Avignon
Första gången jag besökte Avignon hände detta:
Nåjba inledde vistelsen med att så fort vi klev av morgontåget från Lyon rusa iväg till närmaste papperskorg för att lägga en pizza (det hade blivit nog så mycket vin kvällen innan).
Simon, som var minst lika bakissjuk som Nåjba , tog sig in till tågstationen, ut genom densamma, 20 meter bort till ett träd som nästan skänkte lite skugga, lade sig ner och blev liggande där resten av dagen.
Nåjba gjorde Simpan sällskap.
Jag och Eva-Lena arbetade på vårt minuskonto sedan dagen innan (då vi varken diskade eller gick iväg och köpte vin, men framförallt inte hjälpte pojkarna att dricka vinet) och tog upp jakten på ett boende.
Eftersom Avignon hatade oss redan från start (och varför inte - då vi började med en spya) skulle det sedemera visa sig att det var både jordens mest välbesökta festival och Tour de France i staden just denna dag.
Vi flickor blev på turistbyrån erbjudna ett rum för två på stadens lyxotell för en summa förmodligen långt överstigande den för vår matbudget för hela resan - för oss alla fyra.
Det nappade vi förstås inte på - utan gick raskt på vårt nästa uppdrag. Att fixa lite färsk frukt till de halvdöda killarna.
Detta ville dock den fina staden Avignon inte gå med på utan vägrade visa oss ett enda öppet Supermarket.
Till slut hittade vi dock en Avignonsk tattare med fruktstånd som erbjöd oss halvmögliga mandariner för typ 60 kronor kilot.
Det nappade vi heller inte på - utan drog oss tillbaka till tågstationen för att hitta närmaste tåg ut från denna djävulsstad.
Väl tillbaka på stationen skulle det visa sig att nästa tåg som gick åt rätt håll och funkade för oss arma backpackers skulle gå klockan fyra - på natten.
Vi anslöt till killarna under trädet.
Jag lade mig ner brevid Simon för att undvika den Avignonska hundbajshög som låg närmare Nåjba.
Denna bajshög tänkte jag inte mer på förrän några timmar och snurrar senare då jag kan se den varken på min högra eller vänstra sida. Var tog bajshögen vägen - tänkte jag.
På den Avignonska tågstationen jobbade en annan Avignonsk tattare som sjasade ut oss så fort vi gjorde en antydan till försök att få lägga oss inomhus.
Inte ens i helvetet Avignon är det speciellt varmt en julinatt runt vargtimmarna.
Trots att vi spenderade vår sämsta dag på luffen just i Avignon ville det sig inte bättre än att jag gjorde ett nytt försök att besöka staden då jag hade vägarna förbi häromsistonens.
Andra gången jag besökte Avignon hände detta:
Redan när vi svänger av motorvägen börjar trasslet. Det är toll roads och fees och femhundra olika köer och skyltar endast på franska och allt annat helvete. Mycket sjabbel och 5 euro senare är vi i alla fall igenom första barriären.
Bara för att hamna i jordens längsta bilkö som skulle visa sig räcka hela vägen in till själva Avignon.
Vad är detta? Det måste ju vara något särskilt, en olycka eller något, sa Tommy.
Nej det här är bara Avignon i ett nötskal, suckade jag med gamla incidenter plötsligt helt färska i minnet.
Väl inne i stadens utkanter skingrar sig bilarna - det var nog bara en massa folk som i sista stund insett hur fel de höll på att hamna. Lucky bastards.
Med nervös körning och körgalna fransoser både bakom, framför och på sidan om mig försöker jag manövrera mig genom staden och vi får allt en glimt av muren som omringar den.
Jag ser en skylt för Gare S.N.C.F och bestämmer mig för att se efter om trädet står kvar och den mosade bajshögen har förmultnat än.
En felsväng senare är vi helt abrupt ute på motorvägen igen och tar ett raskt beslut om att inte pröva vår lycka med Avignon mer.
