Om människor
Jag röjer i huset inför föräldrarnas tillbakakomst efter att i tre veckor ha lämnat sitt hus, inklusive horder av blommor som ska vattnas!, till deras 24-åriga dotter vilken oroväckande ofta beter sig som den lataste tonåring när det gäller så kallade 'hushållssysslor'. Hur som, när en deltager i sådana aktiviteter som att tömma diskmaskinen eller plocka mögliga paprikor ur kylskåpet lämpar det sig utmärkt att fundera. Ännu bättre lämpar det sig att avbryta sysslorna för att formulera sina funderingar till en halvt värdelös blogg.
Idag funderar jag över människor. Människor i kring mig. Hur människorna som omgiver mig påverkar mitt sätt och beteende. Hur jag låter dem påverka mig.
Jag tänker på Johan från min första seminariegrupp - då när allt var nytt och man nästan var blyg för sin egen skugga. Johan är inte så lång, men hans armar är inte många centimater kort om timmerstocksgränsen. Han har rakad skalle och klär sig gärna i tajta rutiga skjortor. Johan står lätt ut i vår sjuksköterskeklass - inte blott tack vare/på grund av hans kön utan även hans ålder som ligger strax under 40strecket. Hans tydliga "jag-var-kroppsbyggare-i-mitt-förra-liv (som-slutade-förra-veckan)-utstrålning hjälper också till. För mig utstrålar Johan så mycket trygghet att det nästan blir pinsamt - att det gränsar till föräldrakomplex. Inte alls så mycket i egenskap av en förbannat musklig kille utan att han såg mig då i början när man mest ville gömma sig och åka hem till Tommy direkt efter skolan för att få känna lite trygghet och se någon man kände igen - någon man visste hur man skulle bete sig med. I Johans sällskap, i vår seminariegrupp, vågade jag uttrycka mina tankar och känslor - vilket var en stor skillnad mot föreläsningarna som var så ångestladdade då i början. I Johans sällskap behövde jag inte oroa mig för vem jag skulle sitta brevid eller vad jag hade för kläder på mig.
Jag är minst sagt imponerad av den inverkan Johan har - eller hur jag låter honom påverka mig - när han fortfarande - efter att vi skilts som seminariekompisar och hittat olika gäng att hänga med efter ett år på utbildningen - får mig att känna mig så trygg på föreläsningarna att jag vågar sticka ut hakan och svara på föreläsarens frågor och kanske till och med - ställa någon egen. Bara jag har Johan sittande brevid mig.
Jag blir ledsen när jag tänker på att det kan bli så sorgligt att man med någon man trodde man alltid skulle kunna vara sig själv med känner att man inte duger. Man börjar akta allt man säger i rädsla för vad svaret på talet ska vara. Tänker på hur mycket det är hon som påverkar mig eller jag som låter mig påverkas av henne. Känner mig skyldig som hänger ut min anonyma väninna på en blogg som ingen läser istället för att greppa telefonen och sjunga ut mina känslor inför henne.
Nej usch det är också svårt det här med människor.
Idag funderar jag över människor. Människor i kring mig. Hur människorna som omgiver mig påverkar mitt sätt och beteende. Hur jag låter dem påverka mig.
Jag tänker på Johan från min första seminariegrupp - då när allt var nytt och man nästan var blyg för sin egen skugga. Johan är inte så lång, men hans armar är inte många centimater kort om timmerstocksgränsen. Han har rakad skalle och klär sig gärna i tajta rutiga skjortor. Johan står lätt ut i vår sjuksköterskeklass - inte blott tack vare/på grund av hans kön utan även hans ålder som ligger strax under 40strecket. Hans tydliga "jag-var-kroppsbyggare-i-mitt-förra-liv (som-slutade-förra-veckan)-utstrålning hjälper också till. För mig utstrålar Johan så mycket trygghet att det nästan blir pinsamt - att det gränsar till föräldrakomplex. Inte alls så mycket i egenskap av en förbannat musklig kille utan att han såg mig då i början när man mest ville gömma sig och åka hem till Tommy direkt efter skolan för att få känna lite trygghet och se någon man kände igen - någon man visste hur man skulle bete sig med. I Johans sällskap, i vår seminariegrupp, vågade jag uttrycka mina tankar och känslor - vilket var en stor skillnad mot föreläsningarna som var så ångestladdade då i början. I Johans sällskap behövde jag inte oroa mig för vem jag skulle sitta brevid eller vad jag hade för kläder på mig.
Jag är minst sagt imponerad av den inverkan Johan har - eller hur jag låter honom påverka mig - när han fortfarande - efter att vi skilts som seminariekompisar och hittat olika gäng att hänga med efter ett år på utbildningen - får mig att känna mig så trygg på föreläsningarna att jag vågar sticka ut hakan och svara på föreläsarens frågor och kanske till och med - ställa någon egen. Bara jag har Johan sittande brevid mig.
Jag blir ledsen när jag tänker på att det kan bli så sorgligt att man med någon man trodde man alltid skulle kunna vara sig själv med känner att man inte duger. Man börjar akta allt man säger i rädsla för vad svaret på talet ska vara. Tänker på hur mycket det är hon som påverkar mig eller jag som låter mig påverkas av henne. Känner mig skyldig som hänger ut min anonyma väninna på en blogg som ingen läser istället för att greppa telefonen och sjunga ut mina känslor inför henne.
Nej usch det är också svårt det här med människor.
Kommentarer
Trackback
