Om avlivning

Jag skulle ju inte vilja kalla mig för en djurälskare direkt. Det tillhör inte min image att oooha när jag ser häster i hagen eller tycka om en lurvig hund som hårar ner mina byxben.

Men det kom en valp till mitt hus. En valp som jag satte mig emot införskaffande av och dessutom var allergisk mot. Han lämnade både hårtussar och leriga fotavtryck efter sig, ibland till och med äckliga korvar här och där. Det kom en valp till mitt hus som med sin blotta rulti-tultiga (på äkta valp-manér) närvaro fick min uppmärksamhet. När han dessutom var helt omöjlig att ha med på romantiska promenader med min kärlekskranke vann han mitt hjärta för gott. En valp som blev en unghund för mig att sakna när jag flyttade till andra sidan landet. En Buster som, trots sitt löjliga namn, blev en lika självklar figur i vår familj att fråga om när jag pratade i telefon med föräldrarna. Hur är vädret, har ni varit till stugan och hur mår Buster.

Jag kan inte med några metoder komma över det faktum att en man som haft hand om vår Buster i fem dagar sköt honom. Utan att ge oss en förvarning - eller ens ringa och berätta vad han gjort. Jag kan inte komma över att jag inte fick säga hej då till honom på riktigt en sista gång. Inte få borra in mitt ansikte i hans mjuka och illaluktande päls en gång till och visa honom att jag älskar honom trots de tre röda ärren på min underarm. Det hugger i mitt hjärta när jag tänker på att min lilla Buster Båtsman, som var så skotträdd, sköts ihjäl av en för honom ganska okänd man i en skog i Västerbotten - när han kunde ha fått dö av en spruta i tassen på ett djursjukhus med sin gamla välkända familj i Norrbotten.

Åh, om man kunde skruva tillbaka tiden.


image1

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0