Nåjba inledde vistelsen med att så fort vi klev av morgontåget från Lyon rusa iväg till närmaste papperskorg för att lägga en pizza (det hade blivit nog så mycket vin kvällen innan).
Simon, som var minst lika bakissjuk som Nåjba , tog sig in till tågstationen, ut genom densamma, 20 meter bort till ett träd som nästan skänkte lite skugga, lade sig ner och blev liggande där resten av dagen.
Nåjba gjorde Simpan sällskap.
Jag och Eva-Lena arbetade på vårt minuskonto sedan dagen innan (då vi varken diskade eller gick iväg och köpte vin, men framförallt inte hjälpte pojkarna att dricka vinet) och tog upp jakten på ett boende.
Eftersom Avignon hatade oss redan från start (och varför inte - då vi började med en spya) skulle det sedemera visa sig att det var både jordens mest välbesökta festival och Tour de France i staden just denna dag.
Vi flickor blev på turistbyrån erbjudna ett rum för två på stadens lyxotell för en summa förmodligen långt överstigande den för vår matbudget för hela resan - för oss alla fyra.
Det nappade vi förstås inte på - utan gick raskt på vårt nästa uppdrag. Att fixa lite färsk frukt till de halvdöda killarna.
Detta ville dock den fina staden Avignon inte gå med på utan vägrade visa oss ett enda öppet Supermarket.
Till slut hittade vi dock en Avignonsk tattare med fruktstånd som erbjöd oss halvmögliga mandariner för typ 60 kronor kilot.
Det nappade vi heller inte på - utan drog oss tillbaka till tågstationen för att hitta närmaste tåg ut från denna djävulsstad.
Väl tillbaka på stationen skulle det visa sig att nästa tåg som gick åt rätt håll och funkade för oss arma backpackers skulle gå klockan fyra - på natten.
Vi anslöt till killarna under trädet.
Jag lade mig ner brevid Simon för att undvika den Avignonska hundbajshög som låg närmare Nåjba.
Denna bajshög tänkte jag inte mer på förrän några timmar och snurrar senare då jag kan se den varken på min högra eller vänstra sida. Var tog bajshögen vägen - tänkte jag.
På den Avignonska tågstationen jobbade en annan Avignonsk tattare som sjasade ut oss så fort vi gjorde en antydan till försök att få lägga oss inomhus.
Inte ens i helvetet Avignon är det speciellt varmt en julinatt runt vargtimmarna.
Trots att vi spenderade vår sämsta dag på luffen just i Avignon ville det sig inte bättre än att jag gjorde ett nytt försök att besöka staden då jag hade vägarna förbi häromsistonens.
Andra gången jag besökte Avignon hände detta:
Redan när vi svänger av motorvägen börjar trasslet. Det är toll roads och fees och femhundra olika köer och skyltar endast på franska och allt annat helvete. Mycket sjabbel och 5 euro senare är vi i alla fall igenom första barriären.
Bara för att hamna i jordens längsta bilkö som skulle visa sig räcka hela vägen in till själva Avignon.
Vad är detta? Det måste ju vara något särskilt, en olycka eller något, sa Tommy.
Nej det här är bara Avignon i ett nötskal, suckade jag med gamla incidenter plötsligt helt färska i minnet.
Väl inne i stadens utkanter skingrar sig bilarna - det var nog bara en massa folk som i sista stund insett hur fel de höll på att hamna. Lucky bastards.
Med nervös körning och körgalna fransoser både bakom, framför och på sidan om mig försöker jag manövrera mig genom staden och vi får allt en glimt av muren som omringar den.
Jag ser en skylt för Gare S.N.C.F och bestämmer mig för att se efter om trädet står kvar och den mosade bajshögen har förmultnat än.
En felsväng senare är vi helt abrupt ute på motorvägen igen och tar ett raskt beslut om att inte pröva vår lycka med Avignon mer.
Kommentarer
Trackback
