Ordbajseri

Jag försöker acklimatisera mig till mitt eget land och min egen kultur.

När jag sitter och brunchar på Egg&Milk så är det inte det faktum att jag betalar en summa som motsvarar en veckas mat för mig i Hanoi för en enda måltid som känns mest underligt. Nej det är att lyssna till tjejerna i bordet bredvid som har en helt vanlig konversation om sig själva och sina bekanta. De pratar om vad de och deras vänner har sökt in till för utbildningar till hösten och jämför olika studieorters fördelar med varandra. En helt vanlig svensk konversation. Jag reagerar på hur öppen världen är för oss, för dem. Hur många valmöjligheter vi, de har. Som vi tar helt förgivna men som inte finns med i de flesta vietnamesers världsbild.

Jag åker tåg tvärs över mitt land och tänker på hur annorlunda det ser ut jämfört med hans. Jag älskar hans land, jag älskar risfälten och den disiga himlen, kalkstensklipporna och vattenbufflarna. Det är så vackert. Men mitt land är också vackert, med gröna fält och mjuka kullar. Det gör så ont i mig att inte få visa honom.

Jag går genom min stad och försöker se den som han hade sett den genom sina vackra bruna ögon. Föreställer mig hur han hade frågat mig var alla människor höll hus och förundrats över hur breda och lugna gator det var. Jag tror att han skulle tycka att husen var stora och vackra. Kanske skulle han generat fnissat åt hur korta kjolar tjejerna vi mötte hade. Jag vet att han skulle säga ”Vietnam and Sweden – not same same” och jag vet att jag skulle ha hållit med honom.

Jag saknar honom och jag saknar de lösa planerna jag hade gjort i mitt huvud. Fantasierna om att visa honom en svensk midsommar, att vi skulle titta på fotbolls-vm tillsammans, att vi skulle åka ut till skärgården och han skulle förbluffas av hur svenskarna tar av sig så mycket kläder som möjligt för att låta sin hy bli brun av solens strålar när han är van att göra precis tvärtom.

Att se honom åka iväg på min moppe var det svåraste jag gjort. Jag ville bara springa efter, ville bara vara nära lite till. Vi hade varit som sammanvuxna de senaste fem dagarna och bara timmar tidigare fått det sista lilla hoppet om att kunna vara tillsammans i sommar släckt av ambassadpersonal. Jag ville stanna i hans armar lite till, för i hans armar är jag säker på vår framtid tillsammans. Utan honom kommer tvivlen på att vi någonsin kommer att hitta en bra lösning där vi kan vara tillsammans.

Jag vaknade utan ljuden av badmintonspelande vietnameser imorse. Utan att den vackraste människan jag vet log mot mig. Och treochenhalv månad kändes som en oändligt lång tid.

Jag har varit ute på countryside och tagit det lugnt. Tränat min vietnamesiska och träffat de jag tycker om. Fått vara nära han jag tycker allra bäst om. En vecka utan Internet, engelskspråkig tv, vattentoalett, dusch... En vecka med tedrickande, bröllop, utflykter och bara allmänna studier av vietnamesiskt liv och leverne. Chu Bich knackade upp hela gårdsplanen och drog upp en stor rot. Ngas mamma tyckte det var så fruktansvärt roligt att jag ville bli brun, att jag tycker att de är vackra i sin hudfärg att hon inte slutade prata om det på flera dagar. Så fort vi sågs skrattade hon till och mumlade om att svenskar gillar svart hud, som vietnameserna vill kalla den. Alla hon träffade berättade hon också det för. Kan ni förstå, Malin tycker att det är fint med svart hud, hon tycker inte om att hon är så vit.



Jag och några av mina tidigare studenter besökte ett galet ställe. En konstnär som gått lite bananas och byggt upp en park i en sluttning och fyllt den med alla möjliga hus och lerkrukor och udda figurer överallt. Enda liknelsen jag kan komma på är Parc Guell i Barcelona. Udda ställe.


Jag har ätit Thit Ga, kycklingkött och druckit öl. För att Thit Ga med citronsalt kan vara bland det bästa man kan äta och för att Kiem är den bästa.



Jag äter Pho hos Co Vinh, tant Vinh, varje morgon och ler åt den roliga affischen. Tänker på Madeleine som kallar mig karltokig.

Jag gråter och gråter men sedan måste man också få perspektiv. Så jag läser bloggen av hon med hjärntumören och tänker att hon och hennes älskade förbereder sig för att ta farväl för alltid och jämfört med det känns tre månader som flugskit.

Därmed inte sagt att det känns förjävla orättvist att en tant bakom ett skrivbord på en ambassad ska få besluta om vi ska vara tilllsammans i Sverige eller inte.

Men som de som är äldre och klokare än mig, såsom min mor och mina kollegor på HMU, säger. Om vi verkligen älskar varandra och verkligen vill vara tillsammans så kommer det att bli så. If there is a will there is a way.

Det värsta som kunde hända med visumansökan hände. De bedömde vår relation som för oseriös för att han skulle få komma och hälsa på mig i tre månader. Det är ett sånt jävla hemskt faktum att ställas inför när jag aldrig tidigare älskat som jag gör nu och när jag vet att han älskar mig lika mycket tillbaka. Men så sitter det någon byråkrat bakom ett skrivbord och tycker att vi är för oseriösa. JAG GÅR SÖNDER!

Och han förstår inte, han ber mig förklara om och om igen. Varför vill inte Sverige att han ska komma dit? Varför tror Sverige att han är en "ugly person"? Varför är det så svårt för honom att komma till Sverige när det är så lätt för mig att komma till Vietnam? Varför kan folk från Japan och Korea åka till Sverige, han har ju sett i deras pass att de har haft visum dit? Jag går i bitar när han frågar. Jag förösker förklara att det inte är alla människor i Sverige som inte vill ha dit honom, att det är ambassaden som är dumma i hela huvudet.

Vi somnade krampaktigt kramandes varandra i eftermiddags och jag vaknade med en ren lyckokänsla i kroppen av att få vakna i armarna på den jag älskar. Tills verkligheten hann ikapp mig och jag återigen behövde inse att jag om fem dagar måste lämna honom på obestämbar tid. Från ren lycka till ren sorg på en sekund.

Jag hatar jävla Schengenhelvetet!

Vi har lagt in en överklagan och försökt övertyga dem om äktheten och seriositeten i vår kärlek, men det är som att prata med en stenmur. Det finns regler och paragrafer från Migrationsverket som de har att följa och i deras mall passar inte vi in. Så vi förbreder oss på att vara ifrån varandra i minst tre och en halv månad, när min anställning på Östra går ut. Hur tar man igen tre månaders frånvaro på fem dagar?

Jag vill bara kasta en stor tung sten i huvudet på Schengen, Migrationsverket och Svenska ambassaden. Fatta att han älskar mig och jag älskar honom, han kommer inte att rymma iväg om ni släpper in honom i landet. Vi låser in honom i min lägenhet om ni vill, vi vill ju bara vara tillsammans.

Han fick sluta på sitt jobb för att det blev för många ärenden att springa till ambassader och ministerier och översättningsbyråer. Vi trodde ju ändå att ansökan skulle gå igenom, vi har ett äkta förhållande och med hjälp av mina bankkonton kunde vi uppvisa likvida medel. Så att han skulle gå arbetslös på countryside i några veckor innan avresa kändes som en kostnad vi kunde ta. Att leva på countryside är billigt. Men nu står han utan jobb och utan visum. Och om fem dagar utan flickvän.

Jag går sönder, jag klarar inte av att lämna honom!