom, fötterna på jorden. Och även om jag, till skillnad från den gode GW, inte skulle komma på att jämföra henne med Tony Olsson, så måste jag ändå säga att jag håller med.

Så, Annika Östberg är "hemma". +1 på Hinseberg. So what?

De första solfräknarna är på plats.

Och tankarna kretsar mest kring de sjutusen kronornas vara eller icke vara.

20 minuter senare sitter hon och jagar runt på alla möjliga och omöjliga resesidor. Funderar på om 7700 pix är ett rimligt pris för två veckors lycka.

Min vän landar på Nôi Bâi på söndag eftermiddag. Jag har just ordnat så att Tuân plockar upp honom på flygplatsen och tar honom till hotellet.

Huga, vad jag har ont i hjärtat.

Det skulle ha varit jag. Jag borde ha varit där nu. Så här med facit i hand och en c-uppsats så gott som i hamn efter bara fyra veckor ångrar jag bittert att jag inte tog mig tid och pengar och åkte.

Hade jag vågat hoppa hade jag och Tuân slagit följe i hans vietnamesballadskrålande bil med det roliga tut-ljudet till Nôi Bâi på söndag och mött upp.

Om. Jag. Hade. Vågat.

Å andra sidan är jag sjukt bitter över att inte vara i Pite ikväll och se Piteå IFs damer spela premiärmatchen i Allsvenskan. Forza PIF!!

Ibland är jag så gammalmodig och bakåtsträvande att jag måste skratta högt, eller åtminstone småle, åt mig själv.

Som idag när jag knallade in på Järnia på Järntorget och hann villa bort mig både en och två och tre gånger bland ljus, picknickkorgar, salladsskålar och kaffekoppar innan jag hittade det man går till en järnhandel för att köpa: skruv. På min tid, muttrade jag för mig själv i mitt huvud, då fanns det då skruvar och spikar på järnhandeln minsann.

Nåväl, det var väl en petitess att uppröras över, tänker ni, men det ska jag säga er att det slutade minsann i katastrof. Jo för när jag väl hittat mina gipspluggar och gipsskruvar gick jag, via blomkrukor och servetter, till kassan och vad hittade jag väl där om inte en glassfrys! Jag som just hade plågat mig nedför glassätargatan nummer ett; Linnégatan och passerat vad som kändes som hundra mjukglassar som avnjöts i solskenet med benhård vilja och ambition att inte falla i fällan överrumplades av en glassfrys på jävla Järnia och när jag likaså skulle plocka upp plånkan slank vårens andra glass ner.

Glass? På Järnia??? Ja jag säger då det. På min tid...

1 april är en mycket glad dag i Göteborg. Det är nämligen premiärdagen för stans alla uteserveringar. Trevligt, trevligt.

Jag köpte en massa grönsaker igår till vietnamesmiddagen. Det var italiensk sallad och svenska morötter och det var spanska tomater och hollänska groddar.

Det är så svårt tycker jag. Att veta vad man ska välja. Är spanska apelsiner sämre att köpa ur miljösynpunkt för att de har flugits hit än apelsiner som skeppats från Brasilien? Är svenska tomater det sämsta man kan köpa?

Nyckelhålet infördes för att göra det lättare för gemene man att köpa "nyttig" mat. Jag tycker att Avgasröret borde införas så att kreti och pleti som en annan lättare kan köpa klimatsmart mat.

Lycka är att ha fina vänner att laga vietnamesmat åt och med en hel eftermiddag till tonerna av vietnamesmusik från Youtube för att sedan ha bildvisning från resan. En underbar kväll.

Om jag hade varit militant vegan och hällt ut en massa glassplitter i kycklingfabriken så hade jag nog suttit och klappat mig rätt nöjt på magen nu över all publicitet min gärning fick och att folk inte kommer att våga äta kyckling på flera veckor.