Ordbajseri

Det fanns en tid då det roligaste jag visste var att åka till Delfinen och se Luleå Hockey spela. Ofta åkte jag med min idol till bror och hans kompisar. Då fick jag vara, om inte en fluga på väggen, så i alla fall en lillasyster i baksätet och lyssna på konversationer om fester de hade varit på, prov de skulle skriva och de senaste värvningarna i Elitserien. Åh, så jag önskade att jag var lika tuff som dem. Andra gånger ställde någon snäll förälder upp och skjutsade mig, Josef och Henke Larsson till Luleå eller ibland åkte man med hockeybussen. Hur jag än tog mig dit, så stod jag alltid på samma ställe. Ståplatsläktaren mittemot Apberget var det som gällde, för riktigt så tuff var jag ju inte att jag vågade stå med min bror och de riktiga aporna. Men ståplats var det i alla fall som gällde, och som jag avskydde "sittplatsknösarna", som jag kallade dem, som bara satt helt slappt och tittade på matchen men på sin höjd klappade händerna i takt med någon ramsa. Jag själv var inte nöjd om jag var något mindre än hes i bilen på väg hem. Det var "Vi är Lule-fans allihopa" "Luuuuuleåååå" och "Jarmo Myllys" för hela slanten. Och visst återfanns jag oftare på läktaren när det var slutspel, men även när det gick sämre åkte jag till Delfinen så ofta jag kunde. Nästan lika mycket som jag avskydde "sittplatsknösarna" ogillade jag medgångssupportrarna, de som inte såg en match under grundserien men satt, ja för inte sällan var de också sittplatsknösar, på läktarn när det var dags för slutspel.

Ikväll spelar Luleå i Scandinavium mot Fröööluuundaaa, och jag tänker inte ens ta bussen ner till stan och sätta mig på sittplats (ja för på Scandinavium har man ju faktiskt inget val) och titta. De har helt enkelt varit för värdekassa senaste gångerna jag har sett dem i Scandinavium, så ikväll får de klara sig utan mitt modesta klappa-i-händerna stöd från sittplats.

Oj, så mycket Malin 14 år hade avskytt Malin 24 år!