Ordbajseri

Vi har idag haft temadag på ämnet Hur man möter suicidnära patienter. Och det är klart att man blir berörd. Som ett brev på posten kom minnen av att ligga på IVA efter att ha ätit för många tabletter och att gå ner till mamma och pappa med blodet strilande nedför mina handleder. När föreläsaren pratade om hur deprimerade patienter går ner sig i en negativ spiral där de tycker att de själva är så jävla usla, att omgivningen omöjligt kan tycka om dem, att det inte finns någon ljus framtid för dem och att de närstående skulle ha det bättre om de var döda, kom jag på mig själv med att sitta och nicka.

Jag blir ledsen när jag minns hur destruktivt jag tänkte då, hur lite jag tyckte om mig själv. Samtidigt kan jag tycka att det är skönt att ha varit med om de hemska månaderna, åren. Den tiden som gjorde min familj så sammansvetsad, den tiden som för alltid kommer att fungera som en väckarklocka för mig. Som en måttstock på hur bra jag mår nu, hur mycket bättre jag har det.

För visst kan jag må dåligt över att åka hem ihopklämd som en packad sill på bussen, men jag kan ändå njuta av solnedgången som jag ser där bortanför Älvsborgsbron.